Under kåthetens helveteskval

Den kärlekshistoria med erotiska och rent pornografiska förtecken som hade premiär på

per hansen - en trofast mann

av Siri Broch Johansen / Calli Juho-Sire

Regi Hanne Tømta

Scenografi Hilde Hauan

Kostymdesign Nora Furuholmen

Ljusdesign Kristin Bredal

Musikaliskt ansvarig Simon Revholt

Ljuddesign Simen Scharning

Dramaturg Oda Radoor

Riksteatret, Nydalen, 3 oktober

Nydalenscenen på Riksteatret torsdag kväll är en saftig bit. Rakt på sak om vad fysisk kärlek är eller kan vara. Här sparas inte på orden, håll i er, här kommer ståkukar, fittsafter och sprut från både man och kvnna, med en ohämmad njutning så man nästan rodnar.

Det perfekta ligget

Ida Løken Valkeapää är perfekt i rollen som den ensamma, medelåldrande kvinnan som plötsligt finner männens man, som också är jordens mest fantastiska ligg. Dialogen hon har med musiker Elle Maija Klefstad Bær som väl varar en tredjedel av föreställningens längd, innan Per Hansen äntligen kommer på scenen, är ett komiskt bravurnummer i mänsklig längtan, kåthet, ensamhet och eventuell men liksom dröjande förtvivlan. Med clownens hela register. Kostymen med en helt vanlig långärmad blus, knäppt upp till halsen och urtvättade jeans, med samiska men samtidigt anonyma vita näbbskor på fötterna, visar upp en gråhet och vanlighet som plötsligt får blomma ut. Per Hansen å sin sida är i Stig Henrik Hoffs gestalt helylle med sexig läderbralla, rutig flanellskjorta och mörka, inlindade näbbskor.

Samisk Ikea

Texten är helt enkelt så frispråkig att uttrycket att kalla en spade för en spade, som det så idealiskt heter och ska vara här i Norge, där alla ska vara så öppna och raka med varandra, får en ny innebörd. Här kan man också ha invändningar mot ett frossande i skildringar av parets sexlekar. Siri Broch Johansen undgår det i den lilla programtexten genom att säga att hon inte klarade att få tyst på Silje Jansen, som rollkaraktären heter. Jag som trodde att när en författare skriver så är det texten själv som har en inneboende logik, som det bara är att följa. Hon tycks skylla frispråkigheten ifrån sig på sin karaktär. Men kanske det är en dramatikers lilla förbannelse att rollerna börjar leva sitt eget liv, det vittnar i alla fall om en fyrkantig uppfattning om vad en karaktär är. För det är samtidigt inget under av komplexitet i den här rollen, hon är liksom bara en som fått nog och som blivit frispråkig. Hon är i grunden enkelt komisk. Dessutom blir här gränsen mellan fiktion och verklighet utsuddad. Hur mycket är det en erotisk fantasi om en älskare att ha på helgerna, och hur mycket är det faktiskt självupplevt? Det tänker man på.

Gränsen mot pornografiska smaskigheter är hårfin och Valkeapää förmår hålla den, hon och senare också Stig Henrik Hoff lyckas bra. Han är om möjligt ännu mer manligt stereotyp, kläderna är nämnda, men det finns inte så mycket för Hoff att spela på än att han är en hygglig och enkel, men också rent sexuell karl. Framför allt beror balansen på Klefstad Bærs insats, som blir ett slags dialogpartner där hon sitter med sin elgittar i den samiskt färgade IKEA-möbeln där all älskog äger rum. Och de pippar fanimej på den samiska flaggan, de båda! Det vill säga de berättar om knullen. De är rätt lite fysiska på scenen, men i all fall undertecknad förväntar att Hoff vid sin första entré ska slita av både sig och älskarinnan kläderna och sätta igång!

Sexfantasier
Det är sameflaggan som får ta emot safterna, men den tvättas ren till nästa övning i utlevelse och lusta. Den här texten liksom rinner ur Ida Løken Valkeapää. Inte blir det mystiskt eller poetiskt – eller ens vackert. Det är rakt på sak och ett slags kroppsligt uppvaknande. Kanske också det tilltalar kvinnorna mer än männen bland den heterosexuella publiken (alltså – det är ett tydligt heteroförhållande som beskrivs här, med de traditionella könsrollerna som fond och lokomotiv). Detta är helt enkelt en väldigt enkel historia om ett kärlekspar som under ett års tid möts nästan varje helg och pippar som kaniner. Good for you, får man tänka generöst när man sitter och skrattar åt de tokigaste fantasierna, men håller det hela vägen? Tja, historien har förstås sina vändningar och Siri Broch Johansen har historieberättandet så intakt i blodet att hon vet när hon ska införa dilemman. Undertiteln säger att Per Hansen är en trofast en, vilket förstås är ett påstående som får genomgå en del. Det är nästan alltid befriande med skådespelare som gör ett anständigt jobb med en effektiv text på det här viset. Här ska inte avslöjas hur det går, det är historiens lilla knorr mot slutet, men i stort sett är detta en sex-podd om utlevelse, men med ett abrupt och tillkämpat slut. I alla fall drabbas dessa båda kåta medelålderspersoner av en lustarnas baksmälla – då sexet börjar övergå i ett mer normalt förhållande, via en konsert på en begravning.

Humorn som vapen

Per Hansen kör de 40 milen för att möta sin helgälskarinna. Hon har städat huset och lagat god mat och tvättat alla sängkläder, men han förstår inte hur hon aldrig lyckas med att ha kaffet klart när han kommer. Det blir en rolig historia av det. Kaffestunden är ritualen de har innan de sliter av varandra kläderna på soffan. Den detaljen är en fin bild över hur de båda tänker på var sitt sätt. För henne är tillagningen och drickandet av kaffet ett sexuellt förspel, ingenting annat, hon har till och med köpt rätt kaffeutrustning. Han förvånas komiskt manligt över att hon aldrig har det färdigt när han gör entré på fredagskvällen.

«Per Hansen» står det skrivet i fonden föreställningen igenom. Och, javisst, han är nästan ett varumärke, så ofta upprepas hans namn och vad det står för. Det kunde också vara en neonskylt med reklam för någon syndigt i obskyra kvarter i någon huvudstad. Sålunda är den enkla dekoren en tacksam bakgrund. När Silje Jansen nämner sin förre man Nils och hans dataintresse och förkärlek för sin mamma river det ner skratt för att man förstår att han inte har samma potens och inte väcker samma lustar. Och det är just hjärtliga skratt vi skrattar över kåthetens helveteskval och den erotiska besattheten. När Stig Henrik Hoff kommer in första gången har Valkeapää rentav laddat hans person och särskilt hans svällande organ så att man rent förväntar sig att han ska kasta av sig kläderna med en gång så att man får se härligheten!

Undersökning eller sanning
Men vad vill Siri Broch Johansen egentligen med detta? Är det mer än bryta tabun och benämna spadar som spadar? Ber hon liksom om en mer sansad manlighet, som är mindre barnslig och inte helt besatt av sex – fast ändå är bra på det? Och vad med kvinnlighet och kvinnoroll och kvinnosex? Här avslöjas vi på många sätt i våra föregivet lätt löjliga men mänskliga passioner. Det finns ju många konstnärer som tar sig för att säga sanningar, och inte bara det, de tror också att konsten innehåller verktygen till en förändring av samhället. Att de skulle vara någon sorts samveten. Jag tror att det är att tro för mycket på konsten. Det är framför allt att ge konsten alltför mycket ansvar. En skillnad är ju om man undersöker ett tema, borrar i det och försöker finna svar på frågor som man ställer. Om man förklarar för folk hur saker och ting ligger till är det en helt annan sak. Broch Johansens sätt att beskriva frisinnad sexualitet må vara lite populistiskt frispråkig, och detta är ju en komedi, visst, men den påstår på ett sätt också att teatern mår bra av lite sanningar då och då. Dessa sanningar om vår sexualitet som kanske sätter sig i huvudet hos folk som ser föreställningen, samtidigt som den gör dem friare att bejaka och utföra sina fantasier. Men det kan ju också vara helt precis tvärtom, öppenheten på teatern med sina saftiga detaljer kan verka frånstötande och stänga för lusten. Även om denna föreställning säkert blir en mindre skandalsuccé så är den en skickligt utförd bagatell med ett lyckligt slut. Någon verklig undersökning av vår sexualitet är det i alla fall inte, den tillhör inte den kategorin.