Så tuktas en man

Hur skall man nalkas William Shakespeares The Taming of the Shrew? Renässansens England hyste en Italienlängtan, vilken Shakespeare som bekant utnyttjade. Vi kan också börja i ensemblen. En begåvad pojke med talang för ilskna roller skulle få en tacksam uppgift cirka 1593 och publiken skulle uppskatta spektaklet. Här är det till och med fråga om något så unikt hos Shakespeare som att bygga upp en hel pjäs kring idén om teater på teatern – även om hantverkarnas komedi i En Midsommardröm, Råttfällan i Hamlet eller andescenerna i Stormen är nog så viktiga inslag.

Hela första akt i The Taming of the Shrew handlar om ett teatersällskap som skall spela en pjäs om societetslivet i Padua. I pjäsen har den rike Minola två döttrar som vi får följa i var sin intrig. Den yngre av dem, den ljuva Bianca, är centrum i en konflikt om vem av friarna som skall gifta sig med henne, en intrig Shakespeare enligt forskarna lånat av Ariosto. Den äldre dottern, Katarina, är huvudperson i ett spel forskarna inte hittat förebild till. Problemet är att hon måste giftas bort före Bianca, eftersom hon är äldre. Var finns en lämplig friare till argbiggan? Vanligtvis, exempelvis i Zeffirellis filmatisering med Elizabeth Taylor och Richard Burton, stryks första akten och vi går direkt in i kärleksbekymren. Det är nog den vanliga dövheten för metaperspektiv som fått Kungliga Dramatiska Teatern att trumpeta ut att pjäsen skulle vara kvinnofientlig! Det är den förmodligen inte. Dels är den ironisk eller åtminstone distanserad, dels är flera av männen extremt löjliga med sitt eviga tjat om hemgift.

Torn och clowner

På Dramaten 2025 kan ett torn i vitt mexitegel och gula stålkonstruktioner få illudera renässanstorn och tre färggrant översminkade clowner bli våra ledsagare genom kvällen. De talar om att man inte får psykologisera på teatern samtidigt som de excellerar i just detta. Unga dansare från Balettakademin skapar stämning. Men för renässansen har regissören Farnaz Arbabi, inlånad från Klarateatern, saknat intresse. Vi befinner oss i svensk nutid och föreställningen riktas tydligt till svensk ungdom som förutsätts vara ointresserad av kultur och fixerad vid sex. 

Biancaintrigen

Styrkan i iscensättningen ligger lustigt nog i Biancahistorien. Bianca (Maia Hansson Bergqvist) blir här en softgirl, en blond influencer vars kvinnlighet och inställsamhet är strategisk, inget annat. Kristina Törnqvist har glädjande nog fått rollen som Minola, här en sträng moder, inte en fader. Hennes mer sofistikerade kvinnlighet uppvisar tydliga drag av Östermalmsdam, den grupp som är rikt representerad i salongen. Illa döljer hon att hon själv vill gifta om sig när döttrarna flugit ut. Till sist tar hon gift, precis som Gertrud i Hamlet. Biancas friare är här några äldre män som sett sina bästa dagar, varför hon lätt faller för sin lutspelare.

Katarina och Petruccio

Katarina (Sara Shirpey) är här en punkinspirerad outsider i lång svart tröja med texten «King Kong», ständigt beredd till slagsmål med systern, eller så småningom maken. Energin är det inget fel på och småningom blir hon en elegant dam i svart. Feministen Arbabi gör tyvärr misstaget att karikera Petruccio (David Book), den man som för pengarnas skull gifter sig med henne är så löjligt macho i nätbrynja och läder att det inte finns minsta dragningskraft mellan de två. Katarina uppfostras naturligtvis inte i denna iscensättning utan i stället får hon ägna sig åt sadomasochistiska lekar där hon med tillhygge bland annat låtsas utföra ett analt samlag med maken. Deras relation får strindbergsäktenskapet att verka idylliskt.

Förenklingar

Inte heller Bianca får leva i harmoni med sin lutspelare. Han vill spela och vara ifred, hon vill ha hans uppmärksamhet. Britt G. Hallqvist fångar inte alltid Shakespeares subtilitet i översättningen och Farnaz Arbabi förenklar ännu mer. Hon kompletterar också Shakespeare med några rader ur Evert Taubes «Fritiof och Carmencita». Pjäsen, eller det som är kvar av den, spelas på något slags märklig ungdomsslang. Problemet med så mycket sexualia på scenen som här är att man antingen måste spela upp det verkligt – och det vågar man inte – eller bara teckna och antyda, vilket gör att det blir mera pinsamt än frigjort.

Tanken är att man skall skratta på slutet, eftersom Arbabi gjort Shakespeare så platt. Det gör ensemblen också. Denna iscensättning tolkar närmast The Taming of the Shrew som fars. Slutet är ändrat. Katarina går till mordiskt angrepp. Oron för teaterns framtid förbyts dock i hopp en vecka senare när Angélica Liddell gästspelar på samma scen med Dämon – El funeral de Bergman, men det är en annan historia.