Ur transidentiteten föds en poet

Orlando

Text: Virginia Woolf

Övers Karsten Sand Iversen,

Dramatisering Sigrid Strøm Reibo och Njål Helge Mjøs

Bearbetning Solveig Gade

Regi: Elisa Kragerup

Scenografi, kostym: Maja Ravn

Medv: Maria Rossing, Tina Gylling Mortensen, Mikkel Arndt, Xenia Noetzelmann och Anton Hjejle

Betty Nansen Teatret, Köpenhamn, 20. sept 2018

Redan i första scenen av Elisa Kragerups Orlando redovisas premisserna för denna uppsättning. Ensemblens fem skådespelare samlas längst framme vid scenkanten, och fyra av dem börjar ivrigt, växelvis berätta om den femte, Orlando, en poet. Alla bär dräkter sammansatta av löstagbara delar, som på ett diffust sätt definierar dem som både kvinnor och män – blusar med krås, sidenbyxor, bakåtslickade hår, hattar med band. Detta är alltså kollektiv berättarteater, icke-binära könsidentiteter och tät energi. I centrum står en blivande diktare. Så gestaltar Elisa Kragerup sitt sceniska bud på Virginia Woolfs succéroman från 1928.

Könet som konstruktion

Det ska nämligen ta 350 år för Maria Rossings Orlando att nå den mognad som innebär att hen verkligen måste få ut sin poesi. På den långa vägen dit reser Orlando inte bara genom århundraden och länder, utan framför allt genom erfarenheten att födas som man och senare i livet bli kvinna. Rent fysiskt åldras Maria Rossings titelfigur inte nämnvärt, och Elisa Kragerups regiidé lägger egentligen inte stor vikt på att framhäva just tidsperspektivet. Det gestaltas i stället skickligt av Maja Ravns kostymarbete, där epokernas skiftande moden markeras med utbytta skjortärmar, pipkragar, krinoliner och tweedtyger.

Uppsättningen handlar desto mer om hur vi människor formulerar och gestaltar oss själva. Här är det inte bara Maria Rossing som växlar genus, det gör hela ensemblen. Mikkel Arndt blir inför publiken klädd med peruk, klänning och karakteristisk styvkrage när han går in i rollen som drottning Elisabeth I. En skarpt härskande kvinna (det slår åskknallar när hon uttalar order) men liderligt svag för Orlandos sexiga ben! Just benen ska bli ett ledmotiv, något som andra faller för, både när Orlando är man och kvinna, och detta är också en ironisk kommentar till hur vi sexualiserar och objektifierar personer genom västerländsk kulturhistoria.

Anton Hjejle iförd nätt liten hätta blir en älsklig fästmö till Orlando, men hon överges bryskt när han handlöst under en isdans förälskar sig i Xenia Noetzelmanns ryska furstinna Sasha. Noetzelmann – en kvinna som faktiskt spelar kvinna – formar porträttet utifrån våra förutfattade idéer om «ryskt» temperament; handlingskraftig, förförisk, impulsiv, opålitlig… Men hon är inte mer «kvinnlig» än de manliga skådespelare som spelar kvinnor, snarare tvärtom.

Tina Gylling Mortensen lägger i sin tur en stor portion humor i bilden av den pompöse författaren och litteraturkritikern Nicholas Greene som Orlando möter för att få en kvalificerad bedömning av sitt författarskap. Hon sätter sig maktfullt bredbent med sina puffbyxor i läder och börjar en självupptagen mansplaining om poesins död och den stora litteraturens undergång. Nicholas Greene överlever genom seklerna efter 1600-talet så Gylling Mortensens kulturman återkommer med tweedcape i Londons tidiga 1900-tal, med nya arroganta haranger om den samtida kulturens förfall.

Den viktorianska kvinnan

Diskussionerna om genus och makt drivs genom Orlandos könsväxling. 30 år gammal vaknar hon efter en veckas sömn som kvinna. De övriga i ensemblen berättar detta med just den osäkerhet som så ofta uttrycks idag när någon man känner har genomgått en könskorrigering. «Från och med nu säger vi ’hon’ om Orlando».

Förändringen ska förstås visa sig ha sociala konsekvenser. En barsk drottning Victoria (Tina Gylling Mortensen) förklarar spelreglerna för en ogift kvinna i 1800-talets England. Övriga ensemblen drar fast de absurt långa banden i Orlandos korsett. Hennes diktarpenna tas ifrån henne och ersätts med ett stycke broderi. Maria Rossing håller uppgivet upp broderibågen för publiken – hon är fast i en påpassad, inskränkt kvinnoroll. Redan tidigare har hon på grund av sitt nya kön mist arvsrätten till sitt familjegods. Med enkla medel förvandlas scenen till en ödslig hed där hon lägger sig ner för att dö, kvävd av existentiella tvivel. Tills en ny kärlek slår ner i henne som en blixt…

Scenbildens berättande

Uppsättningen spelar hela tiden effektivt mellan Orlandos intensiva, färgstarka upplevelser och den innersta ensamheten. Maja Ravns smarta scenografi bidrar till de tvära kasten. Hela fondväggen är en spegel som ibland lutar fram över det sluttande scengolvet. Bilder och animationer som projiceras på golvet dubbleras i spegeln på ett sätt som skapar djup eller optiska illusioner. Ena stunden projiceras alla Orlandos opublicerade manuskriptpapper som fångas i en förintande brand, och i nästa ögonblick skiftar det till en entrédörr som blir rättvänd i spegelbilden. Publiken dras också in i dessa speglingar – det handlar ju om oss.

Dubbla kön – en möjlighet

Elisa Kragerup bekräftar här ännu en gång sin känsla för ett teatraliserat, kollektivt scenberättande, med mängder av nutida kulturella referenser och ironiska infall, men samtidigt med ett allvar i den grundläggande tematiken. Detta är första gången hon genomför en konsekvent könsneutral rollbesättning, men hon har redan tidigare utforskat enskilda klassiska roller genom att vända på kön. Det skedde bland annat i Ødipus og Antigone (2016) på Det Kongelige Teater, där kung Kreon övertygande spelades av Karen-Lise Mynster, liksom i Romeo og Julie (2015) på samma scen, där fursten blev furstinna. Mest radikal var dock Othello (2017), där Lila Nobels känsliga gestaltning av titelrollen tog upp frågan om hur en vit manlig miljö accepterar ledarskap från en kvinna som är både lesbisk och färgad.

Det intressanta med den aktuella Orlando är att den dubbla könsidentiteten bejakas som en möjlighet, en öppning till livets alla färger (på gott och ont). Detta frigör Orlando som poet. Han/hon/hen upplever starkt att dikten skulle dö i hennes bröst, om den ej blev publicerad och läst.

Elisa Kragerup själv har tack och lov inte behövt vänta 350 år på att bli förlöst som scenkonstnär. 38 år gammal skapar hon en innovativ, generös scenkonst, där klassikerna förs rakt in i vår tid. Nu som chef på en av Köpenhamns mest anrika teatrar.