Romantikken gjør meg sjuk

Det skapas en närmast konstlad publik stämning när Emma Caroline Deichmann vevar igång framme på

misantropen

av Jean Baptiste Poquelin Molière

Översättning: André Bjerke

Regi: Johannes Holmen Dahl

Scenografi och kostymdesign: Nia Damerell

Ljusdesign: Eivind Myren

Komponist: Alf Lund Godbolt

Musiker: Peder Varkøy

Koreografi: Kristin Ryg Helgebostad

Maskdesign: Ann-Kristin Høvik

Dramaturg: Kristoffer Spender

Trøndelag Teater, Hovedscenen, 29 april 2023

förscenen. Vi får göra efter hennes ljud med tre-fyra toner och rytmer, liksom unisont härma hennes olika bräkanden och vinande med rösten. Man vill med detta troligen visa att det ska bli en avslappnad kväll för publikens skull och håller därmed upp lättsinnet inför de lite tunglyssnade alexandriner som ska komma i Molières text. Ensemblen kommer en efter en upp på scenen och det dröjer länge innan första repliken sägs. Det är publikfrieri och det är lördag i april i Trondheim. Och ganska kul, inledningsvis.

Catfight-retorik

Deichmann är annars en av två lysande stjärnor denna kväll, som den skenheliga och förnäma Ariadoné. Den andra är Sunnva Du Mond Nordal som Célimene. Deras catfight på scenen är kvällens höjdpunkt, en övning i retorikens konst att verbalt sticka ihjäl motståndarinnan, som sedan leder till handgemång: både tungkyssande och puttande och juckande på varandra i en osäker, lustig, fysisk tvekamp. Här fungerar André Bjerkes ålderstigna översättning ganska bra, eftersom det är så mycket fysisk aktion. Annars känns det som att man borde satsat på en helt färskt översatt text. Bjerkes är från 1957. Nationaltheatret använde den också 2011, när Laurent Chétouane satte upp den på Torshovteatret. Den saknar bett och de små bett som finns biter inte hur bra de än spelar.

Det gör samtidigt att denna formmässiga uppsättning, med Nia Damerells sedvanligt avskalade rum och modernt chic-retro kostymdesign, samt Holmen Dahls specialitet att låta skådespelarna utforska texten, också pekar bakåt mot en gammal tradition för klassiker på ett lite neddammat sätt. Kanske är det för den äldre publikens skull? Den som är van vid Torbjørn Egner och andra 1950-talsestetiker och efterkrigstidens modernister. Det är bara att jämföra med Sverige, där det finns ett par-tre ganska så nya översättningar av Misantropen, de gamla är erkänt historiskt intressanta, men språket har utvecklats och den frihet man som översättare kan tillåta sig med 1600-talstexter är idag ganska radikal.

Ungt tilltal

Isak Holmen Sørensen har hunnit med en hel del sedan han gick ut scenskolan i Göteborg, nu en del av ensemblen på Trøndelag Teater. Som Alceste, den buttre och ganska fege Misantropen, fungerar han bara delvis. Jag tolkar det just som att texten brister, och att han inte har så mycket att gå på. Det här är ingen teaterskurk, han liknar mer en variant av Alice Cooper, fast med pudelfrisyr istället för stripig hårmopp. Lång, släpig linnedress med vanliga byxor, pärlhalsband. Kostymerna av Nia Damerell ger intryck av ett fritt associerande mellan det barocka, det pop-estetiska och eleganta, samt det helt vardagliga. Som teamet gjorde i succén Tid for glede på Det Norske Teatret är det perukerna och den ständigt orgelspelande Peder Varkøy, som är det dominerande inslaget, visuellt och ljudmässigt. På scenen finns en roterande sned skiva som lyses upp i kanten. Höj- och sänkbara flodljus och sunstrips ger formmässiga effekter. Vid sidan om skivan ett ordinärt piano, på den andra Varkøy och orgeln.

Det är mycket form och lustigheter. In i allt detta ska Molière tryckas in. Det fungerar bara styckvis. Texten blir svag och det underhållande tar över. Den överlag unga ensemblen har roligt på scenen, det smittar, faktiskt enormt mycket, för det är roligt med unga som upptäcker teaterns glädjeämnen. Inga hårda ord ska falla över dem, flera scener är sevärda och tänkvärda. Också Célimenes häcklande av personer i umgängeskretsen är en igenkännbar och fin scen, där alla runt henne hundaktigt skrattar med i hennes hån. Ändå saknar man just det där bettet, erfarenheten, det som inte bara är tokroligt och ungt. Alexandriner är tuffa att leverera, och de gör det ganska bra, men inte fantastiskt, som mer erfarna skådespelare kan. Det känns stundtals som en slutproduktion på en scenskola. Och återigen: det är textens gamla estetik som sätter käppen i hjulet för att komedin verkligen ska flyga.

Bjella och Sivertsen

Alf Lund Godbolt och hans musik är numera en följeslagare för Holmen Dahl/Damerell. Här återupprepas konceptet från Tid for glede, och en del barockmusikpastischer förekommer inledningsvis, samt en tolkning från Händels opera Alcina. Godbolt gör smidig musik som smälter in. Varkøys ständiga spel på Hammondorgel som en scenisk muzak är något som ibland irriterar mer än tillför.

Det är först med Stein Torleif Bjellas «Romantikken gjør meg sjuk», från albumet Vonde visu (2011), och som framförsav Sunniva Du Mond Nordal sittande vid pianot, som en ny ton sätts i föreställningen. Det börjar från och med nu bli uppsluppet och festligt, som en kontrast till den kritiske och buttre Alcestes tirader om sann kärlek i en värld full av vidriga människor. Problemet är att fram till dess är det en hyfsat bra föreställning, men här händer det något som för den vidare mot det mer intetsägande. Faktiskt ger Holmen Sørensens Alceste intryck att vara som en andlig bror till Ibsens Gregers Werle i sin kravstora längtan till det allvarliga, det ärliga och oförstörda. Han kan liksom inte roas av livet förrän hans kärleksprojekt har gått i lås och förblir en trist narr föreställningen igenom. Det tar man inte riktigt hand om, utan låter de andra karaktärerna dominera. Han får i en scen skrika sina repliker till Halfdan Sivertsens «Hver gang vi møtes», numera en norsk feelgoodklassiker. Den övriga ensemblen framför den som en Melodi Grand Prix låt från 1980-talet. Tanken går till Bobbysocks. Scenen är dåligt uttänkt och bara halvt genomförd. Det är inte bra teater.

Komedi om vad som helst

Frågan är vad Misantropen i denna tappning vill visa. Holmen Dahl/Damerell har med flera lyckade uppsättningar de senaste åren visat stor talang för det samtida och rena, i bemärkelsen ren teater och lek i ett rensat rum, i skön förvirring och förening, men med klar analys. Här fungerar konceptet bara delvis. Det är som att de blivit för skickliga på sin egen stil. Utmaningarna med ny och osäker mark, utforskning av idéerna, texten och konceptet går på tomgång. Det verkar här som att de fått alltför fria händer. Man kunde ha spelat vilken Molièrekomedi som helst. Det går inte att se bort från Arne Lygres Tid for glede, som denna föreställning påminner så mycket om i sin estetik, med sin musik och uppsluppna stämning. Där man på Det Norske Teatret i Oslo fann tonen som angick oss alla, med en form av värme som också värderade livets glädjeämnen, blir Molières Misantropen i Trondheim en teaterövning och blek kopia. Livsglädjen tycks gå av med segern till slut och Alceste sticker iväg över scenskivan och in i sin bittra ensamhet. Det låter ju nästan tänkvärt, men är alltför enkelt. Vad stycket handlar om är liksom lite likgiltigt. Sedesskildringen blir mer en hyllning av vårt sätt att leva än en satiriskt, samtida blick. Inte för att man hela tiden måste få samtiden stoppad ner i halsen med hjälp av en klassiker. Men Catfight-scenen och ett par andra scener är fina undantag.

(Publisert 02.05.2023, oppdatert 03.05.2023)