Ny polsk scenkonst i vital festival

«Välkomna till den fria teaterstaden Warszawa!»

Så löd det flera gånger under de polska teaterdagarna Generation After, som i våras arrangerades för tredje gången. Nya verk av yngre polska

Generation After

Generation After #3: Risky Project

28-31/3 2019, Warszawa.

Showcase för yngre polsk scenkonst. Organiserat sedan 2017 av Nowy Teatr, i samverkan med TR Warszawa, Studio Teatrgaleria, Powszechny Teatr, Komuna Warszawa och konstcentret U-Jazdowski. Med stöd av Adam Mickiewicz-institutet.

Uppsättningarna spelas i repertoar och/eller på festivaler och turné i Polen och internationellt.

scenkonstnärer spelades i ett generöst program, organiserat av Nowy Teatr, i samarbete med Warszawas konstnärligt ledande stadsteatrar. Uppsättningarna, som spelas i repertoar och på turnéer, ger prov på vitalitet och bredd i ny polsk teater, dans och performance.

Generation After lyfter fram scenkonstnärer i 30-35-årsåldern som tar plats efter internationellt etablerade registjärnor som Krystian Lupa, Krzysztof Warlikowski, Jan Klata och Grzegorz Jarzyna. Betecknande för de yngre är att de ofta arbetar tvärdisciplinärt, i uttryck som förenar dramatisk teater, koreografi och performance. Tematiskt uppehåller sig flera av dem vid undersökningar av individens kropp och frihet. Detta är inte okontroversiellt. Inför parlamentsvalen i oktober har teatern en viktig roll att samla aktörer och publik kring fördomsfria reflektioner kring identiteter, idéer och gemensamma normer.

Polsk scenkonst står ju generellt under ideologisk press från PiS-regeringen vars uttalade kulturpolitik syftar till att stödja en teaterrepertoar som hyllar «polska värden», «sedlighet» och en nationalkonservativ samhällssyn. Allt i enlighet med katolska kyrkans traditionella värderingar om familjeliv och sexualitet. Men staden Warszawa styrs fortfarande efter förra årets kommunalval av en centerliberal majoritet. Det innebär att de 19 kommunalt subventionerade stadsteatrarna är ekonomiskt oberoende av den nationella kulturpolitiken och sålunda bildar ett slags frizon för samtida utforskande scenkonst.

Det märks exempelvis i Michał Borczuchs fantasi Żaby, på Studio Teatrgaleria, som bygger på Aristofanes komedier Grodorna, Molnen och Fåglarna. Den inleds med att en grupp skådespelare talar om myter och dramer i den grekiska antiken och längtar till den «goda gamla tiden, när demokratin var okorrumperad». De prövar sig fram i scener av det klassiska stoffet och avläser frågor om sexualitet och död mot sina egna erfarenheter, vår tids språk och sociala referenser.

Bearbetningen är skriven av Tomasz Śpiewak och bygger delvis på skådespelarnas improvisationer. I samklang med Aristofanes kultursfär och rustika idiom bejakas en frigjord manlig homosexualitet, beskriven i högst konkreta, nutida termer, vilket ger en samhörighet mellan nuet och antiken. Kanske handlar även den klassiska kulturen primärt om kroppars relationer, begär och förlösning, fast omskrivet till myter som vi har kommit att tolka med upphöjd vördnad?

Språket som gräns mellan männisskor

Kroppar och språk står också i centrum för tre kvinnliga scenkonstnärers pregnanta verk. Future Tongues av Ania Nowak, Pure Gold Is Seeping Out of Me av Renata Piotrowska-Auffret och You Are Safe av Agata Siniarska tar upp specifika motiv i koreografiska performance-installationer. Samtliga är ungefär en timme långa.

Future Tongues utspelas på ett litet podium, med tre kvinnor och två män, i tunna vita linnen. Publiken sitter på fyra sidor omkring dem, och på två sidoväggar projiceras på olika språk citat ur Gamla testamentets berättelse om Babels torn, den plats där Gud gav människor olika språk så de inte längre kunde förstå varandra.

De fem personerna är under lång tid ordlösa; närgånget fysiska, smeker och berör varandras kroppar, börjar kyssas, parvis och i grupp. De dricker vatten som de gör gurglande ljud med och spottar ut i rytmiska läten eller strilar in i varandras munnar. I en sista akt börjar de säga ord. Ord som «algoritm», «alkohol» eller «hommage». Deras röster och kroppar blir alltmer militanta. Språket blir både förbindelse och gräns mellan människor.

Future Tongues är del av ett projekt där scenkonstnärer föreställer sig framtiden. Ania Nowaks tolkning skildrar hur språk och text reduceras till paroller som upprättar intressegemenskaper men fjärmar människor från kroppslig samhörighet. Vi lever i en tid där kollektiva projekt och ideologier kommuniceras via korta meddelanden i digitala forum, men där cellerna i våra kroppar kanske fortfarande befinner sig på ett förspråkligt stadium? En problematiserande aspekt, som jag dock saknar i detta verk, är tanken att tal och språk också är ett sätt att undvika fysiska konfrontationer. Nowaks ordlösa stadium framstår som relativt ofarligt, men även våra kroppar kan ju med våld göra anspråk på territorier och dominans över andra. Då behöver vi orden, för att medla.

Dansteater om familjepolitik

Renata Piotrowska-Auffrets Pure Gold Is Seeping Out of Me är ett stycke som i text och dans kritiskt belyser Polens politik gentemot ofrivilligt barnlösa kvinnor. Piotrowska och två andra dansare gör sig till tolkar för kvinnor som av olika skäl sökt hjälp med fertilitetsbehandlingar. I Polen är medicinsk hjälp till befruktning förbehållet heterosexuella par i fasta relationer. Det är illegalt att erbjuda IVF till homosexuella och ensamstående. Dessutom ges vården enbart på privata kliniker, till en hög kostnad, även om den bakomliggande problematiken kan vara patologisk.

Piotrowska sätter IVF-frågan i relation till konstnärsrollen. På ett humoristiskt sätt gestaltar hon hur hon förbereder ett dansverk om döden tack vare att hon beviljats en rad internationella residencies. Samtidigt får hon på en privat klinik i Warszawa ett schema över vilka dagar IVF-behandling bör ske, vilket krockar med arbetsperioderna utomlands. Ett dilemma uppstår: ska konstnären prioritera att skapa ett verk om döden framför att själv skapa nytt liv? Med residensen följer dessutom den lön som hon behöver för att bekosta en assisterad befruktning…

Men Renata Piotrowska-Auffret utvidgar sin personliga frågeställning till att diskutera polsk familjepolitik och solidarisera sig med kvinnor som av sociala och ekonomiska skäl inte har tillgång till IVF. Tillsammans med de två andra dansarna formulerar hon ett sammansatt, dynamiskt scenspråk som påminner om Lloyd Newson och DV8 Physical Theatre.

Moder Jord

Nakna kroppar på scen är inte ovanligt på Nowy Teatr (och i verken ovan är aktörerna delvis avklädda). I det rådande politiska klimatet, som utifrån en nymoralism befordrar sedesamma uttryck, blir det extra viktigt för konstnärer att försvara de landvinningar som tidigare gjorts för att bejaka den nakna, sexuellt och socialt frigjorda kroppen.

Agata Siniarska gör en närmast offensiv erövring av både kvinnligt narrativ och fysiskt rum i det installationsliknande verket You Are Safe, på Nowy Teatr. Tre helnakna kvinnor ligger på ett stycke grönmark, som om de vore en klassisk målning av Déjeuner sur l’herbe. De kommer att under 35 minuter kräla och vrida sig runt i alla tänkbara krumbukter, utan att dölja sina mest intima öppningar, vilket för tankarna till mikroorganismers och de mest ursprungliga cellernas oformliga liv. Så börjar de arbeta med jord, trycka sig in i den och samla den omkring sig, som om de bildar fastland och kontinenter. Ur detta uppstår eruptioner, och allra sist har kvinnorna röjt undan all jord för att sitta i en klimatförändrad verklighet och plantera plastväxter med plastfyllning utifrån ett berg av föremål i plast: allt från diskborstar till leksaker.

You Are Safe gestaltar i själva verket berättelsen om vår jord, där mänsklig närvaro och «civilisation» under kort tid helt har förändrat villkoren. Det långa partiet av till synes ostrukturerade rörelser gestaltar jordens utveckling innan människan fanns, men blir samtidigt ett egensinnigt berättande som utan sexuell objektifiering framhäver kvinnokroppens manifesta uttryck. Siniarska skapar ett alternativ till effektiv, rak dramaturgi. Det innebär att själva formen på detta korta verk speglar en dystofisk kritik av människans industriellt effektiviserade uttömning av jordens natur och resurser. De utdragna, organiska scenerna ställs emot den korta slutscenen, där all materia är syntetisk plast.

Framtidsdrömmar

Tankar om jordens framtida kris finns även i verket The Polaks Explain the Future, med skådespelarsyskonen Jaśmina och Piotr Polak, regi Wojtek Ziemilski. Polaks agerar DJs och mixar i ett ljud- och bildcollage ihop ett samtal med sin mamma om framtiden. I absurdistiskt, lekfullt spel kombineras vild technomusik och ljuseffekter med fantasier om en mänsklighet som förintas av avfall och dödliga virus, idiotiska bilister och en utdöd teaterkonst. Men så vänder syskonen på logiken och försöker i stället framföra visioner utan rädsla och negativa projiceringar. Kanske blir vi friskare, klokare och får en bättre värld – det är ju faktiskt ingen som vet?

Man kan förstås också göra som den innovative regissören Krzysztof Garbaczewski, och skapa en alternativ verklighet med hjälp av virtual reality, VR. Garbaczewski (född 1983) är utbildad av Krystian Lupa på den berömda teaterskolan i Krakow. Han har även varit assistent till Lupa i uppsättningar som är utpräglat rotade i skådespelarens fördjupande gestaltningsförmåga. Men de senaste åren har Garbaczewski kommit att intressera sig alltmer för att utvidga scenens uttryck genom VR. Genom ett kollektiv kallat Dream Adoption Society skapar han poetiska visuella världar som kan spela med och mot text och handling på scen.

Krzysztof Garbaczewskis senaste produktion med Dream Adoption Society heter Nietota och bygger på en metafysisk fantasyroman av den polske författaren Tadeusz Miciński (1873-1918). Den spelas på Powszechny Teatr och bygger på VR-teknik där åskådarna i ett fiktivt land interagerar via synliga avatarer. Jag är själv ovan vid VR-upplevelser och datoranimerade miljöer, så jag blev kanske lite ouppmärksam på berättelsen. Men jag uppfattade det som en resa till ett slags fjärran Shangri-La, en plats där vi skulle samlas och upprätta ett nytt förbund mellan människor. Med nya, sekulära ritualer, begripliga språk och andliga gemenskaper.

Garbaczewski kommer hädanefter att arbeta alltmer med VR-teknik och delvis lämna scenens och de fysiska kropparnas begränsningar. Kanske är Nietota ett uttryck för hans längtan bortom nationens, kyrkans och ideologiernas kvävande diktat? I den virtuella verkligheten kan man nämligen vara ohämmat poetisk och mångtydig. Där kan man ju faktiskt våga drömma om personlig frihet och social tolerans. Just detta framstår som centralt för dagens scenkonstnärer i Polen.

*

Se også: Anna Burzynska: Festivaler som kamparenaer, om polske teaterfestivaler, før og nå, i Norsk Shakespearetidsskrift, nr. 2-3- 2019. red. anm.

Nummer 4 2019