Kärlekens komedi

Fyra skådespelare på en enkel scen med vridbara och delvis genomskinliga väggar och enkla kostymer. Det andas vardag och enkel teater med relationsproblem. Flyttbart, tillfälligt, med fokus på Text. På många sätt liknar konceptet den iscensatta läsning av Monica Isakstuens Det er ikke oss som i dagarna också spelas på Torshovteatret under några veckor, med manus i hand.

Det väl kända

Pjäsen visar två heterosexuella par (vit heteromedelklass, så är det sagt!), vid namn JEG och DU, samt HUN ANDRE och HAN ANDRE, spelade av Mariann Hole och Bernhard Arnø respektive Hanne Skille Reitan och Herman Sabado. De för dialoger med varandra inom paren och det är tillfälligtvis dialoger mellan två personer från respektive par. Kvinnorna framstår som kritiker av varandras liv och ger hårda slängar, speciellt de är psykologiskt invecklade i ett skambeläggande. De ger helt enkelt varandra på nöten, som det ju faktiskt är! känner man. För allt bygger på det helt igenkännbara. HAN ANDRE från det ena paret försöker sig på att kanske förföra JEG, eftersom hon (kanske igen) vill förföras av en annan än sin egen man. Eller önskar att han helt enkelt blir annorlunda och mer intressant. Plötsligt är rollerna ombytta. En scen innehåller också kommentarer om att det har blivit en förväxling av personerna, vilket antyder en shakespeareansk inspiration om kärlekens komedi som bygger på att man inte hittat fram till den rätte. Det är snyggt skrivet och framfört.

Det är med huvudsakligt kvinnlig blick som relationerna ses. Vilket kan verka befriande i sig. De båda männens dialoger innehåller starkare klichéer om vad män brukar snacka om. De snackar visserligen om sina känslor och är mer förstående mot varandra än vill slåss. Men de pumpar upp varandras manlighet i en festlig scen. Sedan går allt tillbaka i vardaglighet, så kommer nästa scen, så nästa igen. Vem som är vem är inte viktigt, temat är kärleken och relationernas sammanblandning.

Kvinnorna framstår också som mer komplexa än männen. De båda paren iakttar varandra från sidan av scenen eller bakifrån fonden, dekoren visar kanske en lägenhet, en gata eller en imaginär skog. Att de befinner sig i en skog och kanske är på ferie säger replikerna, återigen shakespeareanskt, men abstraheras av Olav Myrtvedts scenografi till en slags teaterplats. Texten är också självrefererande till sig själv som en berättelse.

I styckets början ser JEG på det andra paret och säger att hon är glad att de inte är som dem. De båda parens blick på varandra representerar i tur och ordning omvärldens blick på det parförhållande som för tillfället står i fokus på scenen. Blicken på den andra eller den andre (därav titeln!) skapar en igenkännbar känsla av att vi alla kan förvånas över hur människor egentligen orkar leva med varandra. Men det skapar också identifikation. Det finns även scener där de överblickar situationen:

JEG man kan vel egentlig bli litt flinkere til å sette pris på det man får istedenfor å bruke så mye tid på det man ikke får og ikke har og ikke føler og ikke opplever ja man skal ikke bruke så mye tid på det livet man ikke lever

DU men heller investere i det livet man faktisk lever

JEG og det gjør vi nå

DU det gjør vi absolutt nå

JEG dette er livet vårt

I texten finns sådana i det närmaste sentenser, livsvisdomar, som är oemotsägliga, som kom de från ett livsstilsprogram på teve eller från en poddkast om relationer. Det är klippt och klistrat ur något välkänt, ofta vitsigt, men ganska så ytligt utan verkligt stora konflikter. Skådespelarna gör dessa sentenser till något som passerar, replikerna sägs ut men tas inte på allvar eller fastnar. Det är fint. Det är desto mer av irritationer mellan personerna, oregelbundenheter i ett annars ganska så normalt liv.

Respektfull regi

Monica Isakstuens dikter, romaner och pjäser liknar varandra. Det är inte bara hur texten är arrangerad på sidan, det är texter i samma stil med samma slags utforskande av det vanliga och osynliga livet i olika genrer. Det underbart «normala» med alla sina brister. I pjäserna uppvisar Isakstuen släktskap till det som Jon Fosse och Arne Lygre gör i sina stycken. I hennes dramatik finns en liknande potentiell komplexitet, den som ligger i hur detta enkla, det uttalat triviala, ska kunna sättas upp på en scen och bli angeläget för en publik. Dramatikern arrangerar en igenkännbar värld och hon är ofta ironisk. Dialogerna är lysande, situationerna hon bygger likaså. Det är både irriterande platt och meningslöst men också mycket underhållande och meningsfullt, både smart och inte smart, både intressant och ointressant. För att detta ska få en ordentlig ram krävs det troligen en starkare regiidé än det som görs här på Amfiscenen.

Maren Bjørseths regi är försiktigt respektfull, lyfter fram texten och försöker inte sig på några större grepp som utmanar textens episodiska karaktär. Det är synd, för tyngre val kunde ha skapat större kontraster. Istället är detta en typisk urpremiär. När man vill få texten tydligt och enkelt framförd blir det ännu mer episodiskt och dessutom oklart vart föreställningen vill någonstans. Texten innehåller nämligen en del förskjutningar av situationer och tidsplan, samt orealistiska och absurda inslag. De blir inte klarare av detta sätt att tolka Isakstuen.

Jag menar att Isakstuen förbereder för att det ska kunna ske andra saker på scenen än det som står i manus vid en ytlig läsning. Att skogen som det hela utspelas i är som en park där man inte kan gå vilse finns i replikerna. Det är också en offentlig plats där det är lätt att se de andra. Drömsekvenser öppnar för andra perpektiv, men här genomförs det inte sceniskt, det är text och text, och en del blir obegripligt som skådespelarna inte förmår lösa på egen hand. Scenografin är över måttan enkel, som att den när som helst ska kunna packas bort på en timme för allt det andra som står på repertoaren. Det ger ett billigt intryck. Skådespelarna skjuter i cirklar runt de tre rörliga väggarna som står på varsin axel, något som ger ett mer rörigt intryck än nödvändigt. Vagheten i uppsättningen förstärks mer än att skärmarna tillför spänning och intresse. Myrtvedts scenografier är ofta stilfullt enkla och praktiska, för att understödja skådespelarna. Här hamnar den i samma kategori som regin: vagt och ointressant.

Det är istället skådespelarnas kväll. Om regin hamnar i det intetsägande, det till intet förpliktande, underlättar det skådespelarnas förmåga till underhållning och vitsigheter. Särskilt Hanne Skille Reitan är lysande som HUN ANDRE, både bitter och full av förväntningar. Men det är som att stycket börjar om hela tiden, som att något försvinner och måste fångas upp igen. Det bjuds inte på några verkliga överraskningar, däremot finns det gott om «punchlines» som river ned många skratt. För det är en väldigt kul föreställning mitt i allt elände som avhandlas i det mikropsykologiska relationsdramat.

Läsningen på Torshov

Till sist måste Torshovuppsättningen nämnas. Den är en så kallad «staged reading», hade premiär i november och spelar fortfarande några få dagar. Att man lägger ett sådant fokus på en av Norges främsta samtidsdramatiker just nu är väldigt välkommet, särskilt som Monica Isakstien inte spelats här förut. Torshovläsningen är formidabelt bra, för att skådespelarna har fått möjlighet att utforska stoffet utan pretentioner på annat än just att lyfta fram textens inneboende kvaliteter. Eindride Eidsvold, Gisken Armand, Anneke von der Lippe och Øystein Røger har alla fått en text att utforska med sin briljans. Att få med sig bägge dessa uppsättningar är trots allt en stor liten händelse i Oslo för tillfället.