Manligheten satt under lupp

Tre män med bara överkroppar har krupit tätt ihop, hud mot hud, på en matta strödd med fårull. En av dem har just fällt några tårar. Nu ligger de och skedar tillsammans, medan Eva Cassidys skimrande stämma sjunger Fields of Gold. Det är en ömsint och rätt ovanlig bild, att se män söka kroppskontakt på det viset, hålla om varandra. Redan titeln på Alexander Mørk-Eidems pjäs kan få en att studsa till lite, här är det inte kvinnor som väver, utan män.

Mørk-Eidems senaste uppsättning på Kulturhuset Stadsteatern var Arne Lygres pjäs I vårt ställe, med tre kvinnor i rollerna. Den här gången ville han ge plats åt männen. I sitt skrivande har han tagit avstamp i en utställning han såg på Konstakakademien i Stockholm, av Petter Hellsing, där han blev berörd av en gigantisk vävstol som nu ingår i den fantastiska scenografin på Klarascenen. Det är också Petter Hellsing som har lärt skådespelarna Lennart Jähkel, Andreas Kundler och Hampus Hallberg att väva och karda. När ridån går upp sitter de på plats och arbetar med sina textilverk.

Det här är alltså ingen klassikerbearbetning, som Mørk-Eidem ju gjort åtskilliga av, utan hans första egenskrivna pjäs där han valt att sätta den (åtminstone i Sverige) omdebatterade manligheten under lupp. De tre rollerna, som bär samma förnamn som skådespelarna, är mjukismän som har gemensamma yogastunder, bjuder varandra på fika, bekräftar varandra, är självreflekterande ... Män som kan sätta ord på sina känslor och behov. Att psykologisera och tala terapispråk är de inte alls främmande för. De låter ungefär så som kvinnor ibland kan göra och anstränger sig för att visa respekt och lyssna in varandra. Åtminstone till att börja med.

Platsen där de befinner sig är någonstans ute på landsbygden, i skogen. Man får lite känslan av att de är vid vägs ände. För knappt ett år sedan gick en av dem bort, Petter (samma namn som ovan nämnda konstnär), han som ledde gruppen konstnärligt sett och påbörjade det verk som de nu försöker förvalta. Han är inte längre fysiskt närvarande – även om den stora njurtumör som sägs ha dödat honom ligger sparad i en glasburk – men finns ständigt i deras tankar.

Grej of the day

Rätt som det är ringer någon av dem i en klocka. Det är dags för ”grej of the day” där de var och en har möjlighet att välja någon aktivitet eller berätta om vad de har på hjärtat just denna dag, tala fritt. Men det finns ändå vissa ämnen som inte får beröras och det handlar om deras respektive bakgrunder. Där ruvar mörka hemligheter. Frågan om vi verkligen kan, eller ens bör, lära känna någon annan människa fullt ut väcks här till liv.

Vilka är då dessa män? Den hjärtlige Lennart ogillar förändringar och ser löften som huggna i sten, att de ger stadga i en föränderlig tillvaro. Andreas menar däremot att allt är föränderligt i våra liv. Han verkar lugn, samlad men har en oberäknelig aggressivitet som bubblar under ytan. Hampus å sin sida är en social prick som ofrivilligt pratar sönder situationer i sina försök att komma de andra nära, och får lite rollen av syndabock.

Det Mørk-Eidem undersöker är vad som händer när den här trions starka band hotas av att slitas isär, när Hampus förklarar att han vill lämna dem, att det här sammanhanget inte är stort nog för honom. I samma stund som han sagt detta ångrar han sig, han vill i själva verket stanna. Men då är anden redan ur flaskan – splittringen är ett faktum. Ömsintheten mellan männen övergår rätt snart i våld, om än i kontrollerade knytnävskamper för att lösa upp knutarna i deras konflikter. Under andra akten, då energin skruvas upp, är situationen på väg att spåra ur. Och tilliten mellan dem verkar vara raserad för gott.

Mørk-Eidems pjäs innehåller många trådar och referenser – amerikansk 1970-talsfilm är en av dem. Han belyser dessa mäns längtan efter gemenskap, deras rädsla för ensamhet, deras sårbarhet. Det kretsar kring det relationella, hur man skapar ett vi utan att förlora sitt jag. Här pågår samtidigt en konstnärlig diskussion som handlar om att sätta laget framför jaget i det kollektiva skapandet, eller ifall de ska tänka utanför boxen, föra in ett nytt perspektiv i Petters konstverk, kontra om de ska fortsätta jobba inom den struktur som redan finns. Lennart slår fast att varje konstverk har sin inneboende logik. Det verkar som att Mørk-Eidem följer den tanken i sin egen pjäs.

Vävstolen som katedral

En annan intressant tråd är pjäsens kopplingar till religion och offrande. Det är inte för inte som de tre vännerna i stämsång sjunger den liturgiska bönen Agnus Dei, som refererar till Jesus Kristus som försoningsoffer. Även den katedrallika vävstolen på scen bidrar till det sakrala. Den lyses i scenbytena upp inifrån av ett milt ljus medan resten av scenen ligger i mörker – lite som en stämningsfull renässansmålning. Samma melodislinga återkommer gång på gång, med sin vemodiga orgelklang. Scenen fylls i dessa stunder av en mystik som får rummet att kännas så som Lennart beskriver det – heligt.

Alexander Mörk-Eidem har när han skrivit pjäsen utgått från de tre skådespelarna och det är som att deras gestaltning, som tveklöst sitter där den ska, ligger nära deras privata jag. Där finns en autenticitet. Lennart Jähkel är kanske den som känns allra mest grundad, han utstrålar lite av fadersgestalt och ger sin roll en självklar tyngd. Andreas Kundler lyfter fram en undertryckt vrede och blir en hotfull tryckkokare på scen medan Hampus Hallberg har något pojkaktigt, lekfullt och storögt över sig, men också en frenesi som får det att bränna till.

När man väl kommit till det makabra slutet så ser man i efterhand den här uppsättningens inneboende logik. Mörk-Eidem förklarar i en intervju på Kulturhuset Stadsteaterns hemsida att han vill överraska sin publik men att det som händer samtidigt ska kännas följdriktigt. Det lyckas han med. När de tre männen en väldigt blöt kväll, årsdagen för Petters död, ser Gökboet ihop slutar det med att Andreas försöker kväva Hampus med en kudde. Han tycks tro att det bästa är att döda dem alla tre, så att ingen av dem ska kunna lämna. När Lennart sedan håller på att bli strypt av Andreas får Hampus tag på en fårsax, sträcker ut sin tunga och klipper av den. Han, som inte har kunnat hålla tungan i schack, offrar sin talförmåga för att rädda Lennarts liv. Scenen slutar med att Hampus, med blodet rinnande ur munnen, klipper sönder sin tungstump så att den inte ska gå att sy fast igen.

Som publik blir man omskakad, och ser hur trådarna knyts ihop. Ändå kan jag inte låta bli att undra vad för efterklang och bilder som skulle dröjt sig kvar istället, om Alexander Mørk-Eidem inte dragit det hela så långt, tonat ner det groteska. Slutet visar på hur mycket vi är beredda att offra för dem vi älskar, och för att bevara våra sammanhang. Det som ger mening i tillvaron. Men det bryter också lite av den säregna tonen i föreställningen, det stämningsfulla, laddade som jag tycker så mycket om. Det är som att allt slutar i fasa och desperation, för att kärleken mellan dessa tre blir för svår att hantera för en av dem.

När föreställningen är över bjuds vi alla in på vernissage bakom scenen och kan på nära håll betrakta scenografin. På några skärmar visas filmer av getabockar som ligger i gräset och idisslar. De ser på oss med outgrundliga, lugna blickar. Det känns som balsam på såren.