Madame Bovary i speglarnas sal

Madame Bovary på Dramaten inleds med några repliker från 1857 års rättegång mot Gustave Flaubert. Varför? Flaubert menar att orsaken till åtalet mot hans under fem mödosamma år utarbetade roman är att litteraturen är ett brott i sig. Den talar i metaforer, vilket juristerna inte förstår. Historiskt handlade processen om kränkning av allmän moral och religion. Boken frikändes i motsats till Charles Baudelaires Les Fleurs du Mal, som publicerades och censurerades samma år. I slutet av föreställningen är vi tillbaka i rättegången. Flaubert har inte velat fördöma sin hjältinna Emma Bovary – detta tillkommer läsaren/åskådaren. Och dessutom hade han sagt att «Madame Bovary det är jag». Hennes förtvivlan är alltså min, Gustave Flauberts, eftersom hennes öde är mitt! Detta är skapelsens paradox. Oliver Frljić har inte gjort en vanlig romanadaptation utan använt Flauberts roman för att reflektera över ord- och teaterkonstens villkor.

 Emma död på sängen

I nästa scen ligger Emma (Electra Hallman) död på sängen. Den katolskt strame prästen Bournisiens (Joel Valois) själfulla sång klingar intensivt och dystert. Emma skall begravas brudklädd. Den ängslige maken Charles (David Fukamachi Regnfors) vill inte begrava henne alls. Så går scenen över i makarnas bröllop med samme präst. Vi får veta varför Emma gifte sig. Charles anlitades som läkare när hennes far, gubben Rouault, var illa sjuk och hon bjöd Charles på middag.

Torrt konstaterar Hallmans Emma att hon inte älskar Charles och att livet är en ändlös cykel av grå dagar. I romanen slukar Emma, som en senfödd kollega till Don Quijote, klichéfyllda kärleksromaner och beundrar bilder av kungliga mätresser. I denna iscensättning får hon aggressiva drag, signalerat av hennes långa röda hår, och riktar vreden utåt. Hallmans prestation är lysande. Hennes Emma är känslomässigt självständig, rentav egensinnig och litet irriterad, helt fri från den sentimentalitet rollen ofta kännetecknas av i filmatiseringar och TV-produktioner. Som mor sviker hon. Utan att tveka erkänner hon för dottern Berthe att hon velat döda henne som foster. Hon hade velat ha en son som kunnat förverkliga vad hon själv inte förmår.

Expressionism

På Dramaten är miljön minst av allt lantligt nordfransk. Frljić har kroatiska rötter och tankarna går dels österut, dels till expressionismen. Rollfigurerna är nämligen väl utmejslade ensamma typer eller representanter för en abstrakt idé. Det är mörkt; till och med balens krinoliner är svarta. Rodolphe, bokens store förförare, är här spelad av en kvinna, Rebecka Hemse, visserligen med pregnant energi, men helt utan bokpersonens frustande maskulinitet. Det skapar distans. Uttrycksfullt distanserat är också Melinda Kinnamans spel som den försåtlige handlaren Lheureux, på Dramaten i kraft av sin falska vänlighet en fullt trovärdig cyniker.

Léon, Emmas unge älskare, ger dottern Berthe en liten spegel och precis som en hundvalp eller kattunge förstår dottern inte att hon ser sig själv, inte en tvilling. Scenografen Igor Pauška har tagit fasta på detta och konstruerat tre väldiga speglar med barockramar, kanske i aluminium, som i kraft av ljuset ibland glänser som äkta guld. I en scen ser vi rollfigurerna sitta på var sin sida vid ett bord, oändligt reproducerade på spegelglaset.

Teater på teatern

Särskilt imponerande är scenen mitt i föreställningen, där Hallman går ned och sätter sig på första bänk. Kollegerna spelar övertygande upp hennes liv med dess misstag hittills för henne och till sist rusar hon själv upp på scenen igen. Ett lyckat metaperspektiv!

Musiken är kanske litet väl anglosachsisk: Henry Purcells «When I Am Laid in Earth» och Doris Days «Que Sera, Sera» och i manus har Léon författat en dikt av Sylvia Plath.

Scenerna med unge juridikstudenten Léon (Razmus Nyström) är rörande, men desperata. I boken har scenen i diligensen som bara syns avlägsna sig utifrån blivit klassisk. På Dramaten snurrar vagnen runt, runt, runt och vi ser precis vad som händer därinne. Annars är iscensättningen som väl är befriad från anakronistiska sexscener.

Frljićs återkomst

Oliver Frljić Brott och straff blev en estetisk succé 2022. Hans Madame Bovary i år har inte samma dunkla hallucinatoriska sprängkraft. Delvis beror detta på romanen, som Flaubert själv beskrev som «en bok om ingenting». Vi läser den för dess suveräna berättarteknik där vi kan följa gestalters blickar precis som på film. Frljić har tagit fasta på Flauberts snabba scenbyten och tempo. Emmas ständiga tjat om arsenik när hon träffar apotekaren för tankarna till Tjechovs berömda vapen på väggen (som kommer att avlossas i slutakten) med den skillnaden att här har Emma redan legat på lit de parade. Frljić kanske inte når de mörka slaviska djupen denna gång, men han har skapat årets, bortsett från gästspelen, hittills intressantaste iscensättning på Dramatens stora scen. Och det är vackert så!