I en välbalanserat obeständig verklighet

Den franske regissören Stéphane Braunschweig tecknar alltid scenografin till sina egna uppsättningar. Han har i en text skrivit att han med

Nous pour un moment

Text: Arne Lygre, översatt av Stéphane Braunschweig och Astrid Schenka

Regi, scenografi: Stéphane Braunschweig

Ljus: Marion Hewlett

Kostym: Thibault Vancraenenbroeck

Odéon Théâtre de l’europé, 16 november 2019

scenografin vill visualisera psykiska strukturer. När Braunschweig nu på Odéon Théâtre de l’Europe sätter upp Arne Lygres pjäs La deg være, som på franska fått titeln Nous pour un moment (Vi för ett tag), låter han allt utspelas i vatten. Hela scenen är en öppen, fyrkantig bassäng inramad av träbryggor. Skådespelarna vadar runt i vattnet, som går dem till anklarna, men visuellt framstår det som om de rör sig i och ur en djup, mörk fjord. Fonden i scenrummet är nattsvart, som oändligheten. Vi kan naturligtvis se detta som en bild av det stora, kollektiva omedvetna som förbinder pjäsens rollfigurer. Eller som en existentiell intighet. Vattnet förstärker också intrycket av de flytande, obeständiga identiteterna i Lygres rollporträtt.

Just i La deg være (från 2016) har Arne Lygre varit radikal i sitt grepp att låta ett fåtal skådespelare glida sömlöst mellan ett större antal icke namngivna rollfigurer. De presenteras som funktioner i relation till varandra. Först gör «en människa»entré och sätter sig på en vit parkstol i vattnet, så kommer nästa person, «en väninna», och sätter sig bredvid. Braunschweig har avdelat scenen/bassängen med en vinklad skiljevägg bakom stolarna. På den projiceras vid varje entré en skriven text med rollfigurernas beteckningar. Under pjäsens gång dyker det upp bekanta, okända och fiender, i franskan benämnda med maskulint eller feminint genus: un inconnu/une inconnue eller un ennemi/une ennemieosv.

Precis som i Johannes Holmen Dahls uruppsättning av La deg være på Nationaltheatret bryter skådespelarnas kroppar ibland mot könet på den roll de för tillfället har. Chloé Rejon som spelar kvinnan i första scenen övergår sålunda i andra scenen till att spela denna kvinnas make. En man (Pierric Plathier) övergår i en scen till att bli sin egen älskare, och när en ensam kvinna kollapsar förvandlas Cécile Coustillac från att ha spelat kvinnan till att gestalta den ambulansförare som hämtar henne. Men i några scener är figurerna inte fixerade till något specifikt kön.

Flyktiga identiteter

Den franska titeln Vi för ett tag (Nous pour un moment) kommer från repliker i Lygres pjäs, där personer beskriver hur de går in i djupare relationer «ett tag», förändras och sedan går vidare. Översättningen av Stéphane Braunschweig och Astrid Schenka refererar också till hur skådespelarna lånar sina kroppar «ett tag» till de rollfigurer som framträder efemärt för att sedan helt försvinna ur stycket. Text och uppsättning speglar en idé om att vi människor antar en stunds identitet inför varandra, uttryckt genom vissa handlingar i nuet. I samspel med nästa person förändras vi, går in i nya sätt att framställa oss själva. I franskan säger man ofta att personer som genomgått en kris återuppfinner sig själva, se réinventer, vilket ju innebär att i grunden lämna sin historia.

Denna syn passar bra ihop med Arne Lygres historielösa rollfigurer i La deg være. Nästan alla saknar koppling till något bortom nuet. De nära band som eventuellt finns eller har funnits är trasiga. En son får besök av sin far som önskar mer kontakt, en kvinna har ett livstrauma efter sin döde bror, medan andra som varit gifta har separerat eller tröttnat på sina partner. Deras samhörighet med andra har bara varat en stund av deras mångfaldiga liv.

Att skapas av språket

Denna uppsättning är klar, saklig och osentimental i sin skildring av den nutida västerländska (urbana) människan. Den norska uruppsättningen lämnade hos mig ett intryck av att rollpersonerna på ett ganska brutalt sätt svek varandra, bröt mot vänskapslojaliteter och kärlekslöften. I ett franskt sammanhang får pjäsen intressant nog en lite annorlunda resonans, då det finns en annan fördragsamhet med otrohet och parallellrelationer. Väninnor, däremot, anses ofta ha starkare lojaliteter (men också underliggande rivaliteter) än de äkta paren. Det uttrycks i första scenen när väninnan säger till den andra (som har övertagit hennes man): «Du blev efterhand mera min än hans.»

Arne Lygres sätt att låta rollerna skapa sin verklighet verbalt är också något som har en genklang i en modern fransk identitetsuppfattning. Vi skapar oss själva med vårt språk men vi skapas också av språket.

Stéphane Braunschweig, teaterchef för Odéon, stor Ibsenspecialist (den norska publiken kunde 2018 se hans Bygmester Solnesspå Nationaltheatret), gör här sin fjärde Lygreuppsättning. De tidigare är Jeg forsvinner, Dager under och Ingenting av meg. Hans ensemble möter Lygres närmast kliniskt hyperrealistiska språk med ett förtätat, dämpat spel. De tvära kasten mellan scener och personer framstår aldrig som jagade eller konstiga.

Braunschweigs balanserade estetik skapar faktiskt något avklarnat och rofyllt i den rastlösa, stundtals våldsamma och egocentriska samtid som gestaltas av rollerna. Kanske beror det på att de sju skådespelarna verkligen talar till varandra, deras tillfälliga rollfigurer bekräftar varandra helt och fullt, «för ett tag», innan de går vidare till andra relationer och samspel.

Genklang med Beckett och Crimp

Det har ofta framhållits ett släktskap mellan Arne Lygre och Jon Fosse och Ibsen, säkert motiverat av vissa dramatiska konstruktioner och deras delade nationalitet. I Braunschweigs visuellt stiliserade tolkningar ser jag dock fler likheter mellan Lygre och den sene Beckett, i en viss nivå av abstraktion som tydliggör olika aspekter av mänskligt beteende, bortom psykologi. Det finns också uppenbara paralleller med Martin Crimps avskalade studier av relationer i vår tid. I språket möts vi och formulerar fram vår gemensamma dikt, i språket upplöser vi den och oss själva och går vidare. (Publisert 04.12.2019)

Nummer 4 2019