Eyolf som försvann

Vid vår entré i salongen, den gamla biograf som utgör Dramatens Lilla Scen sedan tre kvarts sekel, riktas våra blickar mot scenen, ett vitt badrum med

Lille Eyolf

Av Henrik Ibsen

Regi och bearbetning: Stefan Larsson

Dramaturg: Irena Kraus

Scenografi: Sven Haraldsson

Kostym: Nina Sandström

Ljus: Torben Lendorph

Ljud: Jakob Wilhelmson

Filmfotograf: Andrea Grettve

Peruk och mask: Nathalie Pujol

Dramaten, Lilla scen 31 januari 2024

badkar, WC-stol och ett litet skåp. Skall det bli fekaliedrama av Werner Schwab? Ty lika säkert som att ett skjutvapen på väggen i första akt kommer att tas i bruk senare i föreställningen är att en WC-stol på scenen markerar att någon kommer att använda den. Nej, vi har stigit in i rätt salong, in i Stefan Larssons iscensättning av Henrik Ibsens Lille Eyolf!

Småningom vrids scenväggen (scenografi: Sven Haraldsson) och på andra sidan ser vi ett vardagsrum med stor vit soffa, stol, pall och ett litet bord med bordslampa – allt vad som återstår av Ibsens kanske överdrivet detaljerade scenrum.

Aftonen börjar, sedan vi sett Rita Allmers röka en cigarrett i filmprojektion, avtrubbat med ett alldagligt samtal mellan Rita (Livia Millhagen) och svägerskan Asta (Karin Franz Körlof) och vi får veta att maken Alfred (Erik Ehn) oväntat tidigt kommit hem från sin långa resa bland berg och skogar. Schlagermusiken avlöses av en litet säregen ton och lille Eyolf i fläckig fältklädsel gör entré med sin krycka. Vi i publiken lär aldrig känna den lille 9-årige soldaten så som vi gör i Ibsens pjäs, vilket är synd, ty liksom Hedvig i Vildanden skapar stackars Eyolf just den sentimentalitet som pjäsen mår bra av. Reduktionen går längre än så. Ibsens färgstarka Råttjungfru, ett exempel på att trollen oftast är närvarande i hans pjäser, har ersatts av Irene Lindhs vänliga mormor som fått repliker så platta att inte ens denna erfarna aktris kan göra något av dem. Borta är också havet. Eyolf drunknar i en fontän bakom scenen – hur man nu kan göra det! Havet, så närvarande i många Ibsenpjäser, havet som grymt markerar våra mänskliga gränser, är här helt bortreducerat – inte ens vattenkranen i badkaret vrids på.

Att modernisera

Hos Larsson är det fråga om att modernisera och avlägsna allt specifikt norskt. Enligt dramaturgen har regissören «uppdaterat pjäsen lätt språkligt». Det innebär att han satt in icke alltid så fräscha svordomar och könsord i Ibsens mångbottnade text från 1894. Men också rollkonceptionen är annorlunda. Ibsens Rita, en elegant överklasskvinna i vitt, förmås långsamt som i en psykoanalys av Sigmund Freud (som ju inspirerades av Ibsen) steg för steg avslöja och kanske själv inse det oerhörda i sin bortträngda rovgiriga egoism; dels har hon vållat sin lille sons handikapp, dels har hon betraktat sonen som sin rival. Svägerskan Asta är för henne ytterligare en rival. Hon får, särskilt i ljuset av Ibsentidens värderingar, ett drag av monster. Här är hon rent förfärlig redan från början i sina monomana anspråk på att inte dela makens kärlek med någon, icke ens Eyolf, och sin våldsamma sexualitet. Det finns inget att avslöja. Detta gör naturligtvis att den ibsenska dialogtekniken helt går förlorad, liksom undertexterna, ty den språkliga bearbetningen har vaskat bort de för Ibsenpjäser så tvetydiga antydningarna och dubbelmeningarna.

Larsson säger sig i programmaterialet vilja skildra «någonting som skulle kunna ske och pågå i Stockholm, eller i Bergen idag». Vackert så. Men hur många gifter sig numera i syfte att försörja sin minderåriga halvsyster, som Alfred gjort både i pjäs och föreställning. Andra orsaker till äktenskapet är dels hans skräck inför Rita, dels hans svaghet och sexuella dragning till hennes numera förlorade skönhet. Uttryckligen har Larsson velat göra pjäsen till en parallell till Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap.

Regikonceptet

Konceptet innebär att Borgheim, som här döpts om till Per (Hannes Meidal) blir perifer och liksom Asta, hos Ibsen en protagonist, saknar egna tydliga drag. Själva strukturen, det vill säga pjäsen som den ter sig i referat på Wikipedia, har behållits: både avslöjandet att Asta som barn på skämt kallats Eyolf och avslöjandet att Asta inte är Alfreds biologiska halvsyster, med Astas moders bevarade brev som cliffhanger, är kvar, men subtiliteterna är borta. Kvar finns dock glädjande nog själva känslosamheten när de båda förmenta halvsyskonen erinrar sig sin idylliska barndom och Asta syr Alfreds sorgband.

Liksom Borkman i Ibsens nästa pjäs har Alfred svikit sin innerliga kärlek, här gemenskapen mellan bror och syster, och gift sig för pengar, en ibsensk dödssynd. En annan ibsensk regel är att allt är underkastat förvandlingens lag. Icke ens när det är möjligt av yttre skäl kan man återskapa en förlorad idyll.

Varför är föreställningen sevärd?

Men vad gör då den nittio minuter långa föreställningen sevärd, ty sevärd är den? Larsson har låtit de värsta skärmytslingarna mellan aktörerna ske förstorade på en enorm filmprojektion. För det första har Larsson fingerfärdigt utnyttjat övergångarna mellan film och spelscen. Vridscenen svängs och någon vars ansikte vi just sett på storbild störtar in genom dörröppningen mellan rummen. För det andra skapar storbilderna utmärkta möjligheter för aktörerna att gestalta mimiskt. Vi iakttar Irene Lindhs förtvivlade sorgeskrik vid Eyolfs död. Vi ser Livia Millhagens självutlämnande vulgärt sexualfixerade rollgestalt kasta sig fram i konvulsioner och (just det!) kräkas i WC-stolen. Det är storartat att med ansiktsrörelser i detalj våga visa en så frånstötande rollfigur. Framför allt har Erik Ehn tjänat på transformationen. I pjäsen är Alfred, liksom Fru Alving i Gengangere, en av dessa upplysta framsynta personer som reagerat för sent och hinns upp av mörka destruktiva makter. Här är han en dramatiker som till sin halvsysters fasa inte lyckats fullborda sin pjäs under skogsvandringarna, utan bestämmer sig för att ägna sig åt sin sons uppfostran på mer än heltid – den son han strax skall förlora. Här lever Ehns Alfred i minsta fysiska detalj ut sin sorg, förtvivlan och ensamhet med hela kroppen. Han vrider sig, han krälar i ångest på golvet. Det sexuella ofrivilliga mötet med Rita är så våldsamt att han blöder. Starkare än i pjäsen tvingas han till sist inse att hans sorg mera är en sorg över egen oförmåga och vanmakt än sorg över en död. Tydligare än i pjäsen framgår det att både Rita och Alfred känner mera skuld än sorg. Ingen av dem har egentligen på allvar sett lille Eyolf som han var.

Slutet

Dessa intensiva delvis hatiska scener ur ett äktenskap, där Ritas lystnad bemöts av Alfreds sexualskräck, och till sist hans behov av ensamhet och självmordstankar, vilka skruvats fram ur en Ibsenpjäs, både skakar och fascinerar. Men märkligt är slutet. Hos Ibsen står det öppet om Ritas projekt att ägna sig åt de fattiga arbetarbarn som Eyolf ville leka med och låta dem inta has plats i ett slags social verksamhet kommer att lyckas eller misslyckas. Alfred är skeptisk, men ställer sig till sist vid hennes sida, tar hennes hand och i föreställningen gör de båda sorti till höger vid varandras sida. Ibsens styrka är att visa tvetydighet. Hos Larsson tycks det snarast som om den sexualfixerade självupptagna Rita kommit över sin egoism och underkastats förvandlingens lag. En sådan transformation verkar ytterst orimlig.

(Publisert 21.02.24)