Kleists dröm om Prins Friedrich av Homburg

Scenografen Karl Ernst Herrmann har klätt in Schaubühnes scen i svart sammet och på golvet ligger en mörkblå matta. I bakgrunden syns en ljusblå himmel och ett antytt landskap med kullar – ungefär som på vissa tavlor av Caspar David Friedrich. Persongalleriet är reducerat till tio aktörer (elva rollfigurer). Heinrich von Kleists (1777–1811) klassiska tragedi Prinz Friedrich von Homburg hade spelats som högtidligt kostymdrama, feltolkats av nazisterna enligt slutrepliken «i stoftet med alla Brandenburgs fiender» och i existentialistisk anda befriats av Jean Vilar. 1972 iscensattes pjäsen i Berlin på Schiller Theater av Hans Lietzau och på Schaubühne am Halleschen Ufer av Peter Stein med Botho Strauß som dramaturg. Kleists grav vid platsen där han sköt sig 1811 hade blivit kultplats för studentgenerationen från 1968 (unga intellektuella män kände igen sig själva i hans liv som oförstådd, ungefär som de kände igen sig i Franz Kafkas romanfigurer) och Helma Sanders-Brahms skulle snart försköna honom i en film.

Vad göra? Att Kleist låtit dramat utspelas 1675 när brandenburgarna under Friedrich Wilhelm, som i kraft av gärningen blir «den store kurfursten», slår de numerärt överlägsna svenska trupperna vid Fehrbellin sågs allmänt som en förevändning. Kleist var inte särskilt intresserad av historia, utan ville egentligen skriva om problem i sin egen tid. Konflikterna mellan hjältedåd kontra befallning, liksom hövisk-feodal kärlek kontra romantisk-innerlig sådan, var akuta för Kleist och hans samtid. Långa utläggningar finns i forskningen om Kleists och rollfigurernas ställningstaganden, notoriskt svåra att precisera. Diktarens formuleringar är vackra som ordspråk, men (troligen medvetet) mångtydiga.

Men en regissör måste (i motsats till forskaren) bestämma sig för en enda tolkning. Alltså blev Steins utgångspunkt ett annat citat från slutscenen. Prinsen frågar när han befrias från fängelset: «Är detta en dröm?» Och får svaret: «En dröm? Vad annat». Kleists manuskript inleds med en dedikation till prinsessan Marianne, som man på Schaubühne läser upp för att sätta in dramats handling i en ram. Avslutningsvis citeras ett utdrag ur diktarens avskedstext inför självmordet. Prinsen blir Kleist.

Publiken mötte således en diktares dröm, en dröm fylld såväl av fasa som av utopi. I denna dröm är hjälten den känslige, älskande och i strid segrande prinsen. I dramat besegrar prins Friedrich svenskarna, men utan furstens order, och möts därför med en juridiskt berättigad dödsdom, vilken han själv accepterar när han sitter i fängelset. Efter förhandlingar med Natalie, prinsens älskade och hovets skyddsling, och konfronterad med ett uppror, drar fursten undan sin dom. Prinsen förs ut med ögonbindel ur fängelset till vad han tror är avrättning. När bindeln lossas överraskas han och blir krönt med en lagerkrans av Natalie. Stein låter i stället en docka bekransas med blomster som Kleist nämnt i skrift, medan Bruno Ganz som drömmande prins ligger kvar på golvet. Stein har således skärpt sin distanseringsestetik från Peer Gynt (och för övrigt Goethes Tasso), när försoningen blir en bild av försoning, en illusion i huvudpersonens inre.

Moidele Bickels tidlösa kostymer förflyttar gestalterna till 1810 års Preussen, där den litterära romantiken härskade (det var Ludwig Tieck som såg till att dramat trycktes). Men romantikernas konflikt mellan den absoluta härskande makten och den individuella esteticerade spontaniteten var också Förbundsrepubliken Tysklands. Poliser hade mött protesterande studenter och president Willy Brandt hade undertecknat en paragraf om yrkesförbud. Många fruktade en västtysk nyfascism.

I detta läge kunde aktörerna frigöra sin fantasi. Både i första aktens sömngångarscen och i monologerna om sömn och vaka kan Bruno Ganz (1941–2019) i rufsig mörk frisyr excellera i gestaltning av själstillstånd från oskuldsfull förundran till djup förälskelse och heroiskt accepterande av sitt öde i en främmande värld med avvisande medmänniskor. Stein hade naturligtvis fel i att Ganz fick alltför starka drag av film- och teaterhjälte, men en spricka i förhållandet mellan regissör, som ville se en kärvare prins, och protagonist blev tydlig. Peter Lühr (1906–88), förvandlingskonstnären som vid 80 års ålder kunde fara som en trasa på golvet i en Shakespeareroll, hade inlånats från München för att skapa inkarnationen av en skräckinjagande krigsfurste – en kombination av preussisk auktoritet och rationell maktpolitik. Jutta Lampe fick även denna gång tolka den erotiska kärlekens nyanser från naiv förundran till aristokratisk stolthet och vidare till romantisk uppoffring och rättskänsla – som alltid med en mimik som underströk tvetydigheten i diktarens subtila ord.

Peter Stein gestaltade Kleists komplicerade makttragedi, icke blott som Kleists dröm, utan som en vision av Kleists dröm.