Peter Handke minns Oslo

Presskonferens den 6 december

Vid presskonferensen på Svenska Akademien ställer ordföranden Anders Olsson inledningsvis frågan vad Handke minns från sin förra vistelse i Stockholm vid 1960-talets slut. Svaret blev «Ingenting». Han gratuleras på 77-årsdagen och en kvinnlig österrikisk journalist brister ut i «Happy Birthday to You!» Det dygn som nu gått har han till stora delar tillbragt på Nationamuseum och han har inte skrivit något. «Vad betyder Nobelpriset?» «Ingenting» – han fortsätter skriva som vanligt.

Så kommer den första politiska frågan. En ung dam ber honom redogöra för sin syn på Balkanfrågan och han svarar att tiden är alltför kort för att gå in på detta. Snart tar en DN-journalist vid och frågar vad han tänker göra när han möts av demonstranter. Handke svarar att han, när han mottog Ibsenpriset i Oslo 2014, möttes av en demonstration framför Nationaltheatret, att han ville tala med dem, men att de vägrade. Han har också försökt få till stånd ett möte med en mor som mist sin son från vardera sidan i de jugoslaviska striderna, men också det har misslyckats – en vän hade avrått honom. Hade kanske journalisten själv något tips? Handke fick inget tips.

Handke förklarar att han aldrig haft någon åsikt i Balkanfrågan. Han tycker om litteratur, inte åsikter. Han hatar åsikter. Mer språksam blev han när han kom in på ett nytt prosaprojekt om en man vid Gennesarets sjö som känner tomhet efter at ha blivit av med sina demoner.

Den sista frågan

Sista frågan blev den som uppmärksammades av medierna. Den kom från New York-journalisten Peter Maass och rörde Milošević och rättegången vid krigstribunalen i Haag. Handke läste då upp ett hatbrev skrivet med avföring på toalettpapper och sade att han hellre tog emot sådana brev än besvarade journalistens ignoranta fråga. Handke skriver för sina läsare, inte för journalisten.

Nobelförelåsning den 8 december

En helt annan ton, inlevelsefull och varm, kännetecknade Handkes Nobelföreläsning dagen efter. Han utgick då från repliker i pjäsen Über die Dörfer om att undvika baktankar och att låta sig bli berörd. När han var barn berättade hans mor för honom om «händelser», exempelvis om en lantarbeterska som fått lämna ifrån sig det barn hon hade med godsägaren till dennes hustru (en berättelse som återkommer i Der kurze Brief zum langen Abschied). Men de flesta berättelserna handlade om släkten, särskilt de två morbröderna som stupade i andra världskriget.

Så återkommer han till pjäsen och rollfiguren Novas långa slutreplik

«Men släpp ert grubbel om varat eller icke-varat: varat är och kommer att fullföljas i tanken och icke-varat kan inte tänkas.» Från moderns berättelser kommer impulsen till författarskapet, men också från John Fords och Ozus filmer och Leonard Cohens och Johnny Cashs musik. Särskilt nämner han de slovenskt-slaviska litaniorna i barndomens romanska kyrka.

Strax innan han avslutar talet med att läsa Tomas Tranströmers dikt «Romanska bågar» på svenska nämner han två episoder från sin vistelse i Norge 2014. En kväll på en bar reciterade en av hans livvakter sina ömsinta kärleksdikter för honom och han skrev upp dem på en lapp. En annan gång, på sin hamsunska vandring genom Kristiania/Oslo, ställde sig Handke vid samma bokhandelsfönster som en ung man. Mannen pekade på en bok i fönstret och utbrast: «Titta, där är min första bok!». Måtte denna författarskapets glädje aldrig slockna, menade Handke.

Nobelbankett den 10 december

Vid banketten sände Handke en gåtfull, mångtydig hälsning till vildgässen i Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige: Måtte de också flyga över alla jordens länder. «Strawberry Fields Forever» «Wild Strawberries forever».

Nobelläsning på Dramaten den 12 december

Handke medverkade inte själv vid den sedvanliga Nobelläsningen på Dramaten – men nu kom hans dramatiska verk i centrum. Skådespelare läste scener ur Publikumsbeschimpfung, Über die Dörfer och Die Stunde da wir nichts voneinaner wußten. Dramaturgen Anneli Dufva ledde en diskussion med översättaren Magnus Lindman och författaren Eva Ström, som grundligt utredde hur Handkes ideologiska hållning bottnar i en kärlek till ett förgånget, kanske idealiserat, mångkulturellt Jugoslavien. Det märktes på den entusiastiska och förvånade Dramatenpubliken att det var första gången den kom i kontakt med Peter Handkes dramatik. Äntligen!