Science fiction från medeltiden

Den avslutande och tionde delen av Statsteatrets dekalog genom Norgeshistorien, som började med Stiklestad 1066 och här slutar i framtiden år 2066,

2066 - Atter en konge

av och med Statsteatret

Regi och manus Yngve Sundvor

Teckningar Arne Nøst

Ljuddesign Rikard Strømsodd

Dramaturg, ljud och bild Morten Kjerstad

Oslo Nye Teater, Centralteatret, 24 mars

lovar gott i förhandsreklamen. Efter så många lyckade historiska nedslag som gruppen gjort, har vi nu nått framtiden. År 2066 är alla förbjudna att inneha några som helst föremål från tiden före 2031 (lite som i Ray Bradburys Fahrenheit 451). Det är nämligen enligt berättelsen det år då allt smällde i denna framtidsfantasi. Redan i första scenen har huvudpersonen avslöjat sig, berättaren (Cato Skimten Storengen) har sparat ett mer än 35 år gammalt tidningsurklipp i sin keps, med en bild av sin då 17-åriga flickvän, som försvann i katastrofen. Regler och lagar påteatern är till för att brytas. Det är upplagt för dystopisk komedi om den hemskste av alla tisdåldrar, framtiden.

Folklig underhållning

Trots detta är det som att Statsteatret i denna sista del har tappat lite av energin i konceptet och hela idén med varför de gör denna historiska resa. De tidigare tvådelarna, som är de som undertecknad har sett, använde enkla medel för att berätta sina slapstickartade historier. Inte minst Aker brygge 1980 var en pärla, där den omänsklighet som vidlåder all nyrikedom visades fram tydligt i en familjebildning, där man glömde alla mänskliga hänsyn i jakten på pengarna.

Självaste spelglädjen i det imaginära berättandetär fokus i denna form av teater, eftersom allt är gjort med få möbler och enkel rekvisita. Det hade kunnat vara pubunderhållning, men skillnaden är de skickliga och välutbildade skådespelarnas intresse för att få publiken med sig på föreställandets konst. Den får möjlighet att fylla i med sin egen fantasi. Det bygger kort sagt på en form av folkligt underhållande teater. Statsteatret har samtidigt en tydlig anhängarskara under denna tredje föreställning efter premiär, salongen är nästan fullsatt. Och minst lika viktigt som att visa fram de konkreta och realistiska situationerna, är att visa fram teatertekniken öppet. Det gör de med den äran.

Leken med genren

Men till det krävs en god och spelbar teatertext, och här är manuset svagt. Det finns fullt av dystopiska framtidskildringar att göra om inte satir, sååtminstone parodier av, och som skulle fåfolk att följa med i de galna upptågen. Det är lite av den sorten här. Den regerande kungen i framtiden, som såklart heter Harald (Gard B. Eidsvold), har förskansat sig i en katedral, och talar med ett stort eko på stämman, halv bortvänd när hans underhuggare kommer med sina rapporter. Ansatsen är underhållande i sig, och det är inte svårt att tänka sig att man i framtiden skickats tillbaka till medeltidens Norge, efter katastrofen så att säga. Vi är tillbaka där det började. Att sedan upprätthålla makten som despot, med lögner och undanhållande av information, kan ju i dagens läge med den krigspropaganda som media är full av upplevas som mycket samtida. Framför allt att inte tillåta folk att bege sig upp till jordytan, som är farlig på flera sätt. Vilket i sin tur är en ganska så etablerad dystopisk vision inom just Science fiction. Sonen, kronprins Halldor (Kim Sørensen), har tagit sig friheten att njuta solen uppe vid markytan, och visar sig som en ränksmidare. Han lyckas till slut installera sig själv som president. Varefter en sjukdom härjar mänskligheten där alla förvandlas till korpar (ravner). Den gamle kungen går dessutom igen, vilket lockar till många skratt.

Det allra bästa är när Per Kjerstad sakta förvandlas till en korp och uppsöker presidenten, som också visar sig ha börjat få fjädrar påkroppen. De försöker göra allt de kan för att dölja det för varandra.

Men det är som att spelet i ensemblen inte får någon ordentlig skjuts, det blir aldrig riktigt såbefriande lätt och finurligt som i de andra delarna. Vad som hade kunnat vara såmycket mer en lek med inte minst science fictiongenrens klicheer, är istället transportsträckor. Det är så mycket som ska informeras om, att meningen med allt tappas bort under föreställningens gång. Trots det: när Storengen summerar i slutet, med orden om att människans känsla av frihet förutsätter den nog så viktiga känslan av trygghet, så är det ett varmt budskap som sjunker in. Statsteatret har i alla fall som grupp rott denna serie med tänkvärd och opretentiös underhållning iland. Det vill vi ha mer av. Det är vad det är – och sådan teater behövs.

Publisert 25.03.2022)