Mozartkula för teaterfolk

Det onda och det goda strider om makten i Mozart sista opera, sägs det ofta. Det är lika mycket en strid mellan

tryllefløyta

av Wolfgang Amadeus Mozart och Emanuel Schikaneder

Översättning: Jostein Avdem Fretland

Musik: Wolfgang Amadeus Mozart

Libretto: Emanuel Schikaneder

Orkestrering och musikalisk ledning: Trond Lindheim

Berabetning, regi och scenografi: Ole Anders Tandberg
Kostymdesign: Maria Geber
Koreografi: Anna Koch

Ljusdesign: Ellen Ruge
Ljuddesign: Bjørnar Hopland
Röstpedagog: Ståle Ytterli

Dramaturg: Siri Løkholm Ramberg

Hovudscenen, Det Norske Teatret, 22 april 2022

tvåseparerade, bittra föräldrar om vem som ska få bestämma över det enda barnet, som en kommentar till samtidens revolutioner och frihetskrig. Samt religionens makt. Den franska revolution som pågick i samtiden med sitt blodbad och sina nya idéer om människans frihet och jämlikhet kommer här till synes på scenen i lustig förvrängning. Men mest är det en hyllning till livet och kärleken. Sarastro och hans före detta, Nattens drottning, har en förgiftat relation, dottern Pamina hamnar alltid i kläm. Hon försöker nå kärleken, önskar ett sant och ärligt liv. Detsamma gäller hennes kärlek Tamino, och kanske allt utspelas i den senares drömmar. Ungdomens rena kärlek står mot de äldres fastlåsta positioner.

Återbruk

Denna Ole Anders Tandbergs adaption för teatern av sin egen succéartade operauppsättning i Stockholm från 2012 är en förenkling av hans och hans teams koncept. Trollflöjten är en av Kungliga Teaterns stora succéer och har spelats hela 114 gånger, senast så sent som i december 2022. Samma lag med Ellen Ruge på ljus, Anna Koch påkoreografi, Maria Geber på kostym är också här i Oslo. Teateradaptionen är på sitt sätt mycket berömvärd, dååterbruk av inte minst material ligger i tiden. Detta kunde man ha omtalat tydligare i reklamen. Egentligen är det ju bara positivt.

Först det fina med uppsättningen på Det Norske Teatret. Det är en festlighet, med underhållande och skickliga skådespelare. Den inhyrda amatörkören från Bærum, BærMuDa, dansar och sjunger nog så skickligt i Anna Kochs lustiga koreografi. Det fina ligger i det strålande detaljarbetet. Individuella uttryck får här spela roll och visa fram en liten karaktär, även när de är utklädda till hotande björnar. I öppningscenens skolsal, där alla sitter med ryggen mot salongen och skriver på det som verkar vara ett nationellt prov är rik på detaljer. Det pekar på de tester som Tamino och Papageno snart ska utsättas för. Kören har fått uppgifter, någon har hårtofsar som kastas omkring när hon vrider hastigt på huvudet och tänker, någon annan rotar bland sina papper. Alla arbetar de intensivt vid skolbänken, de tittar upp mot svarta tavlan, var och en som individ i ett kollektiv, som filmade i snabbfilm.

«Tullefløyta»

Operakörer blir ofta annars till en massa som flyttas runt som visuella inslag, och där koncentrationen mest ligger pådet musikaliska uttrycket. Individuella uttryck nås med skolade regissörers hjälp. Tandbergs hantverk är gott att se. Skådespelarna har inte fått sämre uppgifter. Ett exempel är Sarastros medhjälpare Monostratos. Hans namn betyder symptomatiskt nog «ytligt lager» på italienska, men i tolkningen av Bartek Kaminski blir han en ganska komplex karaktär, med brutalt naiv sexualitet där han hela tiden försöker våldföra sig på Pamina, som räddas av tur eller magiska biroller. Kaminski lyckas ge en bild av en mans sexuella avarter, desperata perversitet, frustrationer och hämndbegär. Ett helt litet öde fångat i några få ögonblick.

Tryllefløyta innehåller en så rik bild av ett stort persongalleri att det är en av de stora behållningarna med denna föreställning. Den ganska så dåraktiga handlingen växer i en sådan tolkning. Vetle Bergan och Ina Svenningdal gör fina insatser som tonåringarna Tamino och Pamina, Pål Christian Eggen gör ett pålitligt porträtt av scoutledaren Sarastro. Denne sjunger dessutom Sarastro oväntat bra. Att kören och han själv är scouter får mig att tänka påbarnteveserien Brødrene Dal og professor Drøvels hemmelighet, lika jönsigt förvirrade i sitt beteende. En hel del komiska tricks här och där förgyller stämningen. När Tamino hotas av det nämnda gänget med björnar, spelar han upp på den magiska flöjten och vips får han dem lika tama som på en cirkus. De börjar att dansa. Det är en klar bild av flöjtens egenskaper och stilig i all enkelhet. Detta hände redan i Stockholmsversionen. Charlotte Frogners Nattens drottning är en mor i sorg, mer än buren av hämndlystnad, hennes gråt klingar komiskt med hjälp av Mozarts musik. Här finns också en vink till yttrandefrihetens problem i diktaturer när Papageno (Joachim Rafaelsen) tystas och får ett stort ägg över huvudet. Det finns alltså härliga komiska höjdpunkter. Regin utnyttjar ensemblens alla lekfulla egenskaper. Men är dessa scouter på tur bara ett uttryck för en lust att skämta? Och varför är den magiska flöjten och Papagenos klockspel över huvud taget en del av handlingen, annat än som vitsar? Vad skedde med musiken?

Musikaliskt underskott

Det är ändå musiken som är det avgörande för vilken som helst tolkning av Mozarts verk. Det är i dess duetter och arior till kärlekens lov, och som lyfter fram självaste livsglädjen, som musiken faktisk spelar huvudrollen i att förmedla ljus i det mörker som omger karaktärerna. Det missar man med denna teatertolkning.

Med några undantag: väktarscenen – en musikalisk favorit för undertecknad – är påfallande enkelt löst jämfört med den i övrigt visuella festen. Framför ridån Vetle Bergans Tamino i mitten, flankerad av dödens medeltida skepnader. Sceniskt blir det enkelt, men Lasse Kolsrud och Geir Kvarme klarar det musikaliska utmärkt. Sången går här i långsammare tempo än i orkestern, och får det att låta både medeltida och modernistiskt 1900-tal. Ett lyckligt musikaliskt moment. Ett annat är när kören i dödens dal klämmer i, då Tamino och Pamina i en prövning ska möta dödens realitet. Här briljerar både Lindheims orkester och BærMuDa-kören.

Det var de goda exemplen. Med andra ord är det en fråga om fokus: här alltför få gånger på det musikaliska, alltför mycket på påhitt och skämt.

Den mozartska musiken är som en maskin som pumpar vidare i en framåtriktad rörelse, utan något stopp, som att tonsättaren anade dödens närvaro i varje moment och att glädjen på vägen endast vore tillfälligheter. Var finns egentligen smärtan? Den senaste forskningen säger att Mozart troligen var ganska försupen och dessutom spelmissbrukare vid slutet av sitt liv, med vidhängande ekonomisk osäkerhet som påverkade familjelivet. I Mozarts musik kan elementen av svärta höras, en panisk skräck mitt i den sköraste och lyriska lycka. På Det Norske Teatret blir det ibland att orkestreringen av Trond Lindheim inte sträcker till, istället väl mycket jazzkabarett à la tyskt 1920-tal eller alpsk «umpa-umpa»-musik. Orkestern anger ibland bara rytm eller melodi, utan de dynamiska inslag som gör Mozarts musik så njutbart rörande. Det är alltför mycket trä- och bleckblås i den sju man starka orkestern. Och utan betydande sångare som briljerar i duetter och arior. Allt blir för likt, för malande, något tröttsamt och ytligt.

Visst är det en komisk opera, eller ett sångspel, med urpremiären i september 1791 på en teater, men när den faller för underhållningen kommer inte smärtpunkterna fram. Ett exempel är när Joachim Rafelsen gör olika varianter av den kända arian Ein mädchen oder Weibchen med blues-bröl och rock’n’roll-stil, med björnarna dansande runt omkring. Det fungerar väl så där.

Detta sagt i all välmening. För denna version ju faktiskt är gjord för en teaterpublik, inte för finsmakarna som normalt går på operan. Därför passar denna Tryllefløyta Det Norske Teatrets musikalrepertoar väl, och det blir en glad kväll. Det är bara att ta för sig av operamintsen. Kvar blir funktionen i teaterns repertoar – vad vill man egentligen säga? Är det endast en specialversion för teater? Vad sade originalet, i Stockholm? Trollflöjten är som verk upplagt att vara en lek med teatrala grepp och former, och särskilt tacksamt att sätta tänderna i för den som älskar stilbrott och metagrepp.

(Publisert 24.04.2023)