De språklösas talan

Det tar ibland tid att vänja sig vid en rolltolkning. I Anders T Andersens gestalt som Mattis, eller Tusten som han kallas, tar det en god stund innan

Fuglane

spelfilm efter Tarjei Vesaas roman

Regi, scenografi Anders T Andersen

Manus Hilde Susan Jaegtnes och Anders T Andersen

Foto Rune Kongsro

Musik Fläskkvartetten

Filmproduktion Viper Film

Vega Scene, salong 3, Oslo, 18 november

Vises: 25.-25 november, 3 desember

jag accepterar honom. Kanske för hans kraftfullhet och självklara manlighet, eller för att jag har en inre bild av denna karaktär. Han ser inte ut så här för mig, Tusten.

Sökande svar

Många har ett särskilt förhålllande till denna historia av Tarjei Vesaas, och det är märkvärdigt hur många iscensättningar, nyligen på Nordland Teater och Riksteatret, och nu med denna film, som presenteras nästan samtidigt. Materialet verkar förnyas med ständiga variationer. Filmhistoriskt finns Witold Leszczynskis Mattis dagar, från 1968. Ole Anders Tandbergs och Nils Slettas dramatisering 1997 på Det Norske Teatret är kanske den som fått stå som Tolkningen. Nils Sletta har för övrigt en mindre roll i denna nya film, som visar en form av vad jag skulle vilja kalla dunkelhet. Det har inte med bildpoesi att göra, om att måla med kameran. Det har med skådespeleri och rolltolkning att göra.

Filmen är gjord med små ekonomiska medel, utan att gå igenom sökprocesser hos filminstitut och liknande, och verkar nästan inte ha stora ambitioner alls. Historien är nog i sig själv. Det är vad det är som gör den viktig att berätta som står i centrum. Varför Mattis är som han är, och varför det hela är som det är, som är hans stora fråga – och varför han och systern Hege lever som två särlingar mitt ute i skogen i en bygd där det finns ganska lite av framtid.

Snabbt berättat

Det är inte mycket filmen berättar med kameran, Fuglane är i stort sett dialogdriven. Det är desto effektivare när bildberättandet inträffar. Kameraarbetet av Rune Kongsro utmärker sig inte, det är ett svartvitt foto med många närbilder och långsamt tempo, vilket gör att allt får en lätt ålderdomlig prägel, förstärkt av att den utspelas ungefär vid den tid som romanen är skriven.

Det märks att en skådespelare har regisserat, som är upptagen av Vesaas ord och det egna manuset. Ändå är det just i de scener där bild får vara bild, och film får vara film, som är ögonblicken denna film växer i. Inte där man på ett tragikomisk sätt får följa Mattis i hans mellanhavanden med bönder som ger honom jobb för dagen, eller hans besök i lanthandeln för att köpa sötsaker. De har förstås betydelse, men filmen dröjer inte vid det. Inte ens vid den scen där han möter två unga sommargästande kvinnor ute på sjön, och som hjälper honom att bogsera hans gistna och läckande båt. Dessa stora, tunga, erotiska ögonblick hos Vesaas blir endast mindre delar här.

Händelsen resulterar nämligen i att han får en ny syssla, att färja folk över den helt öde sjön. Och det är mötet med skogshuggaren Jørgen, säkert spelad av Henrik Rafaelsen, som är historiens epicentrum. När han och systern Hege (Andrine Sæther är formidabel i rollen) får ihop det, så blir allt förändrat. Den scen där Mattis och Jørgen sitter i köket bredvid varandra efter roddturen på sjön, medan de väntar på mat, och kameran visar deras plockande händer och hur de tiger, är filmens vändpunkt. Utan att man först ser det, därav denna dunkelhet. Men där är den plötsligt, vändningen. Det är smart filmat och bra gjort.

Det gäller också de dokumentärt filmade tranornas kamp mot varandra på sjön, när de kämpar om en honas gunst. Ett illustrerande symboliskt sidospår, som får mig att tänka på det bästa av Jan Troell. Fåglarnas ljud är förstärkt till existentiella, höga skrin. Minst lika symbolistiskt som hos Tarjei Vesaas själv, den symbolistiske modernisten.

Musiken av Fläskkvartetten fungerar bra eftersom den inte sticker ut, inte heller är det en musik som är som en del av Mattis inre. Den förstärker, har en förförisk ton, och lägger sig liksom fotot nära historien.

Förståelsen för en roll

Det är rolltolkningen av Mattis som är avgörande. Anders T Andersen är en skådespelare som sätter sig själv på prov. Han är också manusförfattare, regissör och samproducent. Det är kort sagt hans projekt. Det kunde ha blivit alltför många stolar, och för mycket av Andersen. Istället, framför allt när filmen når slutet och Mattis är ensam i båten ute på sjön, då han trampar igenom båtens bord, då står det klart. Då är det inte längre någon illustrering av en norsk, kanoniserad klassiker, som det kanske framstod i början. Det är en tolkning av det obegripligt svindlande sätt varmed historien är skriven på, och dess underliga tilldragningskraft, som träder fram. Vi kan nämligen aldrig förstå honom, Mattis-Tusten, för han förstår inte ens sig själv. Det är endast hans och människors handlingar runt honom som visas upp. Hans kloka ord gör honom bara ensam. Hans sista ord ute på sjön, där han ropar systerns och sitt eget namn blir också till hans hjälplösa oförmåga att meddela sig med sin omgivning. Till slut är det vad som gör denna lilla historia så stor, såväl i boken som i denna film. På ett sätt liten och anspråkslös som film – men som blir stor för att den till slut är så övertygande.

Inget ödesdrama

Man kan jämföra med Witold Leszczynskis film från 1968. Mattis dagar innehåller många av den tidens typiska berättartekniker, framför allt genom att vackert och bildskönt beskriva Mattis förhållande till fåglarna i en av öppningsscenerna. Det är en film full av filmhistoria. Mattis är där en som hela tiden står utanför, och som blir utsatt för både filmpublikens registrerande och de andra rollkaraktärernas värderande blickar. Vilket leder till att skogshuggarens roll, som där är mycket mindre, blir att frånta Mattis givna plats i den ödesmättade historien. Det antyds mer än en gång att han lever i ett paradis, som han sedan tvingas lämna. Systerns rop efter Mattis över sjöns tomma vatten är slutet. I Andersens version följs boken mer konsekvent, och är dessutom mer öppen. För självmördarens rop på hjälp i slutet är viktigt. Hos Vesaas får man aldrig veta om det är en medveten handling, det går an att se det som en olycka, och att han egentligen bara vill ha sin gamla tillvaro tillbaka. Ändå trampar han hål i båten.

Jørgens intrång på arenan blir en mer vardaglig sak hos Andersen, och sätter igång mer oväntade processer hos Mattis, istället för att visa fram en pessimistisk livssyn, som hos Leszczynski för över 50 år sedan. Vi är alla lite Mattis, och försöker finna vår väg genom kaoset. Vi flyr när vi inte förstår, försöker ändå på vårt sätt begripa vad det är som sker omkring oss. Det är en stark samtidskommentar om någon. I samtalet efter visningen på Vega scene säger Andersen att Mattis har ett språk som ingen tar emot. Det är vackert sagt. Det finns många av de språklösa som vi inte ser, och som film och teater kan ge ett språk. Man kan också säga: det är därför vi har teater och film. (Publisert 20.11.2019)