Teaterkonst med sakrala drag

Sent i november 1986 var det premiär på Cuvrystraße i Kreuzberg nära den mur som många trodde skulle stå i hundra år. Efter flyttningen till Lehniner Platz behöll Schaubühne sin slitna repetitionsscen något decennium. Från och med premiären på Tjechovs An der großen Straße i regi av Klaus Michael Grüber 1984 – en mystisk esoterisk Tjechovtolkning i kontrast till Peter Steins glasklara Tre Systrar på huvudscenen – spelade man produktioner för en smal publik som Platons Faidon eller Symposion och Heiner Müllers Philoktet i den ofta utkylda lokalen. Nu var det dags för den polske regissören Andrzej Wajdas iscensättning av Dostojevskijs Schuld und Sühne (1866).

När åskådarna släppts in genom den oansenliga dörren på den ruggiga gatan i stadsdelen som Gud glömt och fortsatt in i den annars vitkalkade salongen, stiger den in i en dekor från förr. Krystyna Zachwatowicz har byggt upp en östeuropeisk vånings- eller datjainteriör av slitet trä med målning i flagor och oputsade fönster, där spelet mellan ljus och mörker får handlingen att vila i en sällsam aura. Belysningen kan förvandla rummet till kuslig förhörslokal eller den hemliga kärlekens stämningsfulla kammare.

Wajda har inte intresserat sig för social utsatthet, rysk ideologi eller småborgerskap i förfall, annars vanliga sätt att nalkas Dostojevskij. Vi får aldrig se den elaka procenterskan eller hennes oskyldiga syster; studenten Rodion Raskolnikov mördar ju dem båda. Mordet är utgångspunkt på ett annat sätt. I centrum står blott tre huvudpersoner och två idékomplex.

Udo Samels Porfirij

Undersökningsdomaren Porfirij, som i början utgått från teorin att procenterskan mördats av hantverkare, gestaltas av Udo Samel (född 1953), som under en lång tid haft mindre, ofta jovialiska/komiska, roller på Schaubühne – hans nästa roll blev centralgestalten i Labiches fars Die Affäre Rue de Lourcine. Som Porfirij visar Samel förbluffande kusliga sidor av sin rollfigur med snart sagt infernalisk konsekvens under en yta av beskäftig sällskaplighet. Klädd i sliten brun rock och giftgrön väst är Samel inkarnationen av småborgerlig inskränkthet och isolation. Hans runda småvuxna gestalt är som skapad av Gud för att väcka förakt – för att nu inte tala om hans falska småskratt. Denne Porfirij har vissa drag av vad en intellektuell skulle betrakta som en undermänniska, eller en «vanlig» människa. Men han driver sina tankar med en ettrig paranoisk konsekvens, främmande för de flesta.

Stephan Bissmeiers Raskolnikov

Stephan Bissmeier (född 1956) befann sin i början av sin karriär och kom senare att exempelvis i Jossi Wielers regi gestalta Mesa i Claudels Partage de midi och Oidipus i Sofokles Oidipus i Kolonos. Hans Raskolnikov är prototypen av en intellektuell, lång och smal, glasögonförsedd, mörkklädd, litet skäggig och sliten, men motvilligt attraktiv. Hans vän Rasumchin (Dirk Nawrocki) är den mer extroverte bildsköne kamraten. Men det lyser av tankarnas glöd i Raskolnikovs blick. Intet ont anande redogör han uppriktigt för sina argument i en artikel, där han hävdat att övermänniskan under vissa omständigheter äger rätt att begå annars oacceptabla handlingar för att uppnå ett högre syfte. Det är detta som blir hans fall. Porfirij hakar dels tag i argumentationen, dels i Raskolnikovs nervösa intresse för mordet på procenterskan. Det finns en förvirring och ett sökande hos den rastlöse Raskolnikov som provocerar Porfirij till att allt hårdare dra åt skruvarna i förhöret.

För detektivromanen blev Dostojevskijs verk en förebild, för den franska nya romanen blev Raskolnikov ett tidigt exempel på den moderna människan som konglomerat av fragment. Det är den intellektuelles brist på samlad och samlande personligt jag som driver honom att via självmotsägelser, inkonsekventa resonemang och brist på förställning gå i en försåtlig undersökningsdomares fälla. Liksom Dostojevskijs Raskolnikov tar Wajdas Raskolnikov sitt straff.

Politik?

Förhöret har en politisk tendens i en tid när Polen och Ryssland representerade ett tsaristiskt eller kommunistiskt Östeuropa, men den pekar åt två håll. Givetvis kan Raskolnikovs övermänniskotanke kritiseras. Men det perfida och paranoiska i Porfirijs lömska frågeteknik och det sätt han njuter av att komma åt Raskolnikov kan föra tankarna till östeuropeiska polisförhör. I vidare mening kan man naturligtvis vidga perspektivet till oss alla som fattiga syndiga människor. Samtidigt som vi vill försvara oss bär vi på en halvt omedveten vilja att bekänna och ta vårt straff – en vilja som leder till vår förvirring och tendens att säga mot oss själva.

Jutta Lampes Sonja

Hos Dostojevskij är frälsningen möjlig, vilket Wajda understryker, nämligen genom kärleken mellan Raskolnikov och den ädla skökan Sonja, gestaltad av Jutta Lampe. I Schaubühneensemblen var Lampe den som mer än andra behärskade uttrycken för kärlekens nyanser: Solvejg, Rosalind, Ofelia, Masja, Titania, Alkmene med flera. Ibland var hon spefullt androgyn i «byxroller», ibland självuppoffrande och genuin. Skökan Sonjas kärlek till Raskolnikov får hos Wajda översinnligt religiösa drag. Lampes Sonja är den allt förlåtande, allt förstående, älskande kvinnan. Hennes sköka är inte realismens, utan Bibelns heliga. Som romantikens kvinnor visar Lampes Sonja Raskolnikov vägen till den eviga förlåtelsen.

Robert Wilson

Den stämningsfulla iscensättningen av Schuld und Sühne blev Andrzej Wajdas enda på Schaubühne. Ensemblen sökte sig andra vägar, närmast till 1980-talets störste avantgardist, Bob Wilson. Men kvar på åskådarens näthinna förblir Lampes vackra röda hår och belysta ansikte när Sonjas försonande blick riktas mot Bissmeiers plågade Raskolnikovgestalt med ikonens styrka. (Publisert 23.05.2020, oppdatert 24.05.2020)