Skrivet för en död vän

Pernille Lindstad och Teater F tillhör nog det mest intressanta bland den fria scenkonsten i Noreg. Denna gång med en slags dödsmässa som också är

GHOSTING - en dødsmesse

Manus, regi Pernille Mercury Lindstad

Video Endre Tveitan

Ljudkomposition Simon Daniel Tegnander Wenzel

Teater F på Trekanten, Oslo, 11 och 13 april 2024

en staged reading (i stort sett alla läser eller sjunger från manus) iscensatt i en avgränsat rum på en av Oslo nya, hippa restauranger.

Krogteater

Som teaterscen är krogen hopplös, med trappor, vinklar och betongkonstruktioner som håller uppe byggnaden mitt i det scenrum som har skapats, och med gott om projektioner under berättelsen som framförs. Men det är inte heller viktigt att det är just en teaterscen, det finns ett drag av krogunderhållning här, eller barteater á la London, och det är väl något av poängen. Ett avslappnat rum, som samtidigt paradoxalt nog blir ett ställe där man sätter sig och bara lyssnar till Mercury Lindstad och hennes gäng, till den både vackra och komplicerade text som hon har skrivit och själv framför. Guden Hermes görs av Kjersti Aas Stenby, som är berättaren med vingarna i ett tjockt pannband. En sopran, Ivi Anne Karnezi, verkar som en slags Afrodite, och Georg (Hanne Skille Reitan) står för de andra delarna. Särskilt sopranens inlägg i berättelsen, som dubblerar det Lindstad säger, eller bara sjunger «Hysch» för att tysta ner musiken, är i huvudsak gjorda med humor.

Sökande efter svar

Vännen som ligger och dör genom hela stycket kallas Benjamin, han sänder Pernille till Aten och Grekland, för att finna drakdödaren Georg där, för att kanske besegra åtminstone smärtan. Kanhända har Georg den sjukdom som Benjamin nu dör av. Ändå planerar de ett nytt projekt tillsammans, och de ska göra det när Benjamnin blir frisk, verkar det som, han ligger på ett sjukhus i Oslo och har dödsångest, och sövs i berättelsen snart ner i konstgjort koma. Deras sms:ande upphör plötsligt. Han dör i en kombination av AIDS och Covid-19. Det gör samtidigt hela konceptet svårt att behandla som en vanlig teateruppsättning, för att den är en privat dokumentär, en form av dokumentation av ett sorgearbete efter en död vän.

Pernille Lindstad Mercury är liksom förlorad i sitt känslokaos i detta inte så fjärran landet Grekland, ändå så fullt av mytologi, på jagt efter en mening med alltihop. Lindstads autkoritet och självklara scennärvaro är det som håller samman den lösliga och lite poserande föreställningen. Det är spännande, faktiskt, ger en blick på något annat inom scenkonsten, något du inte får dig till livs på en vanlig teaterscen. «Teaterhuset er dødt for folket» som det heter i utskicket. Ska man genrebestämma (och det ska man egentligen inte i detta fall) så är det poetisk performanceteater med berättandet i centrum. Men berättandet i sig hade varit i ett givet centrum om det bara hade framförts i hörspelets form. Här blir det visuella och det till synes helt tillfälliga något som tillför distanserad lätthet och värme. En gata brinner någonstans i Europa, kanske det är i Gaza, en sandstrand zoomas in och förskjuts och dubbleras, Lindstad drar iväg med en man påmotorcykel i det Atenska mörkret. Hon skriver brev till Norges statsminister när hon får dödsbudet, ett kärleksbrev som blir till en stor ironi.

Reflekterande

Tidigare har Teater F försökt att starta en källarteater på Tøyen, gjort readingar på Dramatikkfestivalen, till exempel med Lena Niemis Det er ikke lovå si faen 2017, en helt igenom färdig produktion, välgjord och absurd, där man också där gick runt med manus på scenen. Sedan den stora, oroande och tankeväckande Odysseen i ett skjul uppbyggt med fem disparata rum på Hundesletta i Ekebergparken, mitt under pandemin 2020, där man fick möta Ingen ensam (Odysseus betyder ju ingen). Det var snarast sig själv man mötte på ens egna irrfärder genom ett liv. Också där var det som att texten själv inte brydde sig om sina egna brister. I Ghosting är textens koncept så säreget personlig att just detta med genre blir meningslöst och känslan uppstår att lusten infinner sig att stanna lite till, dröja kvar lite i ögonblicken, de som ger plats till reflektion. Det är som att gå på museum och se ett fascinerande konstverk som det inte går att riktigt slita sig ifrån.

Ghosting är inte lika lyckat som projekt som de tidigare, det är också resultatet av ett residens på just Dramatikkens Hus och här kunde Mercury Lindstad och Co ha kunnat falla för redovisningens logik. Det är smart då att förlägga föreställningen till just detta rum på Trekanten i Centrala Oslo, att lyfta ut det ur sitt givna teatersammanhang befriar projektet från att vara kopplat till de åtgärder för att få fram ny norsk dramatik som det sysslas med för fullt.

Samtalar med publiken

Utan den vänliga men nog så insisterande inledningen, där hon tycks sitta i en soffa i sitt eget hem och talar rätt in i kameran, är viktig för att anslå tonen. Lindstad delar med sig av sina känslor inför projektet. Det är närvaron av plötslig och oväntad död i vårt liv som är ämnet, varken mer eller mindre. Ghosting kallas för dödmässa, men är en mässa «light», full av humor och oneliners, en stor värme och samtidigt lite lätt pretentiös. Att teatern fortfarande insisterar påatt finnas är väl på ett sätt pretentiöst, med sina anakronistiska lllusioner. Här är själva innehållet närmast illusionslöst och befriat från större effekter.

Man belyses på scenen med handhållna ljus av de två dansarna Magdalene Solli och Rina Rosenqvist, närmast som en «dogma-tisk» handkamera som fokuserar på den som talar. De faller inte för frestelsen att filma den talande och projicera upp det med direktöverföring på fondens projektionsyta – en olat som börjar bli så sliten att det är dags för teatern att finna på något annat för att illudera intimitet. Här fokuserar istället handljuset det som inte kan fås i det omöjliga rummet. Ett självklart fokus finns inte, stundtals hörs bara någon tala då det inte går att se dem. Här i detta rum finns det många döda, och det är nog Pernille Mercury Lindstads vilja att vi ska inse vår egen död i dessa stiliga, moderna lokaler med så mycket anspelning på fest. En backanalisk yra full av död och humor. Tja, go for it! säger jag. Hoppas nästa projekt också blir lika spännande. Lindstad och Teater F är värda att följa och att tänka tillsammans med. Det är som att möta en god vän för djupa och förtroliga, humoristiska samtal.

(Publisert 12.04.2024)