Stilla musikk

Etter stillheten är en uppsättning som skulle haft premiär i november förra året, och efter ett antal nya försök med

Etter stillheten

av Lars Norén

Översättning Arne Lygre

Regi: Eirik Stubø

TV-regi: Stein-Roger Bull

Scenografi och kostym: Erlend Birkeland

Ljusdesign: Norunn Standal

Nationaltheatret på Digital National, 16 april 2021

TV-produktion NEP Norway

premiärdatum, presenteras den nu på Nationaltheatrets digitala kanal.

Denna uppsättning är verkligen något jag vill se på scenen – senare. 14 maj planeras nu den verkliga, fysiska premiären att äga rum på teatern. Här finns det en andning och en puls, ett tempo som bygger på ett lyssnande inåt, som man gärna vill vara med om när man befinner sig i samma rum som skådespelarna. Det är inte det att det har blivit dålig tv-teater. Strömningen är helt utsökt i detta nya format som Nationaltheatret presenterar som alternativ, efter en lång period av nedstängning. Men scenens närvaro är bara så svårt att överföra i filmmediet. Här blir det märkbart.

Fram ur skuggorna

Van som man kanske under dessa tider är vid tv-seriedramatikens effektiva slöseri med mer eller mindre angelägna berättelser, olika förströelser som speglar behovet av att både få berätta och höra på bra historier, ger regissör Eirik Stubø och hans medarbetare med en av Lars Noréns allra sista texter istället publiken chansen att lyssna inåt. Det är lågmält, ganska fåordigt – och vältempererat kunde man säga. Musikvalet påverkar stämningen: C-durpreludiet från Bachs Wohltemperierte, G-dur sviten för cello, bearbetad för klaver, lägger mycket av tonen. Víkingur Ólafsson och Christian Badzuras dunkelt meditativa och nästan glasartade sentimentala Bachtolkning fungerar oväntat bra, som hade de gjort inspelningen för denna produktion. Ensemblen är också den bästa tänkbara: Kai Remlov spelar en fader som gör besök hos sin son, spelad av Fridtjof Såheim. Denne, författaren, sitter i sitt arbetsrum och skriver på ännu ett stycke. Scenen befolkads av några få andra, Pojken, som verkar vara författaren som ung, i strömningen spelad fint av Bobo Hedin, Modern, som plötsligt bara sitter i soffan längst bak på scenen. Hon spelas med en form av frånvarande närvaro av Liv Bernhoft Osa, något som också gör undertecknad nyfiken på hur hon är på riktigt, på scenen. Så mycket av skugga, så litet av verklig gestalt, på skärmen. Och så är det en kvinna, Birgitte Larsen, en tillfällig iakttagelse av en person författaren mött eller kanske Modern som ung kvinna, kanske en gammal flickvän. Det ofödda barnet, systern som aldrig fick leva, finns där också. Möjligen är Kvinnan den vuxna materialiseringen. Att det finns fler personer som aldrig kommit fram ur skuggorna, har Norén från förebilden Eugene O’Neill. Och inte minst Modern bär prägel av den skuggliknande Mary Tyrone i Lång dags färd mot natt. För det är helt klart personer ur Sonen-författarens egen erinring, som kommer på besök under en dryg timme, pjäsens speltid, när hans förtvivlan är stark. Ändå äger föreställningen en ovanligt ljus stämning. Musiken, lättheten, de kvicka replikerna, allt detta vägs upp mot Såheims inåtvända och lystrande spel. Så här har jag sällan sett Norén spelas. Förutom när kanske jag sett Stubø göra Norén tidigare.

Eirik Stubø har en lång erfarenhet som uttolkare av Lars Norén, och särskilt minns jag hans Ljus, eller Lys, som spelades på Det Norske Teatret 2009. Den oväntade vändningen i den pjäsen gjorde att allt lyftes upp på ett helt annat plan den gången, om jag minns rätt genom att helt enkelt presentera en helt ny karaktär och hennes mer angelägna historia mot slutet av stycket. Också mycket välspelat. Allt fylldes plötsligt med lätthet. Här är det inte på samma sätt, Etter stillheten har drag av uppgörelse, inte minst den mellan far och son. Här kommer vändningen i slutet, när faderns ärende sägs av denne, till synes i förbigående. Det ska inte avslöjas vad han säger, det är upp till var och en att tolka. Men det är mer av en stilla önskan om något som borde ha hänt, än ett resultat av styckets uppgörelser. Något som det är viktigt att han säger, för att pjäsen ska kännas angelägen, insiktsfull, och ha en form av ljus i närheten av döden.

Pjäserna om familjen – och världen

Pjäsen bygger på en svit av dramer som tar avstamp i Lars Noréns egen barndom på ett värdshushotell i Skåne, det som tagit form i de moderna klassikerna Natten är dagens mor, Stillheten och Kaos är granne med Gud. Intressant nog skrev Norén den andra delen Stillheten, som i korthet handlar om hur familjen hanterar beskedet om moderns cancersjukdom, efter det att han av misstag sett en uppsättning med ett i hans eget tycke grovt osant porträtt av fadern i svitens första pjäs Natten är dagens mor. Detta berättade Eirik Stubø själv i ett samtal om Noréns författarskap den 18 februari på Kulturhuset i Stockholm (– för övrigt en del av en sevärd serie om Lars Norén, som finns att se på deras hemsida).

Som en reaktion tillfogade Lars Norén alltså senare en pjäs som i tid ligger mitt emellan de båda andra, mer berömda pjäserna. Allt detta på 1980-talet. Men det finns fler stycken som tar upp snarlika familjära relationer, inte minst Modet att döda från 1980, även det en uppgörelse mellan far och son. Eirik Stubø satte själv upp Stillheten på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm 2011.

Jag har intryck av att det hos Lars Norén uteslutande rör sig om mellanmänsklliga relationer, oavsett om det handlar om samhällets utslagna, flyktingar på väg bort från krig, ungdomar som tar ut sin frustration i våld och droger. Eller hans egen familj. Det finns en form av demoner som han låter framkalla ur mörkret, på det viset snuddar han både vid Luigi Pirandello och Jon Fosse, kanske framför allt Samuel Beckett och nämnde O’Neill. Och kanske mer än något finns det ett klassiskt arv, där hans egen tv-produktion Ett sorts Hades från 1996 visar på detta. Helvetet finns ju inte, eftersom det inte finns något liv efter detta. Men det finns ett limbo, en slags litterär form av Hades, utan Gud. På det sättet blir demonerna materialiseringar av tankar och minnen, inte gengångare på besök. Helvetet är de andra, som Jean Paul Sartre sade. Noréns specialitet är uppgörelsernas dramatik, inte mystik eller livets existentiella väntrum i sig.

Uppgörelserna i den lyssnande, musikaliskt byggda texten var Lars Noréns specialitet. Att hela tiden göra upp. Räfsa. Som trädgårdsarbetet han var så förtjust i enligt hans publicerade dagböcker. Men där han också räfsade i en annan mening, för att svepa med sig delar av samhället. Kanske för att betala sin skuld med ord. Som en författare gör, när han fått förskott, som Sonen säger till Modern i Stillheten.

Både i En dramatikers dagbok, liksom i hans prosa och dramatik, tar han på sig skuld och gör sig samvete över samtidens brott, inte minst brotten inom en familj där man gör sig skyldig till oerhörda förbrytelser mot varandra. Med lika oerhörda skulder att betala tillbaka genom resten av livet. Paradoxalt nog utan att det för den skull behöver bli så mörkt och dystert för det.

Den digitala tiden och teaterns tid

Låt mig återkomma till strömningen på National Digital, som Nationaltheatret kallar sin lösning med digitala överföringar. Detta är ingen kritik av den, det är tvärtom en mycket bra satsning. Men. Noréns samlade dramatik är en stor hyllning till teatern. Hos honom finns upplagt för ett sådant där sårbart och starkt möte mellan skådespelare och publik som bara en kväll på teatern kan ge. Hans texter förbereder oss för det. Därför fungerar hans texter också egentligen dåligt på film och tv. De är inte skrivna för det. Filmmediet kan illustrera mötena, inte vara dem. Nationalteatrets video går att se i 48 timmar från det att man gjort biljettköpet, men den här personen som skrivit denna text såg bara föreställningen strömmad en enda gång, för att litet grann kunna föreställa sig scenens nu. För det är scenens nu som gäller, man kan inte gå tillbaka i en upplevelse, ta reda på hur det är gjort, vilken teknik som är vald för att säga det man ska säga. Det blir alldeles för tekniskt. Ögonblicket är, och ska vara, borta. På teatern. Kan det upprepas om och om igen är det inte teater längre. Lars Norén lär oss detta om teater. En stor författare av teaterdramatik lämnade oss 26 januari 2021. (Publisert 18.04.2021)