Varat och tiden

Med en blandning av oro och förväntan satte jag mig i Skuespilhuset på Det Kongelige, för att se Michael Cunninghams roman The Hours

timerne

Text: Eline Arbo, Peter van Kraaij, Bart Van den Eynde, efter Michael Cunningham

Översättning Birthe Lundsgaard

Regi: Eline Arbo

Scenografi: Pascal Leboucq

Kostym: Wojciech Dziedzic

Ljuddesign, komponist: Thijs van Vuure

Det kongelige teater, 16 januari 2024

(1998) bearbetad av Eline Arbo och iscensatt som teater. Orolig därför att jag älskar Stephen Daldrys filmatisering från 2002 av det Pulitzerbelönade verket. Samt att jag nyligen vid omläsning av Cunninghams förlaga, Virginia Woolfs Mrs Dalloway, blev hänförd av Woolfs känsligt knivskarpa iakttagelser av existentiella kriser och hennes förmåga att fånga den undflyende tiden. Å andra sidan kände jag förväntan inför Eline Arbos koncept och regi. Hon har erkänts och fått priser för sina uppsättningar i Holland, senast vid Ivo van Hoves internationellt renommerade Internationaal Theater Amsterdam. I september -23 tog hon över efter just van Hove på den prestigefulla posten som konstnärlig ledare för ITA. Timerne, som nu spelas på Det Kongelige, är en remake för dansk ensemble av Eline Arbos hyllade produktion 2021 för ITA.

Teaterns simultana skeenden

Redan i den första minuten av de knappt två timmar föreställningen varar etableras en alldeles särskild rytm och närvaro på scenen, som ska göra denna tolkning till en specifikt teatral händelse. Eline Arbo och scenografen Pascal Leboucq tar nämligen vara på det som just teater kan: skapa simultana skeenden. Vitt skilda tidpunkter, rum och människor sammanförs i scenens nu, vilket låter de olika situationerna speglas och fördjupas i varandra. Thijs van Vuures mjukt rytmiska ljuddesign och musik binder ihop de sceniska ögonblicken, i ett sammanhängande flöde.

Det är Pascal Leboucqs scenografiska lösning som strukturerar föreställningens helt säregna uttryck. Han har på det stora scengolvet skapat en bred ring som långsamt vrids medurs runt ett statiskt centrum. Den blir en gestaltning av tidens gång. På denna scenyta i rörelse finns isolerade element från heminteriörer: soffa, fåtölj, matbord, köksbänk, säng, klädskåp, toalett, badkar. Allt i toner av beige/ockragult, med mycket snyggt, dämpat ljusarbete av Varja Klosse.

Tre kvinnor, tre epoker

Timerne handlar ju om en dag i tre kvinnors liv, i tre tidsepoker. Det är den verkliga Virginia Woolf på 1920-talet, den fiktiva hemmafrun Laura Brown 1949 och lika fiktiva förläggaren Clarissa Vaughan i New York 1998. De spelas av Karen-Lise Mynster, Josephine Park och Sofie Gråbøl. Deras liv och personligheter präglas av Virginia Woolfs kultroman Mrs Dalloway, som ju också utspelas under en dag.

Kvinnorna presenteras av en berättare, Olaf Johannesen, som är ett slags Michael Cunninghams representant på scenen. Han spelar också rollfiguren Richard, författaren som denna dag ska mottaga ett litterärt pris.

I bakgrunden står Marie Bach Hansen och Mads Rømer Brolin-Tani med synt och mikrofoner där de livespelar och punktvis sjunger vissa låtar ur populärmusik från de senaste 30 åren. Marie Bach Hansen och Mads Rømer Brolin-Tani rör sig dessutom sömlöst in och ut i handlingen för att spela en rad roller. Genom den öppna scenografin kan personerna förflytta sig mellan olika miljöer på den roterande scenen. Det känns aldrig jagat eller konstruerat, utan skapar en flödande dynamik.

Om livets mening

Clarissa Dalloway i Virginia Woolfs roman känner sig osynlig och ska denna dag ut i London för att köpa blommor till kvällens fest, där hon är värdinna. Det blir en dag av reflektioner över tidens gång och meningen med livet; om eventuellt missade möjligheter till ett annat slags kärlek, kanske en homosexuell relation, om känslan av yta och flyktighet i vår rasande fart mot döden.

I Timerne följer vi Virginia Woolfs rastlösa arbete med att skapa romanen Mrs Dalloway, samtidigt som hon kämpar med en depression och självmordstankar. Karen-Lise Mynster vankar runt med orolig själ, försöker frigöra sig från den snälle maken Leonards (Brolin-Tani) omsorger och förmaningar. De får besök av Virginias charmerande syster Vanessa (Bach Hansen), i färgstark klänning och full av positiv, urban energi – en kontrast som förstärker Virginias mörka självbild.

Rollfiguren Virginia och Mrs D har en parallell i den ”perfekta” hemmafrun Laura som med sin lilla pojke Richard ska fira maken/faderns födelsedag med att baka en tårta i dag. Josephine Park gör henne tafatt och inåtvänt neurotisk, hon vill så gärna göra rätt, men Lauras väsen är någon annanstans. Det kommer spontant besök av grannfrun (Bach Hansen), hon förefaller lika ”lyckad” och sorglös som Virginia Woolfs syster Vanessa. Men under ytan lurar även grannfruns rädslor. Och en mycket lång, förbjuden kyss mellan kvinnorna pekar på möjligheterna av ett annat liv. Kyssen uppstår som något ordlöst och nästan overkligt, som om den också kunde vara en hemlig fantasi hos Laura.

Clarissa Vaughan har egentligen all den frigjordhet som de andra kvinnorna saknar. Hon är bokförläggare, lever i en etablerad lesbisk relation med Sally (Bach Hansen härligt varm och livsglad partner). Likt Mrs D ska Clarissa denna dag köpa blommor till en festmottagning hon ordnar för författarvännen Richard som har fått ett fint litterärt pris. Sofie Gråbøl utstrålar en trygg självklarhet i sin roll, men hennes Clarissa gnags alltmer av sorg och oro inför livets brist på egentlig mening. Hon funderar över minnet av en kyss hon fick som 18-åring av Richard – kanske hade den kunnat förändra deras liv (båda kom att leva i homosexualitet).

Inre och yttre dialog

Olaf Johannesens berättar skeenden växelvis ur Mrs Dalloway och Cunninghams Timerne. Han står i det statiska mittpartiet av scenen, eller bredvid den roterande spelytan, när han kommenterar och empatiskt förklarar kvinnornas inre funderingar. Så träder han plötsligt med i spelet som den lille pojken Richard hos Laura Brown, och sedan är han den vuxne Richard: aids-sjuk, homosexuell författare och bästa vän till Clarissa Vaughan. Det är han som ska få pris och bli huvudperson på hennes fest i dag. Fast han inte vill, fast han är så sjuk och nu söker döden.

Tiden och döden

Eline Arbo lyckas på ett fantastiskt sätt väva samman de olika historierna. Även kvinnorna läser tidvis högt ur Mrs Dalloway eller uttalar sina inre tankar. På så sätt fångas Woolfs karaktäristiska stream of consciousness i en otvungen väg framåt genom dramat.

Allt vilar på ett grundackord av existentiell ensamhet och gestalternas medvetenhet om döden. Döden som ett möjligt val, i förtid, eller döden som en påminnelse om att livets mening endast kan skapas här och nu. Virginia, Laura och Clarissa är alla etablerade i harmoniska kärleksrelationer, ändå ekar deras liv av gnagande tvivel på om detta nu var allt de kunde skapa av livet. I en av slutscenerna framför Richard till Clarissa att just deras djupa (vänskaps)relation var det finaste som kunde finnas mellan två människor.

Trots den huvudsakligen melankoliska stämningen i Timerne pekar denna uppsättning på de möjligheter vi människor har att bejaka våra mångsidiga identiteter. Cunningham skrev sin roman i förhållande till 80- och 90-talens aidstrauma. Här i Arbos tolkning ligger en tyngre betoning på frågan om tid. Iscensättningen gestaltar våra små strimmor av levnadstid, i det större förlopp av Tid som oavlåtligt rör sig framåt, alltmedan vi som individer står och tvekar, eller agerar med beslutsamhet. Detta är en tematik, med genklang från Mrs Dalloway 1927, som gör Timerne till en viktig reflektion över vår samtid.

(Publisert 25.01.2024)