Poesins offentliga, privata rum

‹‹Når jeg er så stille, helt stille, vandrer tankene opp langs de lyseblå veggene…›› Nej, det går inte, texten av Ruth Meier sitter inte på

En lys sommers usigelige smerte

av Mette Edvardsen
Med Ann-Christin Kongsness, Marte Reithaug Sterud, Martin Lervik, Marit Ødegaard, Martin Slaatto, Andrea Skotland och Mette Edvardsen
Frognerparken/Vigelandsparken, vid skulpturen Overrasket, 20 augusti (visas på lördagar fram till 17 september)

*

Prosjektet er utviklet av kunstneren Mette Edvardsen i forbindelse med utstillingen PARADE, kuratert av Bjørn Hatterud og Håkon Lillegraven.

https://vigeland.museum.no/utstillinger/parade

vägen hem, som den gjorde när jag nyss i Vigelandsparken lärde in den, med både en utövares och flera medresenärers hjälp. Jag har varit med om en form av poetisk happening, som Mette Edvardsen mycket beredvilligt och generöst vill dela med publiken.

Publikens (eget) arbete
Att kalla publiken ‹‹medresenärer›› är mitt val, för på flera sätt känns det som att vi alla blir till detta, individer som delar samma upplevelse och som hjälps åt för att klara den enkla uppgiften. Vi är som på ett fordon som tar oss gemensamt någonstans. I förlängningen på skeppet Donau, med destination Tyskland 1942. Gunvor Hofmo vinkar av oss på kajen, Meiers väninna och älskade, som skulle bli en av Norges främsta poeter. Alltså, vi resenärer tillåts och tillåter oss själva, med vårt eget personliga bagage, till att bli ett gemensamt arbetande kollektiv för en halvtimme eller 40 minuter. Vi lär in en dikt som är vald av en av utövarna. En annan utövare står med en annan grupp och lär in en annan dikt. Men vår man står framför den skulptur av Gustav Vigeland som kallas Overrasket, och som Ruth Maier stod modell för, och han arbetar metodiskt för att vi åtta personer som sitter där ska lära oss denna dikt. Även konstnärligt ansvariga Mette Edvardsen är där, som ett stöd, en närvarande hjälpande hand.

Stämningen är generös, här vill man dela med sig, det är liksom essensen i denna händelse, på ett sätt lik en kärlektsakt. För det är något med att önska andra gott genom att hjälpa dem med något som vissa tycker är väldigt svårt, för andra faktiskt ingen stor sak. Den här skribenten, van vid ord som han är, har svårt att lära sig saker utantill. Krävs det egentligen en skriven text för att att plugga in detta? Och varför ska jag göra det? Finns det faktiskt utrymme för protester, nu när jag har anmält mig frivilligt? Dessutom är jag där som kritiker.

Släpper kontrollen
Det som sker är två saker; dels att upplevelsen, hur delad med andra den än är, blir så otroligt privat. Som att bada naken med främmande människor, eller gå på ett AA-möte, kanske. Det är därför det är ett performanceverk, man blir utsatt för sina egna privata tvivel, kanske sitt eget dåliga självförtroende gällande text. Det är mycket som är likt hemspråksklasser i skolan. Du är avslöjad! Ska du prestera något eller vad är det fråga om? Men allt är vänligt, snällt, och ömsint gjort. Därför kommer man snabbt till detta andra som sker; när man lär sig muntligt tappar man en del av kontrollen, inordnar sig i händelsens överenskommelse och tar uppgiften på allvar. Det sker automatiskt. Jag själv undrar hur dikten är skriven, var kommateringen ligger, själva interpunktionen, och var ligger radbytningarna, i dikten. Finns det några sådana? Det visar sig vara en prosadikt. Vi får också se Ruth Maiers diktsamling, den är tunn och full av ganska så konkreta, existentiella reflektioner på prosa. Men hennes livshistoria står inte i första rummet, här finns en konkret, osentimental sida: att lära in texten, exakt som den är skriven. För att på så sätt ta del av en annan människas röst, den rest som Ruth Maier efterlämnade från sitt korta liv. Vi blir sittande att diskutera texten och dess innehåll, om Ruth Maier, och varför vissa ord är så svåra att lära medan andra går så lätt.

Poetens samtida liv
Och så har vi ändå detta andra, den andra sidan av saken, att vi låter den unga, sköra men ändå kraftfulla Ruth Meier komma till tals, därifrån sitt tidiga 1940-tals Lilliestrøm och Oslo. Innan hon blir deporterad med Donau och sänd till döden i Auschwitz. Hur hennes text på detta sätt kommer till liv, hon som sedan var med om sådan enastående grymhet. Som hon delar med så många, också på senare tid, i massdödandets namn. Hennes litterära verk är hanterbart, det blev en sparsam produktion, många texter var kanske inte ens ämnade att ges ut. Att hon hade konstnärliga ambitioner är helt klart, texterna andas en självklar tro på litteraturen och konstens förklarande kraft. Allt det där. Utan att vara dramatik får de här ett rum som en del i ett performanceverk som öppnar ögonen för texten.

Att på ett sådant här sätt lyfta fram hennes texter väcker, vad ska vi säga, tacksamhet kanske. Kanske en stark känsla av solidaritet?

Mette Edvardsen berättar för undertecknad efteråt att i ett tidigare verk, där de ägnade en timme att lära in ett prosastycke med var och en av deltagarna från publiken, med hjälp av en utövare, gick det förvånansvärt lätt. Det var svårare för utövarna att lära in texten från manus, än det var för publiken att muntligt lära in den. En självklar referens torde vara Ray Bradburys Fahrenheit 341, en roman som också filmatiserats flera gånger. Att muntligt tradera litteratur ges där hoppets roll, att något som håller på att gå förlorat ständigt måste återfödas och återinläras för att inte försvinna. mitt tycke sker detsamma i Mette Edvardsens och hennes medarbetares verk. Under de kommande veckorna är det både seminarier på Vigelandmuseet (tisdag 23 augusti) och filmvisning av Elsa Kvammes dokumentär om Gunvor Hofmo och Ruth Meier på projektrummet Norma T, nära Ruth Maiers plass på St Hanshaugen i Oslo. Insatsen är inget annat än fenomenal, det finns de som ständigt borrar och undersöker erfarenheter som gjorts ganska så nyligen i tid, och som aktualiserar dem och gör dem till våra sanna samtida.

(Publisert 22.08.2022)