Virtuos ordduell i päls

Scenen är kal och svart som en natt i exotiska länder (scenografi: Bente Lykke Møller). Klassisk musik för våra tankar till ett förflutet Europa. Ingela Olsson gör entré från vänster i rollen som Dealer i en brun jättepäls. Hon är försedd med peruk som liknar de moppar man torkade golv med förr i tiden. Hon inleder sin första replik sakligt realistiskt. Han/hon har något att sälja. Vi vet inte ens vad. Bakifrån till höger skymtar strax Lena Endre i vit päls och likadan golvmoppsperuk och förklarar bestämt och lätt förolämpat, i rollen som Kunden, att hon inte har lust att köpa något. Hon är på väg från ett upplyst fönster i ett höghus till ett upplyst fönster i ett annat höghus. Dealern går upp i samma energiska vrede. Det vi ser under åttio minuter är en hård kamp mellan jämbördiga, en ordduell med de långa ytterst välformulerade replikerna, men också en kamp i rörelser där hela scenen utnyttjas och aktriserna rör sig som långsamma dansbjörnar eller avvaktande boxare. På ett ytterst utstuderat sätt speglar de varandra och imiterar ibland varandras gester. Samspelet är perfekt; enligt rykten har de velat genomföra detta projekt i många år. Varje replik, varje tonfall passar exakt in i helheten, så att dialogen får just den karaktär av musikstycke som en Koltèsdialog bör ha.

Lena Endre och Ingela Olsson

För publiken är båda aktriserna mer än välkända, men de kommer från olika traditioner. Lena Endre utbildades på scenskolan i Stockholm, fick sitt genombrott i TV-serien Varuhuset, upptäcktes av Ingmar Bergman och blev anställd på Dramaten 1987, där hon gestaltat närmare femtio roller, bland andra Emilia Galotti, Ibsens Solvejg, Shakespeares Julia, Elisabeth i Maria Stuart, Molières Célimène och Lady Macbeth. Särskilt viktiga i hennes utveckling har Hedda Gablertolkningen i Margaretha Garpes TV-produktion och Marie Steuberrollen i Bergmans mycket egensinniga version av Botho Strauss Die Zeit und das Zimmer och nu senast Modern i Strindbergs Pelikanen på Dramaten i fjol varit.

Ingela Olssons bildningsgång gick via fria grupper, framför allt Teater Galeasen där hon fick sitt genombrott i Richard Günthers iscensättning av Lars Noréns Sacrament 1990. Sedan 2000 har hon gestaltat 36 roller på Dramaten, bland annat i Vredens druvor och som Kristin i Fröken Julie. Det märkliga är att de båda trots skillnaderna är sällsynt samspelta, vilket märktes när de tillsammans med Stina Ekblad medverkade i Werner Schwabs fekaliedrama Presidenterna 2016 i Staffan Valdemar Holms regi.

Författaren

Författaren Bernard-Marie Koltès (1948–1989) var en internationell dramatiker, berest i Afrika och Latinamerika, vilket märks i pjäserna. Tidvis vistades han i New York. Uppvuxen i ett hem med en officer som frånvarande fader revolterade han och blev aktivist särskilt vad gäller rasfrågor, HBTQ-diskriminering och sociala orättvisor. Likt Lars Norén ägnade han många av sina femton verk åt psykiskt avvikande och kriminella gestalter, men på ett mer mångtydigt sätt. Dessutom har han översatt ett av Shakespeares språkligt svåraste skådespel, The Winter's Tale. Koltès sista pjäs, Roberto Zucco, som först iscensattes av Peter Stein 1990 på Schaubühne i Berlin, handlar om en massmördare. Med sina långa vindlande vackra repliker brukar han placeras in i traditionen från Rimbaud och Genet. Hans främste promotor och regissör var Patrice Chéreau, men förhållandet var inte helt oproblematiskt.

Litet bekymmersamt i Sverige är att Koltès teater med visst fog kan reduceras till en generationsteater. Regissör och skådespelare i denna iscensättning tillhör samma 1950-talsgeneration som Richard Günther som regisserade pjäsen på Dramaten 1992 och skådespelarna den gången, Rikard Wolff och Reine Brynolfsson. Problemet är den ondska som blottläggs i pjäserna. Förr som nu vill många svenska åskådare att världen skall vara svartvit och att det goda skall segra.

Drama utan handling. Förändringar.

Dramat saknar sedvanlig handling. Vi får aldrig veta vad Dealern (som Koltès i tidiga utkast tänkt sig som svart) har att erbjuda. Ofta har man sett duellen som en narkotikalangning, men det kan lika väl röra sig om en homosexualitets- eller prostitutionsaffär, eller annan illegal verksamhet som inte tål dagens ljus. Poängen, vilket John Malkovich som tolkade pjäsen på 2010-talet betonade, är just att Koltès lämnat själva frågan vad som driver kampen öppen. Det kan vara allt som nyss nämnts eller helt enkelt en kamp mellan en jazzmusiker och en punkmusiker som Koltès själv, förmodligen skämtsamt, föreslagit.

På två viktiga punkter har Holm ändrat pjäsen. Att den spelas av kvinnor gör oundvikligen att de täta dubbelmeningarna och delvis dolda associationerna till homosexualitet av våldsamt slag försvinner. Hos Koltès står våld, hot och sex varandra nära. Här framträder det rent psykologiska beroendeförhållandet mera. Dealern behöver Kunden och vill binda honom till sig. Kunden begär motvilligt att begäras. Han kan faktiskt inte existera utan Dealern och vad Dealern har att ge.

Den andra skillnaden är pauserna. Aktriserna gör avbrott, går ur sina roller och vi hör barcarolen ur Offenbachs Hoffmanns äventyr. I slutet tar de av sig pälsarna och tar varandra i hand. En kort sekund kysser de vänskapligt varandra på munnen. Det gör naturligtvis föreställningen lätt brechtiansk, men samtidigt litet idyllisk. Den tolkning som blir ofrånkomlig är att kampen egentligen är en kamp inne i samma person. De långa replikerna kan kännas som en lång inre monolog. Att Koltès sällan var överens med sig själv torde vara uppenbart.

Virtuos teater

Publiken konfronteras mindre med existentiell förtvivlan inför ett misslyckat försök att undvika avgrunden än med virtuos teater av den art som Roberto Zucco i Berlin representerade, en iscensättning där Holm assisterade under sin utbildning. Och hur ofta ser vi sådan i Stockholm? Vi förlåter alltså gärna Holm att han blivit snällare med åren.