Oinspirerat antikrigsepos

Bertolt Brecht har ett slags formmässig grund i kabarettsång, nattklubb och politisk kampsång. Han var sin tids coolaste av de coola, med cigarr i

Mor Courage og barna hennes – en historie fra trettiårskrigen

av Bertolt Brecht

Översättning Øyvind Berg

Musik Paul Dessau

Kapellmästare/ Musikalsk ansvarlig Per Chrisian Revholt

Regi Runar Hodne

Scenorafi och Kostym Erlend Birkeland

Ljus Clement Irbil

Nationaltheatret, Amfiscenen, 27 september

mungipan. Och det är väl inte fel att förlägga dramat Mor Courage och hennes barn till en mysig bar, med en liten estrad på motsatt sida, och allt omgärdat av glittriga plastförhängen längs väggarna. Estraden har en röd ridå längst bak, och publiken sitter på Thonetstolar och soffor vid runda bord, som har röda lampor. En levande orkester sätter tonerna och stämningen i ena hörnet. Men det är idén med denna uppsättning som tycks ha stannat vid skissen och aldrig nått fram til skådespelarna, som får klara det mesta själva.

Att göra Mor Courage till ett stycke som spelas i kabaretstil, bjuder på en hel del abstraktion. Det måste förankras i tolkningen. Mor Courage själv utstyrs ofta med slitna, fattigtrasiga kläder, och med en tung kärra att dra runt på. Den är också hennes mobila hem. Ofta körd runt på större teatrars vridscener.

Här är kärran utbytt mot en flygplatstrilla full av gamla resväskor, med dottern Kattrin sittande på bagaget längst upp. Kläderna är inga trasor, men ett hopkok av det man funnit på Fretex. Det blir mer till en handelsresande i småvaror än en krigsmånglerska som det tycks berättas om här. Baren verkar konstruerad, det är en anonym låtsasnattklubb, och existerar egentligen bara i sinnevärlden. Inte tillräckligt abstrakt för att bli konstfull, inte tillräckligt konkret för att ge färg av något bekant. Ett alltför beprövat underhållningskoncept.

Vem är Courage?

Laila Goody är i och för sig ett strålande val i titelrollen, med hennes auktoritet och sorglustiga spelstil. Hon borde kunna passa bra som den alltmer förbittrade och cyniska entreprenören Courage, hon som hinns upp och äts inifrån av krigets maskin. Hennes barn, hennes känsloliv och hennes eventuella framtidsplaner hamnar i grus och aska. Hennes känsla av kontroll blir satt på prov redan i första scenen, där Brecht rivstartar handlingen. En av sönerna försvinner in i hären, lockad av krigets härlighet. Även om hon försöker avvärja hoten mot det som är hennes lilla värld, bestående av en kärra och tre vuxna barn, så är lottningen med de svarta korsen på papperslappar något som drabbar henne själv. Det välkända tretalet med tre varsel om död är snyggt inpackat i Brechts text. Alla ska de dö. På Nationaltheatret blir detta till en tafatt scen med otydlig innebörd: varthän vill den?

Det är helt enkelt Laila Goodys tolkning som blir alltför godmodig och varm, jämfört med de handlingar hon gör, och det hon säger om att tjäna till livets bröd på kriget. Att hon bittert ironiskt säger att korruptionen är deras enda hopp, att den är som Guds barmhärtighet, eller när hon säger till fältprästen att hon inte har någon själ, men däremot behöver småved. Då vill hon att han ska hugga den, inte predika, och försöker på så sätt praktiskt reda ut deras roller. Handlingskraften är samtidigt hennes stora olycka.

Det är regins fel att hon blir en sympatisk figur, och pjäsen mister mycket av sin kraft. Den råa sidan saknas, Mor Courage blir en person som söker bekräftelse och sympati, utan att söka egen vinning. Men det är exakt det motsatta vi är vana vid. Sökandet efter bekräftelse är en del av hennes manipulation. Hon är en maktmänniska. Därför kan man tycka att den här tolkningen är väldigt annorlunda och fri. Men det blir inte nog med att säga att hon endast tänker på pengar och vinst, som vilken som helst person som försöker få vardagsekonomin att gå ihop. Ungefär som att göra Mackie Kniven till en jovial lycksökare, när han också är en mördare liksom alla andra småskurkar det i gäng han leder. Ett vanligt misstag när man sätter upp Brecht, troligen när karaktärerna tillåts att tolkas alltför psykologiskt.

Det didaktiska

Karaktärerna är mer av representanter, det finns fog för att betrakta Mor Courage som en tidig kapitalist, som kämpar mot ett feodalt och konservativt, auktoritärt system, medan hennes barn är kanonfödan. Det är Brechts historiska analys som denna uppsättning fullständigt missar. Dessa budskap mår bra av att skjutas fram, för då blir det dynamik i spelet. Man behöver ju inte hålla med Brecht i hans kommunism för det.

Var och en av scenerna har också en inledning som avslöjar handlingen i scenen. Jan Sælid gör dem från olika håll i rummet, som introduktion till scenen som ska spelas. Det som visas på scenen blir då en form av förverkligande av en synops som redan har gjorts känd för publiken. Här blir det märkligt stillastående och utan framåtrörelse. Det är som att man hela tiden väntar, som att texten kunde säga det den sade, utan särskild insats. Det är också därför det känns som en skiss och ingen färdig uppsättning. Och kanske detta beror på miljön. Paul Dessaus musik och Brechts lyriska sångtexter är för stenhårda för att framföras på en nattklubb. Det är inte underhållning man ska bjudas på, det är fakta, realiteter, en vision av ondska. Och en förtvivlan över att kriget närmar sig hela tiden och ingenting finns att göra, annat än skapa medvetande. Som Brecht försökte när han skrev dramat 1939, i landsflykt i Sverige och Finland. Mor Courage är ett antikrigsdrama utan att bli pacifistiskt.

Kvinnornas Brecht

Det är Mor Courages flock som är de oskyldiga, naiva, de som drabbas, och som hon försöker hålla undan från ondskan och krigets inverkan. Men hon kan inte hindra dem från att tänka själva. På ett sätt är hennes dotter Kattrin den mest kommunistiska och revolutionära gestalten som Brecht har skapat, i hennes stumhet är det så lätt att tolka in allt detta. Och det är verkligen en oerhört fin tolkning som Helene Naustdal Bergsholm gör i rollen. Hon är alltid där, lyssnande, utan att göra mycket. Hennes samspel i en scen med brodern Schweizerosten (Jonas Hoff Oftebro) är ljuvligt. Att tilldela stämmans sång i slutet av pjäsen till Kattrin, om rosen som blommar och vinterfrosten som biter, är kanske gjort förut. Men när Bersholm stämmer upp den sången, sittande i ett paraply av ljus, så är det ett sådant sällsynt ögonblick av skörhet och klarhet. Den scenen i sig är det värt att besöka Nationaltheatret för att bevittna.

Och det ska sägas att även om Laila Goody gör en slätare figur i titelrollen än nödvändigt, så är det i mycket en föreställning där hennes närvaro bär upp en stor del av den, på gott och på ont. Det är i scenen med Jan Sælid, där Kocken och Courage sjunger en sång för att få lite soppa i magen vid en prästgård, som Goody får sin bästa stund. Likaså Mariann Hole som Yvette, som på många sätt är Courages spegelbild i pjäsen. Hon startar på botten, som en gravt alkoholiserad fälthora, detta fångar Hole i ett koreograferat mönster, och sedan med hennes stigning i status, där hon kommer tillbaka som änka til en officer, välklädd i sorgdress, men med samma hatiska och spydiga personlighet. Det kommer i kaskader, och kastas fram likt en som har Tourettes, och blir till en fantastisk tolkning av en i grunden helt ödelagd människa.

Det är dessutom som att alla skakar omkring med kroppen och dansar märkligt. Särskilt Eilif (Jacob Jensen) i hans sång om att röva kor från bönder, har något av en estradörs kamp omkring mikrofonen att göra, fastän det istället för mikrofonstativ är en sabel han håller i. Kristin Ryg Helgebostads känsliga koreografiska arbete är en av de stora kvaliteterna här.

Mor Courage som text

Att det finns en annan kvalitet här har med översättningen att göra. Det går inte att gå förbi Øyvind Bergs färska arbete. Så vitt jag vet, så mycket jag kan läsa ut av Brechts original, som jag inte läst, men jag har sett ett antal utdrag ur en del tyska uppsättningar på nätet – och något mer friskt och mer lekfullt får man leta efter. Sångtexterna är avgjort bäst. Øyvind Berg har gjort ett antal översättningar för Nationaltheatret de sista åren, och med självklar auktoritet. Det är ett arbete som är gjort som har gedigen och kvalitetsmässig ryggrad och sans för det rätta. Det är en relation som norsk teater måste ta tillvara.

(Publisert 28.09.2019)