Ömhet eller våldsamhet eller både och?

Var möts människor som känner sig ensamma? I vilka fysiska rum?

Jag funderar på det när jag sitter på det överfulla sommartåget mot Köpenhamn, på de stekheta shoppingatorna mot Den konglige teater och inte minst där utanför, i vimlet bland alla de välklädda kulturmänniskorna.

När Pina Bausch Kontakthof öppnade för premiär 9 december 1978 var danshallarna, ni vet de där haken då de tre sista danserna var damernas, rum som sakta var på väg att försvinna bort. Nu, 2025, är det därför lätt att bli sentimental i styckets öppningsscen när de nio kvinnorna och elva männen i Tanztheatern sitter uppradade längs väggarna på varsin stol med händerna i knät och väntar, ja vakar över det som snart skall börja, eller det som kanske snart skall börja, eller kanske aldrig börja; för vem vet om det händer, kanske allt detta väntande är förgäves, kanske ingen ser migikväll, bjuder upp mig, vill mig, säger: Komm tanz mit mier!

Alla har vi varit där, i den väntan på att bjuda upp eller bli uppbjuden. Vare sig det är på gatan, jobbet, discot, hemma. Eller?

 Den röda klänningen. Igen.

Just som i så många av Pina Bausch verk, börjar Kontakthofs möte med publiken att en kvinna i röd klänning reser sig upp och frontar publiken längst fram. I Viktor (1976) var hon enarmad, hård och glamorös, här antar hon i Emma Barrowmans gestalt mer av en hångrinande lekledare som sätter prägeln på kvällens förväntningar. Snart följer hela ensemblen hennes exempel. Frontar publiken. Stryker sig över magen, armarna. Snurrar. Visar upp sig. Hånler. Hångrinar. Som hotade rovdjur på cirkus.

Detta att en enskild individ styr gruppen tillbaka till det gemensamma återkommer genom hela föreställningen. Dessa starka karaktärer som Tanztheatern alltid lyckats samla är i Kontakthof så speciellt nedtonade, avindividualiserade, vilket skapar ett naket och tydligt kollektiv i behov av ledare. Ett kollektiv som redan i Våroffer (1975) etablerade cirkeln med alltid lika fantastiska promenaddansen som metod. Här bildar de kollektiva gå-pauserna också ett löfte om att gruppen kan hjälpa att läka en nyligen kränkt individ. Alla verkar längta efter att få komma in där i cirkeln och bara göra det alla andra gör.

Endast Emma Barrowman, som i en nyckelscen fullständigt rasar ihop under 15 minuter efter att ha försökt bryta sig loss ur just detta kollektiv led och bara långskrikgråter i en mikrofon: – darling, darling, darling, samt alltid lika kraftfulla Andrey Berzin, jagandes flickor med en mus och alltid för sent kommen till gemensamma aktiviteter, står ut som egna individer över tid.

Och det är imponerande att endast en tre av dansarna var med vid premiären och hur Tanztheatern med hjälp av Daniel Siekhaus och Robert Sturm ändå lyckats placera Pina Bausch original rakt in i vår samtids relationella skörhet utan att på något sätt kännas föråldrad eller utdansad, snarare tvärtom. Det glöder om Tanztheatern.

Ett exempel. Plötsligt dör Christopher Tandys karaktär helt plötsligt. Segnar ner och ligger stilla. Det är en sådan känslig scen. Förgäves har han sökt bekräftelse i kärleken. Nu orkar han inte mer. När han sedan reser sig upp efter en väldigt lång, lång tid, är det som om hans död kan representera alla våra krisers automatiska hejdande av tid. Oavsett vilken tid vi lever i. Kongenialiskt och trösterikt.

Ankdammen

Pina Bausch har själv kallat Kontakthof för platsen där vi försöker ta kontakt. Hon har också frågat: – vad är det för mening med att inte visa våldet om det är just våldet vi försöker förstå? Och Kontakthof repeterar och repeterar. Musik. Kränkningar. Ömhet. Många kritiker har genom åren menat att stycket är för långt, för ojämnt och hade mått bra av att effektiviseras. Jag håller inte med. För just som på gatan och i rummen utanför fortsätter vi repetera våra beteendemönster. Om och om igen bryter vi vår isolation och söker gemenskap i shopping, onlinedating, alkohol, konstupplevelser, arbete, krig. I de mötena som uppstår där, eller inte, kommer vår längtan efter gemenskap till uttryck. Ofta malplacerad, ofta räddhågsen och generad och stundtals mycket hård. Styrkan i Kontakthof är just att låta denna banalitet, detta vardagens magiska helvete, få fortsätta så pass länge att vi blir uttråkade, rastlösa, längtar bort. Just det som händer ensemblen och som de ger uttryck för, händer till slut alla oss i publiken.

Den tio minuter långa ankfilmen i mitten av föreställningen, där både publik och ensemble ser en dokumentär på hur ankor lever, talar för sig själv. Plötsligt är vi i samma rum, alla.

För vad är ömhet? Uppstår inte ömhet just i det oväntade, då vi nästan förväntar oss det motsatta. Att bli svikna, utsatta. Någon sträcker ut sina händer efter ett ansikte att beröra. Någon kommer och lägger sitt ansikte där emellan huden en stund. Någon lägger sig ner på rygg. Någon kommer och lägger sig bredvid. Det är så enkelt, så sårbart och viktigt.

När sen någon inte får vara med. Blir lämnad ensam, när alla andra bildar par, blir just denna någon extra utsatt och därför intressant. Eller omvänt, någon har varit en del av en gemenskap men just blivit lämnad, då kan det mänskliga kollektivet förvandlas till en nästintill vidrig robot. Undersökande, petande, pillande, dragande, skakande, kramande. Scenen då alla män i ensemblen som besatta ger sig på en redan utsatt kvinna och länge, länge kränker hennes behov av känslomässig och fysisk stillhet, är fruktansvärd att bevittna. Den fanns redan i Viktor (1976) men då mjukare, mer humoristisk. Här berättar den historien om vår oförmåga till ömhet. Ibland är vi som mest våldsamma bara genom att inte kunna låta varandra vara ifred. Vi behöver inte alltid förstå varför något är svårt.

Någon ber om pengar av publiken för att kunna betala för att rida en tivolihäst. I Viktor (1976) var det gungan. Att få leka trots att en är vuxen. Och att få göra det ifred berättar om lekens helande kraft. Återigen bekräftar Pina Bausch vilken mästare hon är på kontraster.

Ömhet eller våldsamhet eller både och?

Andra akten öppnas av Emma Barrowman som självskadar sig i en dörrpost och verkar njuta av det. Det får mig att tänka på hur vårt samhälle har skapat forum för olika former av självskadebeteenden. Båda könen hänger ut sin allra mest sårbara försvarsstrategi och till och med där söker en slags bekräftelse, eller ett hopp om en tumme upp. Ett par klär plötsligen av sig framför varandra på varsin sida av scenen. Först är de ensamma och mannen leder. Det är en skör scen. Sen fylls scenen av nonchalant promenaddans och de båda längtar in i ringen igen, främst kvinnan. Mannen sitter kvar en stund med kalsongerna i handen, nästan chokad om vad han faktiskt varit med om. Därför tar det en stund för honom att tas upp av ringen.

Den korta pausen berättar återigen allt om tid. Om vad tid för oss människor kan vara. Något händer och vi tappar kontrollen över det gemensamma. Först långsamt, långsamt kan vi ta oss tillbaka till normen, gesterna och det vi alla delar. Den rättigheten försvarar Kontakthof och påminner oss, från 1978 tills idag, om att vi alla är ensamma tillsammans och att det finns en styrka i det. Ingen kanske förlåter men vi fortsätter tillsammans. Detta är en av Pina Bausch och Wuppertal Tanztheaters gåvor till världen. Vi förlåter kanske inte våldet, för vi drabbas ju alla, många mer, andra mindre, men vi fortsätter resan mot förståelse och acceptans och kanske just för att vi är tillsammans, fjantiga och normativa ja absolut, så orkar vi lite till.

För tänk, en dag släpper vi kanske våldet och väljer ömheten, förlåter och börjar om. Möjliga, villiga att förändras.

På gatan sen, utanför, tar danska ungdomar studenten och en lång serie sportbilar dånar förbi. Det blåser och är varmt och ganska stökigt. Det är en enda lång kontaktresa. Livet.