Styvdottern Hilde i fokus i Fruen fra havet

En giftgrön sluttande gräsmatta dominerar scenen. Ovanför denna ett stängsel och därbakom ett staffli och en flaggstång. Den vitklädda ensemblen gör entré. Kvinnorna i långa klänningar, herrarna i kostymer. Den litet runda mörkhåriga yngsta dottern Hilde (Henriette Marø) är konferencier och presenterar familjemedlemmarna för oss, men glömmer bort sin styvmor Ellida (Stine Fevik), som rör sig litet vid sidan om. Den lungsjuke målaren Lyngstrand (Alfred Ekker Strande) får inleda med några lustfyllda, starkt fysiska barnlekar med Hilde och hennes äldre syster Bolette (Seda Witt). De flamsar runt på scenen. Lyngstrand, som har svårt med balansen, rutschar ner gång på gång tills han börjar hosta. Han är kort sagt aftonens clown. Än så länge roar sig Hilde md att få honom att berätta om sina framtidsplaner. Han skall bli skulptör. Han skall ut och resa.

Det är spännande att han snart skall dö, menar Hilde. I pjäsen är hon bara ett obehagligt missnöjt barn, men i Anna Balslevs iscensättning övertar hon Bolettes roll som samtalspartner när det gäller Lyngstrands redan på Ibsens tid ytterst komiska äktenskapssyn. Konstnären har ett kall och konstnärshustruns glädje består i att stödja honom – motsatta roller är otänkbara! Till sist blir förhållandet mellan dem trots allt kärleksfullt.

Bolette och Arnholm som kvinnoroller. Wangel och Ellida

Komisk blir också Bolettes här till löjlighet utdragna scen när hennes förre lärare Arnholm (Trine Wiggen) friar. Frieriet förebådas långt tidigare i iscensättningen än i pjäsen, men fullföljs först mot slutet. Lyngstrands känslor för Hilde innebär att rivaliteten Arnholm-Lyngstrand försvinner.

Balslev har besatt alla roller utom Wangel och Lyngstrand med kvinnor. Det betyder att det medelålders obehag Arnholm och Ballested (Mari Maurstad) utstrålar i pjäsen försvinner. Deras roller är starkt reducerade och icke riktigt trovärdiga, vilket ju rollfigurer bör vara i en pjäs som denna. Wangel (Trond Espen Seim) gestaltas som gubbe och blir smått löjlig i shorts med bar överkropp. Han dricker för mycket och lägger patiens vid aftonlampan.

Allt detta innebär att fokus flyttas från huvudpersonen. Ellidas mytiska bundenhet till havet reduceras till hennes lust att bada. Outsiderskapet i familjen lyckas hon dock bevara, men den hos Ibsen subtila följden av scener när Ellida får en blomsterbukett av Lyngstrand, som inte har förstått att det är flickornas döda mor som har födelsedag, reduceras här till en enda litet lustig uppgörelsescen.

Äktenskapskrisen

Efter paus tycks scenen domineras av regn och gråväder, ungefär som i Gengangere. Äktenskapskrisen mellan Ellida och Wangel har brutaliserats. Hon vill helt enkelt inte ha sexuellt umgänge med honom. Makarna börjar också gräla högst oibsenskt i en scen: Ellida menar att Wangel köpt henne. Hon kräver «Släpp mig fri!»

Den främmande (Selome Emnetu) som ofta gestaltas som en halvt drömd uppenbarelse är här en konkret, jordnära, leende och glatt brutalt krävande färgad kvinna i rödviolett, i stark kontrast till alla de vita kvinnorna. Här är det lesbiska tydligare och dragningskraften mellan Ellida och Den främmande uppenbar, men aldrig riktigt hypnotisk. Vad rör det sig om? Den som vill kan tro att Den främmande, som ser sina krav som självklara, representerar den tredje världen.

Så blir det dags för ett första slut. Hilde kommer in igen som konferencier och berättar att nu bor hon ensam i huset med sin gamle far. Men så rusar Ellida in och undrar om Wangel och Hilde vill gå med och bada. Scenen är litet gåtfull. Är det en dröm i Wangels och Hildes huvud, eller har Ellida verkligen lämnat Den främmande?

Det finns minst tre sätt att uppfatta slutet hos Ibsen: det psykoterapeutiska/moralistiska som innebär att bindningen till Den främmande är neurotisk och upphör när Ellida förenats med sin älskande make sedan hon fått välja fritt. Någon forskare har i stället menat att Ibsen är ironisk: Ellida sviker sitt begär! En tredje möjlighet är att Ibsen i pjäsen inte tar ställning utan presenterar en tavla ur livet.

Anna Balslev vill underhålla med sin iscensättning. Många i salongen har vinglas och ölsejdlar i händerna och är säkert inte mottagliga för sjöjungfruartade band med hav och vatten, eller diskussioner om val och frihet. De vill skratta och det får de. Antyder de många rollbesättningarna med kvinnor ett feministiskt angreppssätt? Iscensättningen är litet för grund för att något dylikt skulle bli tydligt. Men mycket är också bra, även för den som sett Per Bronkens vackra och verktrogna TV-film med Liv Ullmann. Inte minst Hilde.