Näbb mot sten

En dramatisering av en roman måste alltid välja ett skarpt perspektiv för att fungera. Och alldeles särskilt om man tar sig an en bok som

Fuglane

Av Tarjei Vesaas

Regi och dramatisering Lasse Kolsrud

Scenografi, kostym Milja Salovaara

Lysdesign Martin Myrvold

Komponist, lyddesign Kjetil Schjander Luhr

Koreografi Belinda Braza

Riksteatret, Nydalen 17 januari

Fåglarna, eller Fuglane som den nynorska titeln lyder, en av modern norsk litteraturs mest ikoniska böcker. Vid sidan om Vesaas lika berömda Bleikeplassen, Kimen, Isslottet och Brannen, så finns det ett före och ett efter när man talar om Tarjei Vesaas och norsk litteratur.

Man ser tydligt länkarna, och med ett norsk uttryck: vem som står på skuldrorna på vem. Linjen upp till en Jon Fosse och en Frode Grytten är tydlig. I Fosses fall har dramatiken tagit stor plats, men Vesaas var inte dramatiker i första hand. Hans böcker har ändå ofta satts upp på teatern på grund av sitt starkt existentiella och dramatiska innehåll. Kanske det också ibland blir så att man försöker göra Vesaas till en föregångare genom att spela honom som Fosse brukar spelas. Det är på nynorsk, med reducerade, utmejslade situationer och musikaliskt «ambient». Det undviker man i Riksteatrets uppsättning, den är inte full av laddade pauser och spänning i rummet och mellan orden. Det är fint det. Den bygger mer på att berätta robust och handfast, vardagsnära med elegant visualitet. Samt andning – pust. Här finns annat som brister, och det är själva dramat som gör det.

Syster, bror

Jag menar att det är syskonkonflikten som driver detta drama. Både boken och denna uppsättning öppnar med deras relation, hur de lever tillsammans i lantligt armod, och hur de befinner sig både långt ifrån och samtidigt nära varandra. Vesaas berättar allvetande, men följer Mattis, Tustens, perspektiv. Systern Heges liv och tankar anas, men är avgörande, eftersom Mattis är helt beroende av henne. Vad folk talar om på bygden, och vad de tycker om syskonen, är väsentligt. Vesaas fångar en symbolik utan att själv vara symbolist: de två gamla asparna som står döda och grå i skogen utanför huset, är byfolkets bild av de båda syskonen, och talande för deras situation. De står där än, men de har ingen framtid. Mattis tar åt sig av bilden, men säger inget till Hege om det. Det visar sig att hon vet det. Att de aldrig talar om sådant visar bådas skam över deras situation.

Rugden, eller morkullan, som drar streck över huset, står för en längtan hos Mattis. Liksom det är hans upplevelse av det sköna. Som växer till erotiska drömmar. Det växer och gror också hos Hege, framför allt på grund av att hon börjar bli ofrånkomligt medelålders. Att Hege då görs så svag i Lasse Kolsruds dramatisering och regi gör att berättelsen inte får nödvändigt driv. Deras gräl är borta, och därmed också deras genans och skam inför varandra. Att de går för långt i sina krav på varandra, och tar tillbaka vad de sagt, i en pågående konflikt.

Kolsruds uppgift är att anta utmaningen att berätta utan stor epik eller realistisk förståelse. Framför allt är det inre dramat viktigt. Idén att få ensemblen att bli en «pusteorkester» med hjälp av komponisten Kjetil Schjander Luhr, är inte dålig. Materialet kanske mest liknar grunden till en opera. Till det en enkel koreografi som ska levandegöra bilderna. Men att inte Ingvild Holthe Bygdnes får spela mer på de inre slitningar som Hege står i, är ändå märkligt, kanske framför allt för att detta är en skådespelare med stora resurser. Hon blir en hjälpare i Mattis förvirring, en extramamma utan egen vilja. När skogshuggaren Jørgen drabbar henne, är hon lika viljelös. Så långt komna i föreställningen blir det tydligt: Mattis är huvudperson, vars blick på världen vi får veta en hel del om. En slags trevlig dåre med anlag för psykoser. De andra grupperas runt honom som fyrkantiga figurer ur en saga, tydligast i Tore B. Granås stabila men odynamiska porträtt av en arbetare som Jørgen.

För det är lätt att förälska sig i Tustens, Mattis, hjälplösa person, som visar sig bära på en udda form av visdom. Att han lever i nuet och reagerar känslomässigt starkt på allt som sker och har en relation till vardagens mystik, är talande för karaktären. Tafatt vilsen, med ett barns förhållande till sin sexualitet. Tom Styve gör honom sympatisk. De besvärliga frågor han ställer och som oroar både honom själv och systern, samt folk omkring dem, blir aldrig tillräckligt vägande.

Jaget och de andra

Det är som att regin likställer Mattis med den känslige diktaren, konstnären, som inte klarar av att hantera verkligheten. I sig en välkänd romantisering av konstnärsrollen. Alltså Mattis, byfånen och dåren, som inte kan leva ett riktigt liv, lever med sin syster, som tar hand om honom. Mattis säger hela tiden saker, som är mer poetiska än riktiga och verkliga. Ställer människor svarslösa när han kommer med sina svåra frågor om varför man alls lever. När en diktare lyssnar på sådant blir det till litteratur, när en norsk, medelåldrande kvinna står mitt i det, som sliter med fattigdom och att åldras utan man och barn, så blir det ett oövervinnligt hinder. Hon uttalar ju också att hon inte vet varför hon lever. Här finns det en dubbelhet som går rakt igenom flera av Tarjei Vesaas verk, som aldrig riktigt finner greppet på scenen här. Mattis och Hege lever ett förtvivlat liv, och jag tror att hoppet gör dem nästan galna. Jag tror också att ångesten är lika stark hos Mattis som den enorma glädje han känner. Den ångesten och glädjen finns hos den mer praktiskt lagda Hege med.

Mattis säger ofta till sin syster Hege att hon är skarp. Hon går att vässa kniven på, eller hon är sylvass som en kniv. «Du mitt nebb imot stein», säger fågelstrecket. Här blir det Mattis som säger det till Hege. Frågan är vem som är näbben som vässar sig mot stenen, eller som hackar i sten, som liknelsen också säger. Bilderna lagras på varandra. Det här är modernistisk litteratur satt på scenen. Ett drama med klassiskt storslagna proportioner, stort i sina vändpunkter och därför märkvärdigt som litteratur, för att det skildrar något så alldagligt. Hur en författare kan få en vardag att lysa med så stora avgörande svep, är litterär magi. Samtidigt finns en annan sorts magi som huvudpersonen upplever och hur den gång på gång stöter mot en hård verklighet. Men sådan magi fungerar inte som episkt berättande på scenen, och här tror jag uppsättningen har gått vilse.

Ett episkt val

Eller, det innebär ett helt annat val. Till sin slutliga form är det ett triangeldrama, med systerns blivande man, som kommer som en urkraft ur skogens mörker till de ensamma och förtvivlade fattiga. I förspelet sänds Mattis ut av sin syster för att tjäna till uppehället på olika gårdar, och att ro båt på en insjö där ingen passerar. Hopplösheten leder till en form av praktisk lösning som kolliderar med det invanda. Denna episka dikten kunde man ha berättat. Då hade man visserligen missat frågan varför romanen heter Fåglarna, och varför Mattis återfinns förvirrad och hjälplös ute på insjön i en sjunkande båt i slutscenen, ropande på sin syster. För honom är sjön bottenlös, medan fåglarna äger frihet. (Publisert 20.januar 2018. Korrigert 21. 01.2018)