Välregisserad Arthur Millerpjäs som inger tvivel om pjäsens gåta

Stämningen i foajén är tät; Stockholms teaterkritiker, dramaturger, för aftonen lediga skådespelare och

Häxjakten

Av Arthur Miller

Översättning: Pamela Jaskoviak

Regi: Alexander Mørk-Eidem
Scenografi: Erlend Birkeland
Kostym: Jenny Ljungberg
Ljusdesign: Ellen Ruge
Musik: Andreas Utnem
Mask och peruk: Susanne von Platen, Peter Westerberg

En samproduktion mellan Dramaten och Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

Scen: Elverket, premiär 14 september 2019

premiärlejon – många pussar varandra på kind – skall strax tränga sig in på den förhållandevis lilla scenen på Elverket, Dramatens annexscen. För första gången samarbetar Kulturhuset Stadsteatern (tidigare Stockholms stadsteater, invigd 1960) med Sveriges nationalscen, Kungliga Dramatiska Teatern. Nio av de nitton aktörerna markeras i programbhäftet som tillhörande Stadsteatern.

En väldig ljusrigg med 18 x 24 organgelysande strålkastare bildar fond i de första akterna av Alexander Mørk-Eidems iscensättning av Arthur Millers Häxjakten (1953). Den fälls senare ner, lutar snett eller bildar tak. Runt den fyrkantiga scenen står långa, enkla träbänkar, där skådespelarna sitter när de inte är med i handlingen, och på väggarna lyser lampetter stämningsfullt. Till vänster står pastorsdottern Bettys bädd, som senare skall avslöjas vara sliten hyvelbänk. Skådespelarna är också scenarbetare och flyttar själva rekvisitan. Erlend Birkelands scenografi är avskalad, men ytterst effektfull och sällan ser man en så nyanserad ljusregi som här, där aktörers rörelser och ansikten i de ibland vilda scenerna precist fokuserat. Därtill kommer att Jenny Ljungbergs fantasifullt gammaldags kostymer ger stämning: kvinnorna har fotsida, ofta mörka klänningar och vita hättor, medan de lika mörkklädda männen är varierat utstyrda i stora stövlar och vita utanpåskjortor. Vi befinner oss i ett abstrakt Salem, Massachusetts, på 1690-talet. Också själva personinstruktionen imponerar. Gruppscenerierna och intimscenerna, särskilt äktenskapsscenerna mellan protagonisten John Proctor (Shanti Roney) och hans hustru Elizabeth (Ellen Nyman), verkar optiskt som närbilder på film.

Skådespeleriet är dock icke lika perfekt, eftersom aktörerna inte riktigt verkar spela i samma pjäs, eller ens på samma teater. Shanti Roney gör en lysande insats, men är modernare i sin nutidspsykologiska rolltolkning än vissa av kollegerna. Marika Lagercrantz imponerar likaledes som pjäsens enda helt godhjärtade person, Rebecca Nurse, som försöker dämpa häxjakten, men själv blir ett offer. Andra aktörer har uppenbara problem med det svenska språket, en anmärkning som dock icke bör riktas mot Susan Talmini, eftersom hon gestaltar en slavinna (Tituba) från Barbados med glimten i ögat. Vissa problem har sina rötter i Millers pjäs. Flera av rollerna är endimensionella – särskilt domaren som blott månar om domstolens värdighet – och Millers suveräna dramaturgi försvårar för de skådespelare som tolkar pastor Harris, pastor Hale och vissa av byborna att ge uttryck för en djupare personlighet. Typisk är Niklas Falk, som enligt bästa stadsteaterrealism gör en färgstark processande hemmansägare med rötter i folklustspelet. Dramatendiktion lyser med sin frånvaro.

Tre sjikt: #metoo

Vi har två skikt i pjäsen, tre i iscensättningen. Millers text handlar om häxprocesserna i Salen 1692–3, men han ger tydliga hänvisningar till 1950-talets McCarthyprocesser i långa prosaanvisningar som skjutits in i pjäsen. Dramaturgin följer Aristoteles och samhällsdramernas Ibsen, men dras i riktning mot rättegång. I en mera 50-talistisk än salemsk kärleksscen mellan Proctor och hans före detta piga, Abigail (Karin Franz Körlof), tydliggörs hur hon inte vill, och han varken vill eller inte vill, slita sig loss ur ett erotiskt förhållande, som en gång lett till brott mot sjätte budet (usch!). Senare, vid en visit hemma hos paret Proctor, kommer pastorn på Proctor med att utelämna just budet «Du skall icke göra hor!» vid ett improviserat husförhör. Den faktor som utlöser häxprocessen är just att Abigail vill ersätta Elizabeth som Proctors hustru. Byborna har alla skavanker; en ene träter med grannen, främst i frågor om mark, den andre har en hustru vars barn ständigt dör, den tredje har plöjt på söndagen. Pastorn är (givetvis) missnöjd med lönen. Flickorna som (kanske) dansat nakna i skogen skakar (förmodligen) av sexuell frustration. Men i dåtidens anda tolkas detta som djävulsbesatthet, och Salems innevånare börjar nu använda Den Onde och häxorna för sina egna syften. Precis som många i McCarthyprocesserna beskyllde sina fiender för att vara antiamerikanska kommunister. Mørk-Eidems tredje skikt, det minst lyckosamma, år anspelningarna på #metoo. Såväl Proctors nya piga, Mary, som Abigail och de övriga flickorna ändrar uppgifter och låter sig styras av gruppen. (Vi törs inte nämna vem Mørk-Eidem tänkt på.)

Hollywood

Ibland frigör sig spelet från tid och rum i kärleks- eller bekännelsescener. Men i slutet ger man efter för ren Hollywoodideologi. Proctor bli en all-american hero genom att efter djupa samvetskval först skriva under den falska bekännelse som kunnat rädda honom från galgen och sedan riva sönder pappersarket. Hans hustru Elizabeth stöder honom genom att betona att det viktigaste är sanningen och troheten mot den egna personen och kärleken till ens eget inre. Kanske har hon också svikit, genom att icke fullt acceptera sig själv som älskad, och därmed vålla problem för den make som både älskar henne och som älskas av henne. I Millers pjäs är detta tydligt (det handlade ju om att göra succé på Broadway), men Mørk-Eidem och aktörerna förstärker detta i en ytterst intensiv välspelad avskedsscen.

Sedan lägger Mørk-Eidem till en slutscen, där de båda som betvivlat häxeriets existens, nämligen Proctor och Rebecca Nurse, hängs i fonden. Behövdes detta?

Mørk-Eidem och ensemblen har bemött Stockholmsteaternas interregnum, där båda huvudscenerna är stängda på grund av renovering och båda teatrarna saknar konstnärlig ledning med ett på ytan perfekt psykologiskt-realistiskt teaterkonstverk, helt utan de referenser till värmländsk folkpark eller norrländsk småstad som kännetecknat vissa av hans tidigare arbeten – och helt i linje med den estetiska nykonservatism som man kan spåra i viss svensk kulturdebatt. Men den centrala frågan är om verket engagerar. Mørk-Eidem säger sig icke tro på häxor och Miller trodde nog inte heller på dem – däremot på McCarthyprocesserna och hans väns Elia Kazans falskhet. För att förstå häxprocesserna måste vi nog befatta oss med den metafysiska religiösa världsbild som möjliggjorde dem, och inte nöja oss med domstolsteater och Hollywoodideologi, där hjältinnan blir uppoffrande och hjälten blir «god». (Publisert 16.09.2019)