
Max von Sydow (1929 - 2020)
Som aktör var han karismatisk, ikonisk och stoisk, som människa beskrivs han av kollegerna som trygg och lojal. Han var en arbetande skådespelare, helt befriad från narcissim, skriver Roland Lysell. I forlengelse av nekrologen gjengir vi Henrik von Sydow om farens "svåraste utmaning på scenen" - rollen som Prospero på Old Vic i London, 1988, sendt i en e-mail.
Skådespelaren Max von Sydow har avlidit i en ålder av 90 år. Han sörjes närmast av hustrun Catherine Brelet, sönerna Clas och Henrik i äktenskapet med Christina Olin samt adoptivsönerna Cedric och Yvan.
Carl Adolf von Sydow föddes i Lund. Han var son till folklivsforskaren Carl Wilhelm von Sydow och dennes andra hustru friherrinnan Greta Rappe. Sedan Malmö fått sin stadsteater 1944 började han intressera sig för teater och satte upp Strindbergsdramat Samum på Katedralskolan i Lund, där han var skolkamrat med Yvonne Lombard. Båda kom in på Dramatens elevskola 1948, där de blev kurskamrater med bland andra Margaretha Krook, Ingrid Thulin, Allan Edwall och Jan Malmsjö. Det slagkraftiga förnamnet Max övertogs under militärtjänstgöringen efter en artistisk loppa!
De första rollerna och Malmötiden
De första rollerna hade von Sydow som Dramatenelev 1948–51. Filmdebuten skedde 1949 i Alf Sjöbergs Bara en mor. Efter engagemang i Norrköping/Linköping 1951–53 följde samarbetet med Ingmar Bergman på Malmö Stadsteater och genombrottet på film som Riddar Antonius Block i Bergmans Det sjunde inseglet 1957, där han spelar schack med Döden, gestaltad av Bengt Ekeroth. Von Sydow och hans kolleger har beskrivit ensemblen i Malmö som ett slags familj med nära vänskapliga relationer. Utbytet var ömsesidigt mellan Bergman, upptagen av religiös problematik, och den på den tiden i religionsfrågor skeptiske von Sydow. Bergman sysslade mera med regikoncept än egentliga rolltolkningar, men den vibrerande återhållsamheten i von Sydows mimik vi kan studera i filmerna har säkert sina rötter i detta samarbete.
På vintrarna spelade ensemblen teater och på somrarna filmade man. I Malmö fick von Sydow spela bland annat Peer Gynt, Alceste i Misantropen, Brick i Katt på hett plåttak och Faust i Urfaust. I Ibsenuppsättningen fick han lovord för att trovärdigt ha gestaltat Peers ungdomlighet, förändring och åldrande, ja det var rentav så att det var dramats båda sista akter som mest imponerade. Den 193 cm långe blonde skådespelaren med det smala kärva ansiktet och den markerade hakan blev den som i Bergmanfilmer fick tolka svårmodiga konstnärer med existentiell problematik, såsom magnetisören i Ansiktet eller målaren Johan Borg i Vargtimmen. Som aktör var han karismatisk, ikonisk och stoisk, som människa beskrivs han av kollegerna som trygg och lojal – småningom som ett stöd för de yngre. Han var en arbetande skådespelare, helt befriad från narcissim. Hans integritet kunde dock göra honom reserverad. En av hans kvinnliga kolleger har berättat att det fanns en blyghet hos honom i ungdomen – han hade svårt att kyssa henne, till och med på scenen.
Dramaten
Bergman återvände till Dramaten 1961 och flera av hans skådespelare i Malmö följde med. Von Sydow spelade på nationalscenen fram till 1972 och sedan under perioden 1988–94. I Bergmans iscensättning av Vildanden 1972 gjorde han ”den mest fantastiske” Gregers Werle Morgonbladets recensent hade sett: - tilltrasslad och knuten med axlar och armar stelt uppdragna mot kroppen. I Mäster Olof 1988 tolkade han Gert Bokpräntare som en slipad taktiker, driven av fanatisk inlevelse, men också en ironiker.
I Noréns Och ge oss skuggorna 1991 spelade han en enigmatisk Eugene O’Neill mot Margaretha Krooks Carlotta.
På film fick von Sydow en ny bred publik när han i Jan Troells filmatisering av Vilhelm Mobergs Utvandrarna förkroppsligade en kärv och plågad småländsk torpare och utvandrare och i Bille Augusts Oscars- och guldpalmsbelönade Pelle Erövraren 1987 en omtänksam hårt utsatt fadersgestalt. Många läsare har vittnat om att de ser von Sydows gestalt framför sig när de läser Mobergs och Nexøs romaner..

Internationellt genombrott
Förhållandet till regissörerna var för det mesta oproblematiskt – med ett undantag. Von Sydow spelade huvudrollen som Jesus 1965 i George Stevens The greatest story ever told (Mannen från Nasaret). Von Sydow ville aldrig ”vara” en roll, utan arbetade med att sätta sig in i rollfigurens situation och villkor. Han hade velat göra en tärd och tilltufsad folklig Jesus, medan Stevens pressade sin film åt det glättade hållet.
Däremot blev hans mot de onda makterna kämpande jesuitpräst i William Friedkins The Exorcist 1973 en entydig succé. Det har påståtts att det är i kraft av von Sydows intonation och mimiska nyansering från Bergmantiden som gestalten spränger skräckfilmens gränser.
En internationell karriär som Hollywoodaktör vidtog. Von Sydow gifte om sig och flyttade till Frankrike och blev fransk medborgare 2002. Kritikerna lovordade vissa filmer som Stephen Spielbergs Minority Report, Martin Scorseses Shutter Island och Ridley Scotts Robin Hood och kritiserade andra, men von Sydows sätt att spela såväl goda som ondsinta karaktärer ifrågasattes aldrig. Ibland kunde han uttrycka besvikelse över att ha spelat så få komiska roller – men trots allt medverkade han ju i de svenska klassikerna Äppelkriget och Ägget är löst!

Drygt 70 år som skådespelare
Max von Sydow tycks (likt många i sin generation) inte ha haft någon egentlig ungdom – i gamla tidningsklipp ser man honom som omsorgsfull familjefar i Malmö. Han blev heller inte pensionär. Den sista av hans drygt 140 filmer under en drygt 70-årig skådespelarbana, Nicholas Dimitropoulos Echoes of the past, har ännu inte haft premiär. Även i framtiden kan vi studera hans exakta kraftfulla spel i filmrollerna. De av oss som haft förmånen att se hans Gregers Werle, Gert Bokpräntare och Eugene O’Neill – och icke minst lyssna till hans mörka nyanserade röst – kan höra hans drabbande slutreplik i Mäster Olof som ett memento för sitt inre öra: Avfälling!
*
Anslutningsord till Minnesorden från Henrik von Sydow:
Max gjorde en storartad insats som Prospero i Shakespeares Stormen på the
Old Vic i London 1988, i regi av Jonathan Miller. (Jag tror att Max gjorde
rollen första gången i Hälsingborg 1953 eller 54.) De gånger jag blir
tillfrågad om den mest minnesvärda roll som jag har sett Max göra på scenen
så nämner jag tveklöst denna. Jag besökte honom i London och såg
uppsättningen två kvällar i följd. Inte nog med att det är märkvärdigt att
en svensk aktör inbjuds att spela en ikonisk Shakespeareroll på
originalspråk på The Old Vic, som är helig mark i Shakespeare sammanhang,
men Max gjorde det mästerligt och imponerade på de lokala teaterkritikerna
och Shakespeare-kännarna. I alla mina samtal med pappa om teater brukade han
referera till rollen som Prospero i London 1988 som den absolut svåraste
utmaningen på scen i hans karriär. Fullt förståeligt om man tänker efter.
Jag minns att det blev en del skriverier om uppsättningen eftersom Miller
lyfte fram en icke helt okomplicerad kolonialpolitisk synvinkel och hade med
flera svarta skådespelare i bärande roller.
(Publisert 16.03.2020. Oppdatert 20. 03.2020)