Avslutningskonsert med Motorpsycho, Teaterfestivalen i Fjaler 2021. Foto: David Zadig

Undergången, Nåden och Förlösningen

(Dale): Teaterfestivalen i Fjaler inleder treårigt projekt som ska ta sig an temana Tro, Hopp och Kärlek. 2021 är det tron som genomsyrar allt. Men det är avslutningskonserten med Motorpsycho som lyfter det till en helt ny nivå.

Publisert Sist oppdatert

Det kosmiska manifestet av Kristin Ryg Helgebostad, Idun Vik och Ine Marie Wilmann kallar de för en «stunt», eller happening. Jag skulle säga att

Teaterfestivalen i Fjalder, del 2

Det kosmiska manifestet av och med Kristin Ryg Helgebostad, Idun Vik och Ine Marie Wilmann

10 september

The Immortal Jellyfish Girl av Wakka Wakka

Regi Gwendolyn Warnock

11 september

Bondetinget, text och regi Torkil Sandsund

På scenen Kyrre Eikås Ottersen

12 september

Flytende speil av Marius Kolbenstvedt, Julian Skar, Torbjørn Davidsen och Juliane Venter

12 september,

Jeanne d´Arc, av och med Juni Dahr

12 september

Motorpsycho med vänner

v och med Motorpsycho, Kari Holtan, Boya Bøckman, Svein Inge Nergaard, Kristin Ryg Helgebostad, m fl

12 september, Dale i Sunnfjord

de fegar ur genom att kalla det något som på det sättet tillåts att inte vara färdigt.

Undergångsstämningar i tunneln

«I manifestet si ånd laga med lite tid og resurser» låter nämligen som en ursäkt. Här kunde de ha tillvaratagit platsen mer. Det kosmiska manifestet spelas två gånger under två dagar i några övergivna tunnlar. Det är texttungt, med politiska och estetiska manifest från 1900-talet, men texterna spelar mest över våra huvuden. Här finns också text av exempelvis Athena Farrokhzad, Mette Ingvartsen och Kim Hiorthøy. Här finns en blandning av det helt improviserade, det idémässigt spontana och det inrepeterade, vid sidan av det rent energifyllda i aktionerna och dansen. Att de inte fixat helhetsupplevelsen mer, när de har en sådan potential, är en gåta. De kunde lätt ha gjort detta till en helgjuten spektakulär föreställning om undergången, det uttalade men oförlösta temat under dessa 50 minuter.

Bäst är det när Kristin Ryg Helgebostad kommer körande på en fyrhjuling, med ett motorvrål i tunneln som tangerar det sublima. Hon ser själv förvånad ut när hon ser den effekt detta har, återspeglat i publikens ansikten. Eller när Helgebostad och Wilmann dansar och Idun Vik sakta kör fram mot publiken och skapar ett rökmoln i tunneln. Avgaserna som slår upp från fordonet är teaterrök, men att sakta fylla en tunnel med rök är en effektiv bild att visa hur vi alla sakta kvävs av koloxid medan vi festar vidare på en festival mitt ute i ingenstans, som det känns.

Lovsång och kyrkgång

Elias Akselsen, som spelar med flera andra musiker på lördagen, är en sångare som länge har varit en stark förmedlare av trons budskap. Hans säregna stämma, så full av övertoner, skapar ett förförande och ångestfullt rop på frälsningens kraft och skönhet. Han är också predikant – och årets festivalartist. Det är på ett sätt en slags teater han hela tiden spelar upp, som att det kom från någon annanstans än hans person.

Lördagens festivalgudstjänst har integrerats i ett av festivalens sidoprogram, men är inte scenkonst. Här genomförs ändå en illustration av den närhet till teatern som finns inom liturgin i en enkel iscensättning av evangelierna med hjälp av konfirmander från bygden. Det visar hur även den norska kyrkan kan delta på sitt sätt på en teaterfestival. Sockenprästen i Dale kyrka, Knut Arne Kumeneie, är också busschaufför och kör publiken till Vadmelsbanden och till den avslutande konserten med Motorpsycho.

Ett rörande arrangemang är från den internationella skolan UWC i projektet #Mitru (min tro) där ungdomar tar emot publiken bland kyrkbänkarna, och under 5 minuter med var och en och får man ta del av deras tankar om tro. På grund av regnet är arrangemanget inflyttat i Dale kyrka. Projektet kompletterar temat på festivalen och gör det mycket relevant.

Lördagsunderhållning i Fjalerhallen

Wakka wakka. Foto: David Zadig

Figurteatergruppen Wakka wakka är skickliga, de arbetar lekfullt och stilfullt, med kunniga medarbetare och mycket humor. Deras senaste verk är ett hopkok av diverse sagor ur välkända historier, och innehåller också en del referenser till skräckfilm, science fiction och superhjältar. Lägg därtill medeltidsgenren Grotesken, så får man genast det mörkt skrämmande och det djupt komiska på samma gång.

För det är verkligen groteska figurer i denna figurteater. Den lilla människoliknande varelsen Aurelia, föreställningstitelns The Immortal Jellyfish Girl, har av sin skapare, en Frankensteinlikande sköldpadda som när han visar sig på scenen första gången väcker förtjusta utrop hos publiken, getts en stor uppgift livet. Hon är en varelse sammansatt av olika blötdjur för att efterlikna den utdöda människorasen så mycket som möjligt. Genom att föröka sig själv, med polyper som hoppar ut från hennes kropp, inte minst när hon kysser pojkvännen, kan på det sättet en armé bildas, som hennes fader och skapare sköldpaddan planerar ska ta makten över världen igen.

Historien har en klassisk ram, med en god sida av biologisk mångfald som kämpar mot robotar, som tycks vara tekniska innovationer och mutationer med biologisk massa. Den härskare som regerar världen är endast ett huvud och en arm, en ond kvinna likt häxan i Snövit, som genom avancerad teknik efter ett bombdåd har kunnat leva vidare med hämnden som drivkraft. Handlingen kommenteras av en räv, spelad av en av gruppens två konstnärliga ledare Kirjan Waage. Med sina metakommentarer om Fjaler och föreställningens utveckling, blandat med småprat, är han festlig som en ståuppare.

Det går ju an att ställa sig frågan vad The Immortal Jellyfish Girl har med tro att göra. Jag tolkar det som en egen form av skapelseberättelse, där djurvärlden i framtiden genom smart manipulation så småningom tar över. Trots det dystopiska väcker det hopp om en biodiversitet, utan människor. Samtidigt blir det en kanske lite för bagatellartat lättsam och påkostad underhållning för festivalpubliken, som markerar inledningen på lördagens interna fest för frivilliga och artister. Men det är smart gjort av arrangörerna. Förutom Elias Akselsen med band, serveras läcker grillmat och dansas polonäs. Elden från festen lyser i timmar i nattmörkret nere i centrum av Dale, liksom kyrkbränningen syntes på berget vida omkring den föregående natten.

Politiska diskurser och personer under påverkan

Den statliga lantbrukspolitiken under 1900-talet och dess konsekvenser för bönderna, och böndernas organisering i bondelag och småbrukarlag, är ämnet för Bondetinget från Teater Vestland (se Ragnhild Freng Dales kritik här på sidan.) Här ska endast sägas att den som vill ta till sig en fascinerande studie i retorik och politikens praktik, bör verkligen se denna föreställning. Vi får hoppas att den kommer till Oslo. Det är en hel del Dario Fo över den, fast utan dennes bombastiska komik. Kyrre Eikås Ottersen kunde ha ramlat i fallgropen att spela en massa komiska karaktärer på dialekt, regin av Torkil Sandsund är istället föredömligt återhållen.

Flytende speil av Marius Kolbenstvedt, Julian Skar, Torbjørn Davidsen och Juliana Venter blev omnämnd av Hedda Fredly efter urpremiären i Stamsund i maj (se egen sak). Denna gång spelas man i en gammal villa, som byggdes högt ovanför Dale av en stortingsledamot, nu del av det konstcenter som har ett tusental sökare varje år till sina gästateljéer. Rummet är L-format med en trappa i rummet, i en öppen spis sprakar elden svagt. Publiken sitter längs väggarna och rummet vetter ut mot en storslagen utsikt, som ett örnnäste i Alperna. Flytende speil är som att hamna mitt i en av John Cassavetes 1970-talsfilmer. Det finns familjer som tynger dess medlemmar genom hela livet. Ibland krävs nästan en form av exorcism för att bli fri. Därför är detta som en besvärjelse. Julian Skar avrundar, efter familjära uppgörelser och innerlig sång av Juliana Venter, med att förklara sin syn på tro: tro är tvivel, och tro är nåd. Den meningen känner jag att den träffar.

Juni Dahrs föreställning Jeanne d’Arc, som hon turnerat runt med sedan slutet av 1980-talet, har en självklar plats på en festival som rör sig om tro. Det naturalistiskt färgade berättarperspektivet, med en flöjtist vid sidan av scenen, gör att estetiken känns gammal. Men det gör samtidigt att man ser bilder, framför allt av en mycket ung flicka som tar ett fruktansvärt och stort steg. Den starka passionen i hennes handlingar förmedlas fortfarande mycket bra av Dahr. Detta är klassisk berättarteater. På ett sätt ger det också en glimt av och en inblick i en värld av extremister. Vad tänkte alla de unga som reste iväg för att förena sig med IS?

Höstblot

Och så är det dags för Norges bästa rockband just nu, Motorpsycho, som tillsammans med vänner, skapar en två timmar lång atmosfärisk konsert inne i en granskog ovanför Dale. Den innehåller den förlösande kraft som ligger i en rituell handling. Med hjälp av ett lag bestående av regissör Kari Holtan, visuella effekter av Boya Bøckman och Sven Inge Neergaard, samt några av ortens unga dansare i koreografi av Kristin Ryg Helgebostad blir detta en två timmar lång rit. Igor Stravinskij kan förpassas till museum med sitt Våroffer när 7-8 unga kvinnor med stora blomsterarrangemang på huvudet och snövita klänningar rör sig runt inne bland träden i den upplysta, pulserande skogen. Tillslut har alla dekorationer slitits av huvudena, och de headbangar som jungfruoffer på rockens altare. Det är mycket fint samordnat och koreograferat. Motorpsychos långa melodiska linjer i låtar som övergår i olika tillstånd flyter in i varandra och griper tillbaka till den experimentella rockmusiken från 1960-talet. Det har en sådan bekant verkan och samtidigt en så innerlig ton, att detta kunde ha varat mycket, mycket längre.

(Publisert 30.09.2021. Oppdatert 30.09.2021))

Powered by Labrador CMS