Små och stora berättelser

Why I Wear This Shirt

Text, scenbild, ljusdesign, kostym & koreografi:

Gunilla Heilborn och Kim Hiorthøy

BITteatergarasjen, 5.-6.oktober

Black Box teater, Oslo 10.-11. oktober

Det finns ett problem med små berättelser, och det är att de så fort glöms bort. I Why I Wear This Shirt är det anekdoter som Kim Hiorthøy framför, antingen stående vid en mikrofon, eller i rörelse under ett slags slappt koreograferad dans. Och med det slappa menar jag här att det mesta görs med kraftig understatement. Det lakoniska är en form, nästan norm, och fungerar både som humor och som metod, i Gunilla Heilborns och Kim Hiorthøys värld. De har arbetat länge tillsammans, och denna föreställning hade urpremiär för två år sedan, på MDT i Stockholm, och sägs vara höjdpunkten av deras ständigt pågående samtal med varandra.

Smått och stort

Berättelserna må vara små, men sätts de i de större sammanhang som dessa konstnärskap utgör, så blir de nästa steg på vägen i något man gärna följer med på. Eller man upptäcker dem här, för första gången, på Black Box teater. Och det finns lika mycket i det som de inte säger, som det som faktiskt uttalas. Det är lika mycket koreograferad dans som teater. Musiken spelar vid sidan om de visuella elementen en mycket stor roll.

Hiorthøy kommer bara enkelt in från sidan, i ett nästan intetsägande ljus som verkar dött, klädd i helt vanliga urblekta jeans, men med en kortkort paljettkjol stickande ut under den rutiga bomullsskjortan. Han börjar berätta om sina problem med andra människor, sina hang-ups, och inleder med hur han, när han går gatan fram, kan irriteras av att de inte förstår på vilket sätt han vill ta sig framåt. Han promenerar med stark framåtrörelse, och går alltid rakt, medan folk har svårt att vika undan för honom, de ser inte hans intention. Det gör att han måste stanna till och vänta ibland, på att de viker undan.

Att spela sig själv

Jag får intrycket av att han är en lätt deprimerad, medelålders man som vantrivs i tillvaron och följer sin egen slutna logik, men frågan uppstår också vem det är som talar, vems röst detta är. Är det som fiktiv karaktär han gör dessa krumbukter, eller är det Hiorthøy själv. Så småningom uppdagar man att det faktiskt är han själv, men svävningen och tvivlet man får i början gör att han känns nästan galen. Egenheterna är visserligen minimala i karaktären han visar, eller det som han iscensätter som framvisade delar av sig själv, men de blir också helt avgörande. Som när han berättar att han en gång på en fest propsade på att musiken som spelades, av Beyoncé, som alla där berömde och gillade, menade han är full av klichéer ur den västerländsk, kristen musiktradition. Han frågade festdeltagarna vad de trodde att neanderthalare hade för musiksmak och hur deras musik lät. Den hade i alla fall ingen belastning av 1000-tals år med kristen tradition.

Man kan föreställa sig hur partydödaren får undrande blickar på festen, samtidigt som berättelsen är komisk. Det här liknar en egenartad form av stand up comedy. Och kanske inte bara för en införstådd och initierad konstpublik. Det är absurditeter som uttalas och visas. Men det görs också med värme, och med, vad ska man kalla det, folklighet? Och folk kan inte hålla sig för skratt, till slut.

Den lakoniska stilen
Det var ett tag sedan jag såg ett stycke av Gunilla Heilborn, på Scenkonstbiennalen i Jönköping 2013, där This Is Not A Love Story visades, med musik av Hiorthøy. De två dansarna talade en dialog hämtad från en gammal B-film, en roadmovie, Richard Sarafians Vanishing Point. Behandlingen av texten slog en med sin rättframhet, men också med sin lama framtoning. Det var som att de inte ville något med det de gjorde. De bara existerade på scenen i en situation som imiterade filmen. Och på något konstigt vis var det oupphörligt intressant, detta ständiga fångande av uppmärksamheten, inte bara för att det var så annorlunda. De hade något där som de sade, mellan raderna, kanske om vår tid. Hur vi faktiskt inte bryr oss så mycket. Som vi tror att vi gör.

Det är som att se ett stycke av Marthaler, för när Marthaler är verkligt bra, så är det udda typer i en udda värld som är svår att förstå sig på. Absurditetens teater vidareförd i det vardagliga helvetet när man reflekterar kring De Andra. Därför är igenkänningen så stark. Därför är det bortom det banala, eller kanske visar ett prov från det banalas mästare. Kim Hiorthøy och Gunilla Heilborn är två av dem. Marthaler en annan. Det finns förstås fler.

Publiklek

Det lakoniska från Gunilla Heilborns andra arbeten, både föreställningar, koreograferade verk och kortfilmer, finns här: historier som inga är, som så att säga står bredvid de stora, viktiga berättelserna. Plötsligt bryter Kim Hiorthøy till synes okänsligt stämningen, genom att invitera publiken på en lek. Vi ska tänka på ett djur, och så ska Hiorthøy gissa vilket. Vi får bara säga ja eller nej till hans frågor.

Efter några rundor tar han en ung man som representant från publiken ner på scenen, och placerar honom vid en mikrofon bakom sig, så att båda frontar publiken med ansiktet. Vad är nu detta för ett experiment? Vad vill han säga med det? Samtidigt: vad hade hänt om hela publiken faktiskt hade tänkt på samma djur? Det finns ju en minimal chans. Jag själv tänkte på tapiren. Representanten från publiken tänkte på ett lejon. Hiorthøy gissar rätt på lejonet, och mannen får gå och sätta sig igen. Det är nästan fräckt i sin banalitet och smått skamlösa vilja att plötsligt vilja involvera publiken.

Historien om benflöjten

Men han återtar historien om Neanderthalaren. Hiorthøy målar upp en bild av en musiker, som står i en grotta och spelar på en benflöjt, som har återfunnits i utgrävningar av ett urtida boställe. Hiorthøy sjunger tonerna, som om det var de första toner som världen hörde. På så sätt får han oss att reflektera över vad musik är, och vad musik egentligen var från början.

Tanken på en urmusik har fascinerat människan länge, i alla fall sedan vi började skriva ner musik i notationssystem. Horthøy avslöjar dock att benflöjten visade sig vara något som ett rovdjur hade satt sina vassa tänder i. Därav hålen. Vi vet inte hur neanderthalarnas musik lät, om de hade instrument, kanske kunde de klappa i händerna eller slå sig på kroppen, eller sjunga.

Men här växer det. För en stund upplevs ett stort ögonblick. Det är ju de stora ögonblicken man går på teatern för att uppleva. Trots de små historierna, de som är i det privata och det personliga, så slår tanken om en musik som fanns där från början ut som en blomma i berättelsen.

Kim Hiorthøy står på slutet i ett svagt, rött sken och sjunger. Han verkar improviserat sjunga om ett tillstånd av absolut frihet. Om han till exempel sade upp sig från sina jobb, så skulle han utan pengar kunna göra vad han ville. Hans föräldrar skulle säkert förbarma sig över honom och betala hans hyra. Logiken slår knut på sig själv och visar sin orimlighet. Han resonerar sig vidare och dör sakta bort i ljuset längst bak i rummet.

Programmet på BBT denna säsong är verkligt intressant. Redan inledningen på den här artikeln visar beröringspunkter med Jonathan Capdevielles Adishatz/Adieu: ensam man, understatements, små berättelser… Jag ser fram emot reprisen av Gisele Viennes Jerk. Fler udda historier berättade av personer som inte syns så mycket. Det ger mänsklighet och en viss ordning i en kaotisk värld. Det är vackert. (Publisert 12.10.2018)