Kritik av det svenska stödsystemet (I).

Branschorganisationen Svensk Scenkonst, som samlar de viktigaste institutionerna och en hel del fria aktörer, menar i sin senaste rapport från februari 2026 att alla offentliga stöd bör räknas upp med 3% per år för att det ska vara hållbart att driva teater i Sverige[i]. Det har nu blivit kännbart för de flesta att ekonomin är i kris och många institutioner drar ner på projekt, administration och anställda för att möta det som i realiteten är neddragningar av det offentligas insatser.

Två stockholmsscener

Två av Sveriges viktigaste fria scener har fått kraftiga chocker det gångna året, en av dem en etablerad fri teater som sedan 1989 introducerat nya former av scenkonst och inte minst ny text. Den andra scenen som är Konträr, en relativt nystartad scen i Stockholm och en avknoppning av PotatoPotato från Malmö, som etablerades 2022 och något så ovanligt för Sverige som en delvis programmerande scen (se artikkel II, red. anm.).

Jag träffar Teater Giljotins konstnärlige ledare Rikard Borggård på teaterns kontor i Vasastan. Han bjuder på espresso ur teaterns cafébar och beskriver den mångfasetterade verksamhet som bedrivs i huset. Det är allt från kurerade gästspel till uthyrningar och egna produktioner. Teater Giljotin framstår som ett vattenhål som teaterintresserade söker sig till, även de som besöker Stockholm.

Hotat av stängning

– Den 22 oktober fick vi per mail reda på att hela vårt verksamhetsbidrag var borta, utan förvarning, säger Rikard Borggård. För mer än ett år sedan hade jag Kulturrådet på besök här, och de uttryckte då att de såg positivt på oss, vilket gjorde det som hände nu ännu mer bisarrt.

Men ni hade ett bra stöd tidigare?

– Vi fick en sänkning, som ledde till att vi pratade med dem. I dialogen med Kulturrådet är det mycket så att de hela tiden hänvisar till sin referensgrupp. Den har ingen beslutanderätt, men tjänstemännen uttrycker att de i regel inte går emot råden de får där. Referensgruppen pratar däremot inte så mycket om siffror. Så det känns som att de bara vill stänga Giljotin. Jag förstår inte hur man kan ta bort ett verksamhetsbidrag från en dag till en annan utan att det riskerar en stängning.

.

Vrede och chock 

Borggård berättar att Teater Giljotins stöd från Kulturrådet legat på 650-850.000 årligen i ett decennium. De är därmed i den nedre delen av skalan bland scenkonstgrupper med verksamhetsstöd. Det har gått att driva scenen, då det tillkommer kommunala och andra stöd[ii]. Traditionellt ser kommunerna i Sverige till att grupperna har lokaler och scener, med stöd till daglig drift, medan Kulturrådet gör det möjligt att genomföra produktionerna. Detta system fungerar inte alltid på det sättet, men med ett nej från staten innebär det oftast att kommunen slutar att stödja en fri grupp.

Rikard Borggård beskriver det som en blixt från klar himmel när beskedet kom och när han publicerade det på Facebook exploderade det: – Folk var jävligt arga och chockade. Vi hade många samtal de oktoberdagarna. Nummer ett för oss nu är att hitta pengar, slänga ut krokar åt alla håll, allt från «fundraising» till donationer, mecenater internationellt och i Sverige. Det tar väldigt mycket tid. Parallellt har vi en verksamhet som vi måste sköta. Giljotin har en heltidsanställd, en scenmästare och ljusdesigner i en person som sköter huset. Borggård är konstnärlig ledare på deltid och kompositör till de egna produktionerna. Performanceartisten Tana Maneva driver ett scenkonstlaboratorium och gör regelbundet produktioner som turnerar internationellt. En fjärde person tar hand om administrationen 2-3 dagar i veckan.

Teater Giljotin huserade först i en gammal kolkällare på Odenplan några kvarter bort innan de flyttade till den nuvarande adressen nära St Eriksplan. På scenen står ofta kända skådespelare som ges tillfälle att spela i ett mindre, intimt format och både som gästspel men också i teaterns egna produktioner. Giljotin arbetar i en speciell nisch. Mycket av deras program kommer från östeuropeisk scenkonst, till och med från Georgien. Ett samarbete de hade i Tblisi har fått läggas på is på grund av oroligheterna i landet. Men Giljotin är därmed i stort sett den enda teatern i Sverige som regelmässigt presenterar östeuropeisk scenkonst. Av tidigare egna produktioner kan nämnas Höstsonaten av Ingmar Bergman, Lucifer Effect av Tana Maneva, Modet att döda av Lars Norén, Förvandlingsleken av Inger Edelfelt och Någon kommer att komma av Jon Fosse. Det är många gästspel från fria teatergrupper från andra delar av Sverige samt från Norden.

Innerstadsscenerna börjar bli ganska få. Vi är inte så många kvar[iii]. Kulturrådets enhetschef pratar om att det är trångt i Stockholm med scener. Det är bara bullshit. En gång i tiden var det teatrar i vartenda gathörn. Det handlar kulturpolitiskt inte bara om oss. Mängder av grupper spelar på Giljotin. För att inte tala om framtiden. Det finns ingen ung generation som skulle ha råd att kliva in och betala en marknadshyra på 100.000 i månaden.

.

Starkt publikt stöd

Att reaktionerna från både publik och kollegor i branschen varit så starka har också att göra med att osäkerheten är stor i branschen om hur politiken ska drabba. En sårbar konstnärsekonomi kräver stöd politiskt för att kunna verka. Rikard Borggård berättar att de har startat en dialog med andra fria scener, det har blivit viktigt att de lyfter frågan om scenernas betydelse.

– Det är också viktigt att inte bara vara resultatinriktad, utan ha en konstnärlig process, det fina med att ha en egen scen är just att kunna fördjupa det konstnärliga arbetet.

Vad tror du då, uppmärksammar kulturpolitiken sådant idag, med dagens borgerliga regering?

– Nej, det tror jag inte de bryr sig om. Det handlar om att räkna publika event, oavsett om det är egen produktion eller gästspel. Den här scenen måste arbeta hela tiden och får egentligen inte stå tom, så är det ju bara och det är också helt rimligt.

– Det är lätt att bli konspiratorisk när sådant här händer. Bland annat har Sverigedemokraterna gått ut och sagt att internationella samarbeten inte ska ha internationellt stöd. Det är nog ingen på vare sig Kulturrådet eller andra som erkänner att sådana uttalanden påverkar.

Är det så att moderater och sverigedemokrater jämkar sig samman i partiernas kulturpolitik?

– Ja, och den retorik som förs idag, där kulturarbetare betraktas som pack, att vi är tärande och parasiter, med en kulturminister som uttrycker sig otroligt fientligt och vårdslöst, är något helt annat än tidigare. Den här populisthögern är farlig. Vi upplever ju att vår publik ökar. Den är till och med större än före pandemin. Också i lokalsamhället – folk som bor i området kommer hit. Det största problemet med den här kulturpolitiken är det bristande intresset. Det finns ett genuint kulturförakt, man till och med skryter och säger: Jag vet inte vad det här är för litteratur, jag vet inte vem den här regissören är, fast man är kulturminister, jag är en av folket[iv]. Jag litar inte på oppositionen heller, där finns det också okunskap. Det blir inte bra bara för att det blir regimskifte, för det blev inga uppräkningar av stöden under statsminister Löfvén.

 Men är det givet att ni ska få stöd för alltid?

– Nej, skulle det vara givet skulle det betyda att oavsett vad vi gör så ska vi få stöd. Men det är givet att scenen ska få stöd, dessa få innerstadsteatrar ska få finnas kvar. Med oss vid rodret eller inte.

 Det är väl i alla fall en sak de inte kan göra och det är att avsätta er?

– Nej, det kan de inte, det är bra! Det var någon som frågade: hur länge ska du hålla på? Ska du inte gå i pension? Jag menar, det är okej om allt står stilla, att det inte händer något och lokalen står tom, då är det berättigat att ställa en sådan fråga. Men det här är ju ett levande kulturhus[v].

.

 Fotnot

1. www.svenskscenkonst.se/media/7694/rapport-kulturriket-sverige-feb-2026.pdf

2. Enligt uppgift från Giljotin hade man 2025 900.000 kr i stöd från Stockholms stad och 650.000 från Statens kulturråd. Intäkterna låg på tre mijoner. 2026 har de inget stöd alls av Statens kulturråd och 950.000 kr från Stockholms stad.

3. Det finns nio fria scener i Stockholms innerstad: Teater Giljotin i Vasastan, Strindbergs Intima Teater på Norrmalm, Teater Galeasen och Moderna dansteatern på Skeppsholmen, Teater Tribunalen, Ö2, Konträr, Zebradans och Orionteatern på Söder och Scalateatern i city. Ingen av dessa har (längre) fast anställda skådespelare eller dansare. Det är inte heller fallet med teatrarna i förorterna, som TUR-teatern i Kärrtorp och Moment:Teater i Gubbängen. Teater Pero kan ses som ett exempel på innerstadsscener som försvinner. De har tvingats säga upp kontraktet, men har ett avtal sedan 2021 med ägaren av scenen de disponerade i 27 år att kunna spela där när gruppen har produktion. 

Artikelförfattaren har vid upprepade tillfällen mött uppgivenhet och vrede hos många fria grupper. Redan under Scenkonstbiennalen 2023 i Stockholm uttalade Teater Galeasens chef Sophia Arthin under ett seminarium att hon kommer att lägga ner teatern om stöden fortsätter att minska. Det krävs idag en större andel finansiering från kommuner och regioner i Sverige för att upprätthålla samma nivåer som förut. Många kommuner har dock liten kulturbudget, där idrott, kultur, fritid och ungdomsfrågor ofta samlas under namnet Kultur- och fritidsförvaltningen.

4. Borggård anspelar här på kulturminister Parisa Liljestrands uttalanden mot filmbranschen i hennes provokativa invigningstal på Göteborgs Filmfestival 2025. Detta och andra saker hon sagt, också om scenkonst, har väckt känslor och kritik om okunnighet och arrogans. När hon presenterade 2026 års kulturbudget på en pressträff i september 2025 sade hon: «Att vi väljer att prioritera andra saker än tidigare regeringar har gjort inom kulturen, det är ingen förhandlingsförlust eller på något sätt en krigsförklaring. Det handlar om att vi vill något annat.» (Se Magasin K, 22 september 2025, Kulturbudgeten 2026 – nu lägsta andelen sedan 2000.)

5. Enligt uppgift från Giljotin hade man 2025 900.000 kr i stöd från Stockholms stad och 650.000 från Statens kulturråd. Intäkterna låg på tre mijoner. 2006 har de inget stöd av Statens Kulturråd och 950.000 kr från Stockholms stad.