Halvvägs till målet

Bara sällan hettar det till i replikerna mellan den dominanta modern, dottern som passar upp henne och den unge succéförfattaren. Ved

Ved målet

av Thomas Bernhard

Regi Johannes Holmen Dahl

Scenografi och kostymdesign Nia Damerell

Komponist och ljudddesign Erik Hedin

Ljusdesign Norunn Standal

Ljuddesign Kolbjørn Lyslo

Koreografi Kristin Rygh Helgebostad

Dramaturg Hege Randi Tørressen

Riksteatret i Nydalen, 15 september 2022

målet (originaltitel: Am Ziel) hade urpremiär på Salzburgfestspelen 1981, och räknas som ett av Bernhards mest spelade stycken. Detta är den norska urpremiären.

En ung dramatiker har bjudits in av en förmögen och bildad kvinna att vistas i hennes familjs sommarhus vid den nederländska kusten. Det är dagen efter att en teaterpremiär har ägt rum, en stor succé för författaren. Framför allt kvinnans dotter har fattat tycke för mannen, och situationen kan tolkas som moderns experiment; hon söker helt enkelt efter en lösning på dotterns instängda hemmatillvaro, och den alltmer osunda bindningen till henne själv. Hon är den allt mer misantropiska och misogyna modern, med en god del av förakt för det manliga väsen som hennes döde man var. Samtidigt framstår det som en test av hennes egen person: Vad ska hon göra om dottern lämnar huset? Vem ska hon då tala med?

Scenen är förberedd för Thomas Bernhards satiriskt-musikaliska utläggningar om filosofi, konst och allt det andra – det samhälle som hotar därute, med dess anspråk på att fördärva människan. Önskan om renhet skapar dubbelhet: tankarnas extremistiska närhet till auktoritära politiska rörelser gör dem omöjliga.

Halva vägen

Detta har inte blivit en uppsättning som går sin egen väg med Bernhard. Här finns brister i textanalysen, och det tycks mest av allt vara ett försök på att få skådespelarna att fungera relationellt på scenen. Man vill dessutom skapa komik med de delar av texten som publiken kan komma att uppskatta.

Det är en svår text, som all stor dramatik. Här har man gått i stick motsatt riktning av en uppsättning trogen Thomas Bernhards anda. Att han är obehaglig att se på en scen, och en lika stor föraktare av publiken som modern är i stycket, verkar man helt bortse ifrån. Bernhards förakt för teaterpubliken hade helt uppenbara skäl i sin samtid, han som delade sin publik i två läger. Det klarar man inte av att ge en bild av här. Uppsättningen ger intryck av att man lånar av författarens text, men egentligen vill spela något annat. Något som är mer komiskt.

Johannes Holmen Dahls (och parhästen Nia Damerells) vilja att underhålla sin publik med en god text och formsäkerhet har vi sett mycket av de sista åren. Senaste spelåret har han vänt och vridit på både Hamlet, Jon Fosses Sterk vind och Arne Lygres Tid for glede. Sterk vind, är en av de bästa uppsättningar av en Jon Fosse-pjäs som undertecknad har sett.

Teaterhatet

Anne Krigsvoll är en skådespelare som har bett och syrlighet. Den erfarenhet hon spelar med ger oftast en god grund till starka rolltolkningar. I Ved målet gör hon ett i stort sett gott arbete, men det blir ibland lite för mycket av en «småkoselig» äldre dam, med en genomgående psykologisk tolkning av porträttet, småsupande och odräglig, snarare än av att ge en bild av hennes position. Den som Thomas Bernhard faktiskt har gett henne. Det förminskar vad hon säger om politik, könsmakt, konst och filosofi. Man kan känna igen det från sin egen vardag: när det blir alltför privat blir det också bara hennes åsikter, det blir just denna individs beteende, utan någon särskild relevans i övrigt. Thomas Bernhard är dock långtifrån traditionen med psykologiska fallstudier inom teatern. Hans teaterhat är för starkt för att bry sig om det.

Pjäsen innehåller fyra roller. Tjänsteflickans närvaro på scenen är struken, men avgörande för moderns replik om de tysta personerna siom finns omkring oss, som hör oss och som ser och lär sig, de som kanske förbereder en revolutionär attack. Varför har man då inte tagit ut moderns replik? Här blir denna kommentaren mest riktad mot dottern. Men intrycket i denna version är att hon är verbal, just för att moderns långa monologer som präglar styckets första del är så kraftigt nedstrukna. Troligen har runt 50 sidor av manus tagits ut. Det svarar inte mot originalets långa tirader och genomkörningar.

Fina moment av teater

Här finns inte heller en hämmad och förkommen dotter, som förminskas till ett barn av sin mor. Josefine Frida (Petterssen) gör ett anständig arbete, men det är mest de fysiskt obekväma positioner som Nia Damerells scenografi tvingar henne att utföra som man lägger märke till, inte ett gediget och starkt rollarbete. Överhuvud taget verkar scenografin kompensera för bortfallet i texten. Att moderns repliker om den döde fadern har tonats ned så mycket, gör att stycket får en helt annan karaktär än i originalet.

Det skulle vara intressant att se om denna uppsättning ändå tar sig, att skådespelarna så småningom gör den till sin. Den innehåller verkligen fina moment av spelad teater. I sina bästa ögonblick är både Anne Krigsvoll och Karl-Vidar Lende sevärda, sekunderade av Josefine Fridas fasta blick. Krigsvoll är inte minst lysande i slutets sarkasmer mot det unga paret: hon har inviterat dramatikern för att se vad som händer mellan honom och dottern, de avslutande orden där hon elegant hånar honom som bluffmakare är en fin lösning. Hon lägger effektiv sordin på deras förälskelse. Originalets fram- och tillbakaresonemang är här bytt mot entydighet. Och medan Karl-Ivar Lendes fumlighet nästan går för långt, hans blickar på dottern är förståeliga och naivt igenkännbara, är det när han självrättfärdigt står upp för sin konst med tomma ord och utrop, som han glänser mest. Där fångas den Bernhardska dubbelheten: att både vilja förändra världen och inse att motståndet är kompakt.

Men den stora vändningen i pjäsen som sker i slutet haltar en hel del, då modern plötsligt börjar tala om sin beundran för faderns planer om att spränga det kungliga slottet i luften. Hon ger uttryck för sin beundran över denna anarkistiska handling, något som hon anser att den unge dramatikern inte vågar med sin pjäs. Hennes man hade åtminstone den goda egenskapen att han seriöst hade planerat ett dåd. Men då man inte har förberett för denna replik, genom att modern pjäsen igenom så hårt kritiserar fadern, blir det aldrig någon sådan vändpunkt.

Bilden av ett samhällsskikt

Översättaren Sverre Dahl har i årtionden gjort en oerhört stark insats för att föra över Thomas Bernhards verk till norska, och därmed också tillgänglig för skandinaviska läsare. En sak i denna översättning pekar i en viss riktning. Dahl har tolkat det som att modern lever på arvet från ett familjeföretag, ett «støperi» som det står i bomålstexten. Det antyder ett mindre verkstadshus. Originalets «Gußwerk» visar på något annat, ett «smelteverk», en större fabrik som framställer gjutet järngods. Moderns ord om arbetarna där, visar en fascination för deras värld, där man också anar Bernhards sympati för så kallade enklare människor. De som är grogrunden för det som driver på idéerna om kommande samhällsförändringar och revolution.

Detta har också betydelse för tolkningen av nivån på de ekonomiska tillgångarna i Ved målet. Utan att vara en dramatiker som propagerade klasskamp återkom han hela tiden till dessa enorma samhällsklyftor, rikedomarna som konserverar systemet, som hjälpte till med undertryckandet av sanningen efter andra världskriget. Hans beskrivning av rikedomen hos en förljugen över- och medelklass behöver säkert uppdateras och göras mer norsk. Vi vet ju alla att de allt rikare norska miljardärerna står under het debatt i det norska samhället. Här vågar man liksom inte diskutera det, man gömmer det under en fråga om moderns alkoholism och dotterns frigörelse. Pjäsen i sig innehåller många fler lager. Varför väljer man då att spela Thomas Bernhard?

En «grinebiter»?

Jag tror inte heller programbladets porträtt av Bernhard som «grinebiter» hjälper, det är att förminska hans position inom både litteraturen och teatern. Inte heller är han «en författarnas författare» som man vill hävda i programmet. Det är som att kalla Ingmar Bergman för «filmarnas filmare». Bernhard är en författare som dominerat europeisk teater och litteratur sedan i alla fall början av 1970-talet, och som byggde sitt arbete på arvet efter den centraleuropeiska, samhällskritiska och satiriska konsten, med starka rötter i filosofi och sociovetenskap.

Är det kanske så att norsk teater befinner sig någon helt annanstans idag än den tid och det samhälle som Thomas Bernhard hade som ämne? Att Ved målet här spelas för första gången på norska är väl och bra. Senast var det Nationatheatret med dramatiseringen av Trær som faller 2011 och Det Norske Teatrets Himmlers fødselsdag 2012. Det finns flera mycket spelbara stycken som går att aktualisera till vår tid, nu då det nationalistisk-konservativa mörkret åter sänker sig – inte bara över Europa. Thomas Bernhards relevans ligger i att historien gärna upprepar sig, och att nya referenser skapas ju längre man lever.

(Publisert 18.09.2022)