Konsten att resa

Vad är det för en företeelse egentligen, att fråga? Vad ska det vara bra för? Låter det inte för abstrakt för att bli bra teater? Är det inte snarast något slags populärfilosofi?

Kanske det är en hel genre. Frågorna hopar sig när man blir konfronterad av frågor, och åter frågor, i Peter Handkes pjäs med originaltieln Das Spiel Vom Fragen– oder Die Reise zum sonoren Land. Att stycket egentligen heter Frågespelet är lite viktigt – men Mikkel Bugges pjäs som spelades i vinter med samma namn, på en av Nationaltheatrets mindre scener, kanske har gjort att titeln med nödvändighet har måst bliva annorlunda. Även där söktes förklaringar genom frågor (se NST nr 1-2018). Konsten att fråga är samtidigt en mer uppfordrande titel, att så länge man bara ställler de rätta frågorna så sker något som leder framåt. Det är ett val som pekar ut bearbetningen av Peter Handkes text: det passiva Frågespelet blir till Konsten att fråga. Alltså på ett sätt resultatinriktat. Som att man försöker ge publiken en chans att vara med i undersökningen. Att sväva i osäkerhet är ju inte bra.

Kunsten å spørre eller reisen til det sonore landet

av Peter Handke

Översättning Elisabeth Beanca Halvorsen

Regi Melanie Mederlind

Scenbild och Kostym Katrin Nottrodt

Ljusdesign Norunn Standal

Musik Simon Revholt
Koreografi Miriam Hansen Troøyen

Maskör Wibke Schuler

Dramaturgi Mari Vatne Kjeldstadli

Nationaltheatret, Amfiscenen, 18 oktober 2018

En poetik – Graalen

Det här är inte lättspelad text. Det är mer poesi än drama, och det är lätt att trampa fel, bli prententiös och påstå en massa saker om teater och om innehåll, som inte står där, i texten. Och trots den resultatinriktade hållningen, där man alltså producerar fram en hållbar föreställning genom att kalla den Konsten att fråga, så har man skapat ett sådant reflektionsrum för publiken som man sällan ser på en teaterscen numera. Regissören Melanie Mederlind har gett ensemblen den trygghet de behöver. Samtidigt ger hon förtroendet till dem, och det kan de sedan ge tillbaka mångfaldigat – till teaterns publik.

Det poetiska blir gärna något dimmigt, och neutralt intetsägande, på en teaterscen. Orangea lampor lyser Tråkighetsvarning, inte rött och fullsatt. Den här uppsättningen vill dock, med ett 30 år gammalt textmaterial ska det sägas, och därför här kortat och upppiffat med nya referenser, vara med på att leta efter den heliga Graalen. Den som Parsifal letar efter i stycket, och som väl varit också poeten och författaren Peter Handkes projekt under i alla fall senare delen av författarskapet.

Att hålla frågandet vid liv

Se här en väg att gå för institutionsteatrarna! Det finns en hel del finesser, krumsprång och en massa gott humör i denna uppsättning. Man försöker inte heller få publiken med sig på komedimanér, man gör det strålande valet att få med sig publiken på tanken att det är OK att ställa sig frågor hela långa livet och att det är vad som gör oss till människor. Det stora blir teaterns förmåga att ge människan ett frirum. Teaterhataren Handke blir till hyllaren av teatern som medium, med en välkänd paradox.

Som i Dimiter Gotscheffs uppsättning Immer noch Sturm, som spelades på stora scenen 2014 med anledning av Ibsenpriset, ger detta en erfarenhet som du nästan enbart kan få på en teaterscen. Även där diskuterades det passionerade förhållandet till språket, och vad det kan innebära för den historia som berättas. Nu säger jag inte att denna uppsättning är lika storartad som den från Thalia Theater, men intentionerna liknar varandra. Man öppnar upp texten för publiken, leker med den. Kostym, dekor, musik och mask – allt är med på detta. Katrin Nottrodts arbeten är en glädje att få följa. De gör det smart genom att först presentera en helt tom Amfiscen, för att sedan bygga på. Fläsket kommer med slakten av grisen. Till slut är vi i juletid, med Henrik Rafaelsen som cowboy, bonde och glittrig julenisse i ett.

Då barnet var ett barn

I Kunstenå spørre visas frågandet som företeelse. Pjäsens rollregister innehåller två skådespelare, en spelförstörare, här kallad glädjedödare, en utkikspost, ett äldre par, och en fastboende. Den fastboende ställer inga frågor, det är det de resande som gör. Rafaelsen som fastboende är rotad och verkar alltid ha existerat. Han är ett slags bild av Gud.

Det är det äldre paret som, tillsammans med Parzival, är mest lika barn. Parzival, spelad och dansad av Miriam Hansen Troøyen, är huvudperson. När han enligt myten finner rätt fråga så blir han en mogen man, han finner Graalen, går från riddare till kung. Det är en märklig figur. Det är riddaren som fjunig och oskyldig pojke. Sökandet är hela hans roll.

Barnets position går igen i mycket som Peter Handke skrivit. I Wim Wenders film Der Himmelüber Berlin från 1987, med manus av Handke, alltså två år före publiceringen av Das Spiel vom Fragen, har ett intro som lyder:

Als das Kind Kind war

wusste es nicht

dass es Kind war

alles war ihn beseelt

(Medan barnet var ett barn, visste det inte att det var ett barn, allt var besjälat)

På många sätt är även Kaspar Hauser, som Handke också skrivit om, en Tabula rasa, en form av barn. Positionen liknar Luckys i Samuel Becketts I väntan på Godot, där all världens historier finns på lager, och kommer fram samtidigt, som kulturellt avskräde. Miriam Hansen Troøyen har en liknande monolog här, där hon rabblar upp allt möjligt igenkännbart. Skillnaden är väl den att för Parzival är världen hela tiden ny, medan den hos Beckett har gått under för länge sedan. Detta gör Peter Handke till en hoppets diktare. Beckett, till synes flera generationer före, diktar på ruinerna.

Teaterkritik

Föreställningen innehåller också kritik av teatern genom dess representanter Skådespelarna. De är gjorda till roller här. Att spela är deras öde. En monolog om att spela i askars form, där en verklig sann kärna aldrig träder fram, är talande. Att de ska kunna vara transparenta för publiken, som teaterlärarna säger är idealet, är samtidigt förbannelsen som hindrar dem från att göra det som är skådespeleriets mål: att få publiken att tänka och känna som de. De tänker för mycket på hur de gör det. Skådespelarna har ingen annan identitet än rollens, och när rollen är att spela en skådespelare, så blir bara frågandet kvar. En vacker bild av existensen, fint förmedelad av Mari Strand Ferstad och Olav Waastad.

Petronella Barkers närvaro på scenen är en blinkning till bitterheten. Hon har kritikerns och den förstörande glädjedödarens roll. Hennes monolog om kvinnan, hur trött hon är på idén om Kvinnan, kan ses från en manlig ståndpunkt, då ju författaren är man. Men i händerna på Barker så blir kvinnor som företeelse mest en fråga om att det är onaturligt att tänka på människor som grupper. Det är elegant och tänkvärt. Jag vill köpa boken direkt.

Relativism

Söker man budskap, och det gör denna uppsättning hinkvis, så menar väl Handke att det viktiga är att inte sluta att fråga. De vuxnas tråkighet är som död teater, den som man kan säga representeras av Barker och det äldre paret (Mari Maurstad och Per Christian Ellefsen). När man slutar fråga så är man utfrågad, det vill säga död.

Att inte sluta fråga om Serbien heller, och om Milosevic, är här lite till nöds inlagt som en kommentar i en av scenerna, hämtad från Handkes bok Serbien– en vinterresa, från 1996. Vi har ju alla lite problem med att han inte har gjort avbön, att han talade på den serbiske krigsförbrytarens begravning. På samma gång som han är omhuldad för sina litterära kvaliteter, så är han lika provocerande för de som vill ha alla skriftställare med rent samvete. Relativismen gör att de inte är värda att ens läsas. Hur många har egentligen läst Handke sedan det avgörande året 2006? Jag måste erkänna att jag själv dragit mig för det. Men, att driva en politisk linje med litteratur är något som förväntas av konstnärer, hyckleriet är att det då ska vara rätt tolkning av samtiden. Det är faktiskt härligt att kommittén för Ibsenpriset struntade i detta 2014, och att kommittén för 2018 års österrikiska Nestroypris också har struntat i det.

Att ta med en liten del av Serbienboken blir som att urskulda problematiken och uppsättningen. Som att man ska behöva be om ursäkt för att man spelar Peter Handke! Det är denna uppsättnings enda misstag. Det hade då varit bättre att ta med hans tal vid Milosevic begravning. Han är där lika politiskt inkorrekt och provocerande för de som vill ha världen skriven i svart och vitt, som han alltid har varit med sin fantastiska, skönlitterära tyska. Talet hade då varit ett statement att ställa frågor till.

Sanningsarbetare

Denna invändningen till trots: Handkes hela arbete med teatern, med litteraturen som form och medium, handlar väl om att finna olika sätt att förhålla sig till sanningar på? Och teatern äger för honom ingen sanning i sig. Den är en form. Bara ta debuten med Publikförolämpning. Det handlar om konventioner, och konst som har stelnat i sina former. Handke ställer absoluta krav till teatern. I händerna på rätt regissör och rätt ensemble lossnar de flesta knutar. Melanie Mederlind är rätt regissör. Det viktiga med hennes uppsättning är att den görs på ett sätt som försvarar textens kvaliteter och inte levererar dramat som ett färdigt koncept. Det är med stor klokhet teamet och ensemblen försöker vinna publiken över på sin sida, det vill säga den som är frågandets – och poesins.

Factbox Title

Factbox Content