En dramatik för publiken?

«Vi har många dramatiker i ett väldigt litet land - och de blir uppfört!» säger Line Rosvoll i det samtal som avslutar första dagen på den nu 40 år gamla Norsk Dramatikkfestival. Samtalet med producenten Silje Vigerust Vinjar handlade om festivalens historia. Många dramatiker var närvarande i rummet, många har tagits upp till uppförande och presentationer på festivalen genom åren. 156 dramatiska stycken för att vara precis.

Skärningspunkt

Uttalandet av Rosvoll, som tidigare både arbetat med festivalen men framför allt lett Dramatikkens hus arbete i ett tiotal år, motsäger det hon sade bara minuter innan. Då menade hon att norska teatrar inte tar hand om sina dramatiker. Hon uppfordrade även till att vi måste ta vara på våra talanger och söka upp de som kan skriva. För att inte gå miste om bra folk. Dessutom ta hand om de som redan skriver.

Motsägelsefullheten blir till en bild av att norsk dramatik lever i skärningspunkter. Det är både bra ekonomi och dåliga villkor, det är både resurser till att stimulera nytt skrivande och institutioner som satsar på romanbearbetningar och musikaler. Det är både och – en strid för den dramatiska texten, men också glädje vid att mycket blir gjort. Glädjen märks när jag sitter i salen med alla dramatiker. Stämningen är på topp.

 Att Norsk Dramatikkfestival har så lite resurser är det mest slående. För 20 år sedan ägde den rum på Det Norske Teatret, med flera olika arrangemang och så kallade «stunts», föreställningar som förr kallades «quart d´heures». De ägde till och med rum på krogarna runt institutionen. Det var nästan färdiga produktioner på DNT:s olika scener. Medan resursfattigdomen hos festivalen i dag visar endast tre vinnande texter – med readings. I samtal presenteras teman och dramatiker. De tre readingarna innehåller längre utdrag där skådespelarna har arbetat i drygt två veckor med sin regissör. Tre andra texter framförs genom kortare utdrag och samtal, den så kallade «kortlista». Dessa presenteras utförligare 26 augusti i De Ultimate-programmet på Vega scene i Oslo.

 Det här är andra festivalen i rad där man endast har resurser till tre + tre texter. Och kanske det är något bra, nålsögat att komma med blir mindre, för med tanke på tidigare festivaler har det alltid varit varierande kvalitet på texterna. I år var det en jämnare kvalitet. Samtidigt saknas ju det element som också gör att mindre färdiga texter skapar en bild av svårigheten att lyckas fullt ut, vilket ställer frågor till att lyckas med en text, kanske mest av allt när den inte har fått möta rätt sammanhang. Texter behöver alltid prövas, särskilt mot en publik som är nyfiken och reflekterande.

 Själv undrar jag om Norge verkligen behöver två dramatikfestivaler: den som äger rum i Bergen vartannat år sedan 2020 har vuxit i betydelse, nästa gång är i augusti 2026. Även Bergen ger ut texterna i bokform. I Oslo ges de ut i häften, där vart och ett eller alla sex kan köpas i ett paket.

Det exklusiva och publiken

 Det är en initierad och exklusiv publik som ser dessa iscensatta readingar, samtal och presentationer på Dramatikkens hus. En workshop i dramatiskt skrivande gavs, i år med dramatiker Katrine Nedrejord – förra gången var det workshop med nederländska Lot Vekemans. Men de utgåvor av festivalen som gavs för tio år sedan nådde troligtvis ut till fler, till en mer vanlig publik som hungrar efter det nyskapande och får sitt lystmäte genom innovativa grepp. 2017 började festivalen visas på Dramatikkens hus och begränsade naturligtvis räckvidden, huset är ju mer en plattform för utveckling och inte en teater med en relation till sin publik, som Det Norske Teatret är.

 Norsk dramatikkfestival blandas dessutom lätt samman med det som dagligen görs på Dramatikkens hus i Oslo. Readingar som repeterats i 1-2 veckor kunde ha integrerats i husets arbete över hela året. Det tycks i alla fall vara så att mer behöver göras i Oslo för att öka publikens intresse för det nyskrivna. Norska teatrar behöver uppenbarligen det. Kanske man ska låta Dramatikkfestivalen i Bergen ta över som den enda festivalen och i Oslo ägna sig åt intresse för dramatikens publik?

 Ett slags demokratisk balansering sker i festivalens arbete, i denna konstart som vanligen endast vill finna den bästa texten, den största hiten, den mest lyckosamma dramatikern: En ny konstnärlig ledare har utsetts till varje ny festival sedan 2021. I år var det Maren E. Bjørseth som ledde arbetet och bidrog med en iscensättning av juryns urval. Allt talar för att hon fortsätter till nästa festival. Att sprida makten över det som väljs ut och vad som visas är gott tänkt, men vad sker när publiken inte vet så mycket om det?

Insentivordning – för vem?

 Många av de involverade i både Bergen och i Oslo arbetar redan på stora institutionsteatrar. Flera av dramaturgerna på de stora scenerna är kopplade till festivalen. Varför spelas då inte de nya texterna i större utsträckning – i hela landet? Varför dramatiserar man istället romaner? Den frågan har diskuterats mycket de senaste åren, även på Norsk Dramatikkfestival. Är det kanske så att själva satsningen på dramatik endast blir ett fönster för sådant som annars inte får plats, därmed medverkande till att kvoten för dramatik är uppfylld?

 Det tycks dessutom finnas ett problem på en del av institutionsteatrarna att man egentligen bara visar upp saker på sina scener utan att verkligen vilja gå i dialog med sin publik. Vad publiken egentligen vill ha är ett ständigt ämne för diskussion, men det är inte en fråga som tas upp på årets festival. Istället ventileras «insentivordningen» för norsk dramatik, som regeringen har arbetat fram genom kulturminister Lubna Jaffery och företrädaren Annette Trettebergstuen. Denna insentivordning trädde i kraft i våras. Nu går det att beställa teaterstycken och få finansiering med en tredjedel från staten genom en särskrivning i den nya Kulturlagen. Fria grupper skall få ännu mer om de är villiga att ta steget och ägna sig åt text i sina produktioner. Att höja den professionella nivån bland norska dramatiker och ge dem bra betalt för sitt arbete är välkommet. Men varför har dramatiken så låg status bland publiken i ett land som satsar så mycket på den? I andra länder går publiken för att se det nya – även det nyskrivna - detta sägs ofta om exempelvis teatern i England och Frankrike. Jag hade gärna sett en diskussion mellan publikarbetare, marknadsförare och designers som konfronterar teaterchefer och andra ansvariga, istället får vi en ljummen konsensus mellan dramaturger, dramatiker och teaterchefer på seminariet Norsk dramatikk på norske scener – hva er status og veien videre? Det samtalet glömde jag mer eller mindre direkt, då det inte på allvar väckte den fråga som var formulerad i rubriken.

 Vid ett samtal i foajén med Camilla Lundestad Joof, den nya konstnärliga ledaren för Dramatikkens hus, får jag veta att hon också vill satsa mer på internationella stycken och samarbeten. Hon inviterar mig påföljande måndag, då DH i samarbete med Vega scene presenterade den sydafrikanska dramatikern Koleka Putuma. Jag hade inte möjlighet att närvara – men saknas det inte sådana relationer till det internationella fältet? Det som också Bergen dramatikkfestival fångat upp genom sin utlysning av en «Open Call», öppen för dramatiker utanför Norge. När så många av våra dramatiker har lyckats internationellt är det väl också dags att möta det med, ja, kanske en internationell dramatikfestival i Norge?

Om de aktuella texterna i del 2