Skört och kraftfullt försvar av integritet

Studioscenen på Folkteatern i Göteborg har transformerats till en fransk klubbkällare. Vi leds in och ser en bardisk framför oss, där

k

efter Katarina Frostensons bok

Manus: Kristian Hallberg

Regi, scenografi och ljus: Tobias Hagström-Ståhl

Kostym- och maskdesign Jenny Ljungberg

Kompositör och musiker på scen Lovisa Samuelsson

Folkteatern i Göteborg, Lilla scenen, 9 november 2022

Spelas till 18 februari 2023

en bartender serverar rött och vitt vin. Längst bort står Lovisa Samuelsson och sjunger franska chansons, kanske inte med samma kraft och patos som Juliette Gréco eller Jacques Brel, utan litet lågmält nynnande – skandinaviskt. Under aftonen visar hon sin musikaliska mångsidighet och briljans genom att skickligt hantera cello, piano, gitarr, bas, slagverk och dragspel. Tobias Hagstöm-Ståhls iscensättning – han har såväl regisserat som byggt scenbild och arrangerat ljusdesign – rytmiseras av hennes inkännande vackra spel och sång.

Vi tar plats på enkla stolar i «salongen» mellan baren och musikpodiet, ungefär som inför ett föredrag. Mittemot oss, lyser ett vagt blågrönskimrande vitt kalkat badrum, där badkaret har drag av altare. Där sitter vi med glas i hand i en kvart innan entrédörren högljutt öppnas igen och huvudpersonen, K, rusar in klädd i vid beige trenchcoat och skinande illröda skor med stilettklackar. Ylva Olaison spelar pjäsens enda roll i den nittio minuter långa föreställningen.

Att älska

Först står K framme vid mikrofonen och berättar om hur hon och hennes älskade förföljts, flytt till Köpenhamn och tagit in på ett hotell, i ett «værelse», ett vackert danskt ord för «rum». Hon spänner intensivt blicken in i den ene åskådarens ögon efter den andres, när hon ställer sina retoriska frågor, som väntade hon sig ett svar, men får förstås inte mer än en nickning. Hon rör sig snabbt och neurotiskt, men elegant, i rummet och ser sig i spegeln som placerats bakom oss i publiken – men vi ser hur hon tankfullt betraktar sitt ansikte på två långsmala vertikala videoskärmar vid badrummets sidor. K är noga med sminkning och utseende. Hennes högstämt lyriska ord om kärlek har en vag biton av desperation.

Texten har drag av prosapoem. Den är översinnligt melodisk och vacker med täta citat av Simone Weil, Paul Celan, Le Clézio, C.J.L. Almqvist och många andra. Särskilt stöder sig K både på vänskap i det förflutna med och citat av Birgitta Trotzig (1929–2011). Olaison tolkar med utmärkt stark inlevelse subtila själstillstånd alltifrån skörhet och utsatthet till bittra attacker, anklagelser och vilja att hämnas.

Att kämpa

K, som upplevt sig som alltid lojal, kämpar förtvivlat för sin heder och reflekterar över skillnaden mellan skuld och skam: skuld kan försonas, skam icke. Vad är det K har gjort? Hon förstår inte själv. De anklagelser som kommit är anonyma. Därför varken kan eller vill hon bemöta dem offentligt. Det är ett drev som går bland journalister och försvarstal skulle inte tjäna något till. Men K gör allt för att undvika en offerposition och vill inte «pudla» (= be om ursäkt likt en hund) utan stannar ofta vid en fråga, exempelvis «Hur kan kollegerna i Akademien mera tro på två oinformerade advokater med bakåtslickat hår än henne, som de arbetat med i tjugofem år?» Kontakten med SA (=Svenska Akademien) sker genom dess iskalla ständiga sekreterare SD.

Att drömma

Nostalgiskt drömmer K om sina ungdomsår i Paris, långt ifrån det snåla landet S (=Sverige). Styckevis är texten en lovprisning av den franska huvudstaden och floden Seine. Särskilt tycks K längta till några små öar i floden. Seines vatten lockar, Celan dränkte sig i Seine. Olaison stiger ner i det vattenfyllda badkaret, men går strax upp, genomblöt, och klär av sig. Sällan ter hon sig mer utsatt. Hennes våta nästan nakna kropp skälver.

Inledningsvis kretsar K’s tankar mest runt den älskade och mediernas angrepp på honom, men alltmer tar Akademiens kamp mot henne själv över. Liksom vissa av Strindbergs texter börjar i det mycket privata för att sedan växa ut mot allmänna fenomen (Strindbergs äktenskapliga strider med Siri von Essen blir allmän könskamp i Giftas och Fadren) fattar K tag i en tidig upplevelse av körsång, där alla måste sjunga i samma takt, och börjar reflektera över hur mobbing av den enskilde kan placeras in i ett mönster.

Vad vi vet och vad vi ser

De samtal som skildras i boken och på scenen känner vi redan från svensk dagspress och ger intet nytt i sak. Som utomstående kan man naturligtvis ifrågasätta den märkliga votering om uteslutning som skedde i Akademien, mest baserad på anonyma anklagelser om att Frostenson skulle ha avslöjat namn på Nobelpristagare. Akademien konstaterade att den själv gjort fel genom att ge ekonomiska bidrag till en ledamots verksamhet, i detta fall kulturaftnarna på Galleri Forum, men tycks ha gett Frostenson rollen av syndabock för att rentvå sig själv och sina egna beslut. Vi kan alltså bekräfta texten utifrån vad vi redan läst, men vad vi får i boken och i pjäsen är huvudpersonens personliga upplevelse av anklagelserna. För publiken är naturligtvis trovärdigheten inte det väsentliga, utan texten som text, framför allt när den ut klingar från scenen. K’s jämförelser mellan sig själv, Maria Callas när sångerskan inställde en konsert och Marie Antoinette må vara hisnande, men motiverade av en subjektiv känsla.

Bearbetning, Brel och sorti

Kristian Hallbergs bearbetning av Frostensons förlaga är ömsint och lyfter fram en kamp som många av oss känner igen från egna och närståendes erfarenheter.

Mot slutet har K iklätt sig silverlamé och fragment av en rustning likt en modern Jeanne d’Arc. Hon sjunger Jacques Brels sång «La chanson des vieux amants» med stark inlevelse i duett med Samuelsson och förklarar det motbjudande och avskyvärda i ordet «äta». Hon gör sorti «før att gå ud og spise».

Sällan får man en totalupplevelse av en iscensättning som denna där alla element integrerats och suggestivt harmonierar. Ylva Olaison lockar in åskådaren i en virvel av gester, ord och lyriska citat som intensivt håller denne/denna i sitt grepp.