Oförlöst Apokalyps

Openberringa, eller Uppenbarelsen på svenska, börjar enligt manus med att familjefadern Mikael sitter ensam och full i soffan hemma,

Openberringa

av Mattias Andersson

oversatt av Gunstein Bakke

Regi Nina Wester

Scenografi og kostym Katja Ebbel Frederiksen

Ljus Torkel Skjærven

Musik Rebekka Karijord

Det Norske Teatret, Scene 2, 22 februari 2019

snabblyssnar på sin favoritmusik, tömd på mening. Han är innesluten i sig själv och sin egen bitterhet. Så drabbas han av en uppenbarelse, och ser ett ljus. På scenen är detta enkelt löst med att Mikael i Frode Winthers tolkning står mitt i sin uppenbarelse redan i början, i ett svagt ljus från ovan med ett bokstavligt regn av guldkonfetti. Han sätter sig i soffan och dialogen börjar med hustrun Susanna, spelad av Ellen Birgitte Winther.

Mikael försöker avge en förklaring till henne, att han har mött en ängel. Han hävdar att han har fått i uppgift att ge kärlek till en av samhällets minsta, en hemlös kvinna som sover i grannskapets soprum/søppelrom, och som tigger utanför den lokala mataffären. Han har mött henne där, och gått med henne till hennes stinkande sovrum och haft sex med henne. Där har en granne upptäckt dem. Susanna förstår ingenting när hennes man talar om sig själv hur han offrat sig för att ge en behövande människa sin kärlek.

Lapptäcke

Det är inledningen på en text som fungerar som ett lapptäcke, med episodiska scener i tre skilda rum, som alla tematiskt pekar mot hur personerna hanterar sanning, lögn och fakta när de finner en brist på mening i sina liv. Den visar tre olika par, samt en ensam kvinna. Förutom makarna två bröder som tänder på sitt rökheroin i samma soprum som kvinnan sover i. Sedan en ung kvinna som sitter i förhör på en institution, misstänkt för terroranslag, tillsammans med en socialarbetare. I centrum står den hemlösa kvinnan Maria, spelad av Madalena Sousa Helly-Hansen, en kvinnlig motsvarighet till Bibelns Job. Marias text har direkta referenser till Bibeln, men till skillnad från Job som aldrig ger upp sin tro, förlorar hon sin genom mötet med Mikael, som hon först tror ska rädda henne.

Konstruktion av mening

För Maria blir det en slutlig förnedring och ett möte med en total meningsförlust. Hon försöker ta sitt liv efter att han har tvingat henne till sex. Men det är samtidigt tvetydigt, för att hennes och Mikaels version inte stämmer. Det finns en väldigt gap mellan vad man säger och hur man handlar i denna pjäs. Mattias Andersson visar fram de sociala konstruktionerna och självuppfattningen hos var och en. Det blir som ett tvärsnitt av mänsklig lögn, sanning och beteenden.

Mikael är överygad om det goda i sin gärning, Maria upplever honom möjligtvis som en god men olycklig man. Han ger henne 3000 kronor i tiggarburken, men förgör henne slutgiltigt för att själv komma tillbaka till livet. Att få en uppenbarelse blir en dålig ursäkt, eller så är det sant, för just den personen.

Människans identitet växlar, beroende på vilken social konstruktion som hon själv bygger runt sig, eller att andra gör det åt henne. I Uppenbarelsen är dessa konstruktioner flera och skiftande, tvetydiga beroende på hur situationerna utvecklar sig, och som leder till ett och samma slutna rum, soprummet, vilket blir en brottsplats, eller plats för synd, som symboliserar både det lägsta av smuts, våld, övergrepp samt paradoxal pånyttfödelse. Det är där Maria bor, hon är den i pjäsen som har nått botten. Det är ett intrikat, välskrivet och svårt textmaterial, som kartlägger ett samhälle och människors liv här och nu. Mattias Andersson resirkulerar dessutom bibliska motiv genom hela pjäsen. Mikael är enligt Bibeln den skyddsängel som dräper människans egofixering. Det är samtiden och tidsandan som ska fångas.

I Anderssons senare pjäser sprängs gränserna för realismen, men han bejakar också den teatrala situationen, teaterns här och nu, utan att hamna i den relationella estetikens otydlighet. Han försöker djärvt visa upp våra tillstånd och existentiella val, och lämnar mycket åt publiken att själv sätta samman.

Pålägg

Katja Ebbel Frederiksens scenografi är funktionellt uppdelat i tre rum, med soprummet i mitten, och det är bra löst, det arbetar för att understödja. Däremot har Rebekka Karijords fina musik inte fått sin rättmätiga plats i föreställningen. Den hade kunnat få mer saker att hända i föreställningen, nu används den som pålägg, ungefär med samma funktion som scenografin, för att förstärka situationer. Det fungerar dåligt på mig. Vad annat än musiken kan arbeta för att förstå karaktärers innerliga längtan efter sanning?

Välspelat

I ett förhörsrum på en offentlig institution, pressas den 17-åriga Jennifer (Kaia Varjord) till att ge svar på frågor om hennes terrorplaner av Niklas (Jon Bleiklie Devik), en medelålders man som jobbar med att hjälpa ungdomar. Avståndet dem emellan är enormt, och flickans intelligens överstiger mannens identitetsskapade självbild.

När Niklas föreläser för den terrormisstänkta Jennifer, kan man se rätt igenom retoriken i officiella byråkratiska formler, som finns i varje jobb med samhällsansvar eller makt över andras liv. Här är det fantastiskt hur rätt Bleiklie Devik har hittat med texten. Mattias Andersson visar en skrattretande naken medelåldrande man, i hans inbillade yrkesvisdom där han har fastnat i sitt arbetes rutiner. Flickans fråga om han blivit upphetsad av henne är antagligen befogad, samtidigt har ytan blivit till hans identitet. Som att han skulle ha fastnat i arbetsbeskrivningen från när han sökte jobbet. Här är det en ganska elak satir över byråkratins mekanismer och manlig fåfänga.

Svårspelat

Problemet uppstår när byråkraten och den unga terrormistänkta bryter upp och ska gå för att finna en vapengömma i det soprum som blivit pjäsens epicentrum, då sker ingen synbar förvandling hos Niklas. Hon, som både är mycket klokare och naivare, tar visserligen honom vid handen, men den stora vändningen uteblir. Vad är det de egentligen suttit och pratat om? Sina förutfattade meningar om varandra? Det är nu det blir allvar, men det försvinner i ett ingenting. Jag tror själv att mötet med en ny tanke, en ny möjlighet till att se en annan verklighet, tar sin början där. Befriad från lögn och falska fakta. Men det syns inte på scenen. Det är symptomatiskt för denna uppsättning.

I Uppenbarelsen finns det ett allvar som jag inte tror man kommer förbi, om man ska lyckas med Anderssons text. Man spelar på en lätthet i dialogen, kanske mest för att underhålla publiken, men det innebär också att man kommer bort från den tematiska meningen med denna uppsättning. Det är som att materialet glider regissören Nina Wester ur händerna hela tiden. Jag skrattar själv inte mycket när jag läser manuset i förväg, men genom de skickliga skådespelarna blir det stundtals en lite för lätt stämning, man förlorar sig bort i en rapp dialog som drar på komik som uppsättningen inte tjänar på. Det är en svår balans, med en text som är svår att realisera. Eftersom den har en mission, att visa på människors upptagenhet av sig själva, och svårighet att bli trovärdiga inför andra, eftersom man talar i egen sak. Att det finns motiv bakom ens handlingar, som man försöker dölja. Som den uppenbart absurda situationen mellan Mikael och Susanna, där hans övertygelse om det goda i hans handling, står emot hennes logiska slutsats, att han har endast bortförklaringar för varför han våldtar en hjälplös kvinna.

Tematisk kollaps

Den kanske svåraste situationen är tolkningen av de två bröderna, Sam och Tim, som befinner sig i soprummet och röker heroin. De kanske är där vid samma tid, eller i en annan tid, före eller efter Marias vistelse och våldtäkt där. Deras våldsamma, familjära uppgörelse bröder emellan slutar i död, men först efter att de talat om paradisiska tillstånd, levt ut fantasier från filmer, och talat om gemensamma minnen från uppväxten. De bär på en ödeläggande kraft. Här är inte Espen Løvås och Karl-Vidar Lende helt på linje med de andra skådespelarna. Dels uppfattar jag bröderna som mycket yngre i manus, nästan tonåringar, dels hänger deras joviala scener dåligt ihop med resten. Det ska liksom rökas för mycket på scenen, realistiskt med stanniolpapper och lighter. Men vad betyder de i helheten, varför finns bröderna med i pjäsen? Brodermord är ju ett gammalt bibliskt motiv, och Sams vision av paradiset, där pantrar lever vid sidan om lamm, verkar mest bero på heroinets inverkan. I den här uppsättningen framstår de mest som åldrade hipsters: Tim som en övervintrad rappare, klädd för att se 15 år yngre ut, medan Sam är en skäggprydd vivör med vit skjorta och löst hängande fluga, på efterfest med sin bror. Jag tror aldrig på dem, inte för att de ljuger i texten, för det gör de för fullt, utan för att teatern som fiktion och lögn i sin essens tar över den lögn som är temat för föreställningen.

Summan av ens handlingar

Maria offras på vägen. Men efter hennes misslyckade självmord finner hon fram till brodermördaren Tim. Hennes roll var att bli ett offer för Mikael, som i sin tur offrade sig i självuppfylld godhet och fick chans till ett nytt liv. Det är en kedja av relationer till sanning, fakta och lögn. Detta visas inte heller särskilt tydligt i uppsättningen. Maria bara kryper tätt intill Tim, som för att ge honom en tillfällig tröst.

Man kan inte lita på retoriken hos en person som säger sig ha fått ett uppdrag av Gud. Susannas lösning är trots allt att rädda äktenskapet och försöka finna en fortsättning för familjen. Äcklet hos de båda två för den sexuella handlingen i total smuts och fattigdom är möjligen ett sätt att nå botten, och ger inblick i makarnas äktenskapliga kristillstånd. De har inte legat med varandra på flera år. Först krävs att Mikael erkänner att det han gjort var tvivelaktigt och vidrigt. Om Mikael står för uppenbarelsen, så är apokalypsen för honom att hans hustru bryter ner den, säger nej till honom och ger dem chansen att fortsätta. Apokalyps och uppenbarelse är samma ord etymologiskt.

Slutet, där ensemblen står med ryggen mot publiken och en upplyst vägg visas längst bak, där konstsnö (eller är det resirkulerad microplast från soprummet?) virvlar runt i ett slutet utrymme, är inte lyckat alls. Det som skulle varit en stark sista bild blir krystat, och känns som en nödlösning för att man inte hittat riktigt ända fram med denna text.