Vem är den svagaste som lämnas utanför?

Från november 2020 till sin död den 26 januari 2021 fördjupade sig Lars Norén intensivt i ett amerikanskt rättsfall, nämligen dödsdomen över Lisa Montgomery. År 2004 hade hon mördat en jämnårig gravid kvinna och stulit fostret. Norén arbetade med ett romanprojekt om Montgomerys tankar inför avrättningen den 13 januari 2021. Romanen har nu bearbetats till ett drama och iscensatts på Kulturhuset Stadsteatern i Rebecka Hemses regi med Annika Hallin, Noréns sista hustru, i den enda rollen.

Valentins dag i Stockholm

En sen lördag eftermiddag. Barn med stora glänsande röda hjärtformade ballonger i tunnelbanan. I kylan försöker butiksägarna få oss att storhandla inför Alla hjärtans dag, Valentins dag. I Stadsteaterns foajé möts vi åskådare av en vänlig publikvärd som professionellt leder oss upp på scenen och önskar oss «trevlig föreställning». Många av oss sätter orden i halsen. «Trevlig» när det handlar om en dödsdömds sista tankar? När Sveriges efter Tranströmer främste lyriker Lars Norén debuterade som dramatiker med renässansdramat Fursteslickaren 1973 trodde få av oss att han i pjäs efter pjäs skulle behandla «de svagaste som lämnats utanför» (= narkomaner, kriminella). Hans klassiker Personkrets 3:1 (1997) blev föremål för sällan skådad research av Dramatens ensemble. Mindre lyckade blev effekterna av Sju Tre (1998) när rollerna spelades av autentiska fångar, som svekfullt planerade bankrån under repetitionsperioden och medverkade i mord på två polismän i Malexander under flykten. Norén kontaktade inte ens de förtvivlade anhöriga.

Brottslingar med maniska drag: fallet Montgomery

Norén verkade dras till självdestruktiva och komplicerade brottslingar och vad särskilt gäller hans sista text, En liten roman, brottslingar med maniska drag. Han drabbades av en så djup medkänsla att han till och med kontaktade utrikesdepartementet och bad ministern Ann Linde att vädja till sin amerikanske kollega att omvandla dödsdomen till anstaltförvaring.

Mörderskan Lisa Montgomery hade haft en olycklig barndom med misshandel, sexuellt utnyttjande och prostitution. I vuxen ålder fick hon uppleva att fyra barn togs ifrån henne och att hon steriliserades. Barnlängtan och förtvivlan blev till besatthet. Under förevändning att skaffa sig en hund kontaktade hon en gravid kvinna som hade en kull valpar. Efter en stunds samvaro på gården närmade hon sig kvinnan bakifrån i köket och ströp henne med ett rosafärgat rep efter ett kortare slagsmål. Sedan skar hon upp kvinnans underliv, tog ut fostret och flydde. Barnet överlevde märkligt nog.

Polisen fick ganska snart tag på Montgomery som efter försök till bortförklaringar erkände. Under den långa tiden fram till avrättningen 13.1.2021, strax före Donald Trumps första avgång som president, hölls åtskilliga diskussioner om hennes psykiska hälsa.

Monolog: medvetandeström

Berättartekniken är något annorlunda än i boken, där perspektivet skiftar. I rollen som Montgomery gestaltar Annika Hallin texten i ett slags oändlig medvetandeström med korta pauser. Regissören Rebecka Hemse, vanligtvis Dramatenskådespelerska, har skapat närkontakt mellan Hallin och oss genom att hålla salongen stängd och låta oss sitta runt spelplatsen uppe på scenen. En poäng är att vi också ser varandras reaktioner inför berättelsen om de fruktansvärda gärningarna. Föreställningen är 90 minuter lång, men känns betydligt längre. Scenografin är minimal: en stol och en vattenflaska, men ljuseffekterna är effektfulla och variation skapas genom att Hallin är i snart sagt ständig rörelse. I början tycks rollfiguren föga intresserad av sin egen död. Bekännelser och ånger saknas. Är hon fel klädd inför avrättningen i sina blå jeans och jeansskjorta? Så småningom kommer korta minnesfragment fram, men rollfiguren ifrågasätter själv om det hon berättar är sant.

Annika Hallins mimik

Hallin vill undvika att göra gestalten till ett monster. Genomgående tycks hon sakna relationer med sin omvärld i en märklig form av autism. Därför mjuknar det plågade ansiktet och hon ter sig nästan sympatisk när hon talar om barn. Det som mest imponerar är Hallins mimik. Ansiktet visar ibland hårdhet och förnekelse, ibland förljugen ömhet. Endast en gång går rösten upp i ett skrik. Det är en bragd att gestalta en rollfigur som inte förstår sig själv. Författare och regissör tycks i viss mån vilja se henne som offer för sin bakgrund. Deras syfte är att få oss att förstå att vi alla är både offer och förövare. Men är det så?

Förövare och offer

Vi provoceras att ta ställning till dödsstraffet som hämnd, en motbjudande tanke vi helst skjuter från oss. På väg ut från blod och våld till kall idyll och Valentinhjärtan slås man lätt av tanken att ett namn saknas i Noréns pjäs: Bobbie Jo Stinnett. Det var hon som mördades.