Oljesamhällets Genesis och Apokalyps

Det finns en behandling av text och aktion i vissa föreställningar där den fysiska aktionen stämmer helt överens med det som sägs, och

Olje og vatn

av Mina Salehpour, Siri Løkholm Ramberg och ensemblen

Texter ur Skapelseberättelsen, Matteusevangeliet, Oil! av Upton Sinclair

Översättning Inger Johanne Sæterbakk

Regi Mina Salehpour

Scenografi Andrea Wagner

Kostymdesign Maria Anderski

Komposition, Musik Sandro Tajouri

Ljusdesign Kyrre Heldal Karlsen

Det Norske Teatret, Scene 2, urpremiär 2 september 2022

som ändå spelar mot det i kontrast.

Som i Mina Salehpours och Siri Løkholm Rambergs Olje og vatn, där golvet är fyllt av små, grå kulor. De sprids med tiden över golvet, och när Marianne Krogh länge kämpar och sedan drar något ur den stora högen med denna oljebaserade granulat, och det visar sig vara en stor guldfärgad klänning som hon genast tar på sig, så illustrerar dettta vad som blivit känt som Det svarta guldet. Alltmedan hon talar om oljefyndigheter, hur alla blir stenrika, hur familjer inom oljebranschen skapar sig ett nytt Eden. Här smälter aktion samman med text.

Ordkaskader

Eller som i Thea Lambrechts Vaulens monolog, en lång text om en biltur och ett motorvägsbygge, där allusionen går till Stavanger och den rikedom som följde efter de norska oljefyndigheterna i Nordsjön. Man byggde ny motorväg med oljans hjälp, som bokstavligen blev nedplöjd i själva asfalten. Hon vadar genom oljeplasten, sprider med benens och den övriga ensemblens hjälp ut kulorna över scenen. Det är oljan som rörs runt, som tar sig in överallt, och invaderar miljön. Till slut kommer sonen hon spelar hem till sin auktoritäre och förtryckande oljemagnat till far. All rikedom tycks ha ett pris. Lambrechts Vaulen visar än en gång vilken fin skådespelare hon är, hon kastar sig mellan ett ohämmat känsloliv, rå textbehandling och skarp analys.

Dessa två scener påminner starkt om Jelineks ordkaskader, både Krogh och Lambrechts Vaulen var med i den lyckade Winterreise från förra året på samma scen, men Upton Sinclairs prosa har inte samma tryck, samma explosiva hetta och galna infall som Elfriede Jelineks. Det är Sinclairs roman Oil! från 1927 som ligger bakom Olje og vatn. Historien känns också igen från Paul Thomas Andersons film Let There Be Blood.

Missionsdramaturgi

Det finns lyckade grepp, men så blir det nästan alltför många varianter av hur man använder plastkulor på en scen. När en vald, visuell estetik ska vända och vrida på egentligen ganska enkla sceniska element, medan texten fortsätter att matas på vid sidan av, uppstår döda punkter. Musiken i högtalarna tillför inte heller mycket, den är ett dovt, underliggande stöd, ger mest en känsla av ljudillustration med sina droner och långa sekvenser.

Vi har som publik blivit bortskämda med att på Det Norske Teatret mötas av skådespelarnas fina insatser. Frågan är bara vad man vill förmedla här. Är det ett påstående om att det pågår en kapitalistisk exploatering av människor och natur som har (den frikyrkliga) kristendomen som motor, eller vill man beskriva mänsklighetens akuta utmaningar i klimat- och miljö genom att parallellställa detta med välkända historier ur Bibeln, och uppbackat av en snart 100 år gammal satir?

Upton Sinclairs bok är egentligen nyckeln, som jag läser det. I förhandsmaterialet sägs att föreställningen är inspirerad av den, men det verkar vara mer än så. Rollfigurernas namn förekommer på scenen, det pekar mot mer än inspiration. Ensemblen, dramaturgen och regissören har i sitt samarbete gjort sina kollektiva val, men man verkar avhängig av stoffet. Jag har inte läst romanen, men har sett filmen från 2007. Den visar bland många andra saker vilken briljant filmberättare Paul Thomas Anderson är.

Därför vill jag dröja kort vid filmen. There Will Be Blood nämns inte som en inspiration, men nämns i texten om arbetet på Det Norske Teatret. Varför? Jag menar att Anderson, som även skrivit manus, gör ett smart grepp som man missat att göra på scenen: handlingen följer faderns perspektiv och livshistoria. Det skiljer den från romanen, där historien berättas genom sonens perspektiv. Scenen med bilturen och motorvägen i Olje og vatn tar som sagt fasta på sonens perspektiv och ligger alltså romanen närmare. Hur som helst, i filmen betyder valet av berättarperspektiv att den evangelikala kristendom som praktiseras av oljarbetarna, och med smartness av den blivande oljemagnaten, är ett verktyg och fond i berättelsen om faderns öde. Anderson pekar ut predikanten Eli som en charlatan som leder den dumma flocken, och huvudpersonen Daniel Plainview kan därmed utnyttja och för ett tag slå sig samman med honom. De har gemensamma intressen, som leder till katastrof. Filmen kan också tänja på gränserna för det historiskt korrekta, fokuset är på individens öde, som i klassiskt grekiskt drama.

I Olje og vatn vill man däremot generalisera och berätta om en historisk epok, vad oljefyndigheterna och rikedomarna betyder för dagens samhälle, kanske också för dagens USA. Här finns en ganska typisk teateridé om att ta ett grepp om samtiden, att få teatern att diskutera ett aktuellt ämne. Det finns inte heller någon verklig huvudperson, ensemblen framstår egentligen som en grupp där alla tillför sitt. Pål Christian Eggen har en framskjuten position, han förvandlas –till Bibelns Noah, visar det sig i slutet.

Med något jag skulle vilja kalla för kristen missionsdramaturgi, som utgår från skapelsen och syndafallet, varefter det borras efter olja för att skapa en ny Edens lustgård, slutar man i mijöförstöring och Apokalyps. Det blir till syndaflod och Noahs ark. Vilket är lite platt och alltför konceptuellt idébaserat för att vara verkligt spännande. Den evangelikala, kristna rörelsen i USA som Upton Sinclair utsätter för hård kritisk satir i romanen, får liknande kraftiga slängar på Det Norske Teatret. Med den skillnaden att här inte finns mycket av satir. Den innehåller endast en förenklad kritik av den kristna trons inverkan på västerländsk kapitalism.

Jag menar att uppsättningens kritik blir tandlös i förhållande till de mijöfrågor den vill diskutera. Detta eftersom kapitalismen analyseras på ett sådant historiserande vis att fokuset på den evangelikala kristna högern i USA under 1900-talets början gör att man liksom ger dem skulden för det som sker med klimatet idag. Det inte bara känns inkorrekt, det måste helt enkelt vara fel.

Människans utmaningar

Pål Christian Eggen gör i alla fall en formidabel insats som en både i viss mening sympatisk och grym kapitalist. Han har sonen som han hela tiden sätter i arbete, hånar och till sist skäller ut för dennes vekhet. Eggen visar den maskulina aggressivitet som rasar när pressen blir för stor. Han hånar också predikanten Eli, spelad av Andreas Koschinski Kvisgard, i en obehaglig scen. Till slut slår han ihjäl honom. Gina Berhoft Gørvell beskriver livsgnistans väg genom plantor, djur och människor, hur ett evigt kretslopp ständigt förmerar naturen. Det som får den till att återfödas. Ett fint litet inslag som pekar utanför kristendomen.

Den långa slutscenen, där ensemblen hjälps åt med att bärga plastkulorna i stora, vita säckar, och där Eggen sliter som ett djur i en fysiskt kännbar performamce, är bland det bästa i uppsättningen. Det är befriande luftigt och ordlöst, med plats för reflektion. Olje og vatn berör trots allt det som mänskligheten just nu står inför: torkan, hungersnöden, skyfallen, översvämningarna (just nu i Pakistan), den somriga hettan. Hur vi ska klara av att bygga ett hållbart samhälle? Klarar vi verkligen av allt detta som art? Det tar jag med mig från denna kväll på teatern.

(Publisert 07.09.2022)