Kärleken till teatern

Det är väldigt svårt att skriva dialog för mer än tre. Att skriva för stora ensembler kräver inte bara teknisk färdighet, utan

Tid for glede

Av Arne Lygre

Regi Johannes Holmen Dahl

Scenografi och kostymdesign Nia Damerell

Musikansvarig och ljuddesign Alf Lund Godbolt

Koreogafi Kristin Helgebostad

Ljusdesign Norunn Standal

Dramaturg Anders Hasmo

Musiker Peder Varkøy

Musik av Alf Lund Godbolt med bidrag av Peder Varkøy, skådespelarna, J S Bach, Vivaldi, Tracy Chapman och East 17.

Det Norske Teatret, Hovudscenen, 29 januari 2022

känsla för konversationen mellan människor med olika personligheter, som befinner sig i olika faser i livet. Dramat ska också ha riktning, en gåta som ska lösas.
Arne Lygre visar med Tid for glede att han klarar att skriva för fler än tre, något som visar vilken fin dramatiker han har blivit. Denna gång också på nynorska, med ett skådespelarlag som är på topphumör. Det är ett genombrott på stor scen för dramatikern, med ett tilltal som är lättillgängligt.

Glädjens budskap

Detta är en text som också passar väldigt bra in på Det Norske Teatrets repetoar denna säsong, med skådespelarfesten i Lehmantrilogin, där ensemblen gjorde uppemot 60 roller, och det påhittiga Jelinekröjet i Winterreise. För att nämna två. Det är som att Lygre, regissör Holmen Dahl, scenograf och kostymdeigner Damerell, liksom alla andra kollektivt lyckas knyta ihop säcken och skänka spelglädje och hopp i en tid där vi alla har strävat, försökt få kontroll på livet, säkert också kämpat med våra intima relationer när vi tvingats leva mycket tätt en period. Det som här visas är inte bara en teaterbubbla, ett liv på teatern spelat för teaterfolk och kännare, pjäsen känns dessutom mycket relevant. Den speglar kanske inte samhällsutvecklingen, men innehåller många olika (västerländskt) tidstypiska kärleks- och familjerelationer. Och undgår fallgroparna att ta upp dessa som ett «ämne» eller en «studie». Här finns i grunden en stor, lite troskyldig, men ändå glädje, i förhoppningen om att vi kan leva ett gott liv tillsammans.

Det låter kanske ganska märkligt och lite för enkelt. Att lägga upp ett tema med relationsproblematik, där en man lämnar en kvinna för att slå sig ihop med en man, en kvinnas bitterhet över en mans hårdhet, en moders försök att hålla ihop sin familj, genom sina barn, blir något som stöts och blöts i den ofta förvånansvärt raka och enkla dialogen. Barnen är kanske med rätta vreda på sina föräldrar, särskilt på pappa, men det är som det brukar vara. Låt det vara, inte låt livet präglas av det! Ha en fest istället med människor du tycker om! Tid for glede är en kärleksförklaring till själva teatern som sådan, vad den kan åstadkomma i form av reflektion över våra vardagliga liv, de som är så oändligt stora och betydelsefulla men kan kännas som så små och obetydliga. Den stora ensamheten speglas som hastigast. Men det finns ett närmast religiöst budskap i den, titeln antyder detta med mild ironi, där att härda ut och upptäcka nya glädjeämnen, som att vi har varandra och kan glädjas åt att vara tillsammans är det stora, enkla. Nästan «mindfulness» på scen. Det är ju väldigt svårt att skildra lycka eller glädje i sig. Längre bort från den stora relationsskildraren och -psykologen Lars Norén, som för övrigt verkligen kunde det där med att skriva dialoger för många skådespelare, är nog svårt att komma.

Rokoko

Intrycket jag får är också av en Lygre som ger fan, att han här har bestämt sig för att bli lättillgänglig och enkel i sin text, vilket gör att hela ensemben, och de bakom den, kan få tillfälle att ge sig hän. När jag läser den är det som en text av Tjechov, men utan ryssens komplexitet. Intrycket av att det är en uppsluppen komedi är starkt.

Till dels är det en konstruerad situation i början av pjäsen. Som alltid hos Lygre, höll jag på att säga. Det finns ofta något av finsnickeri i hans texter, som ibland hämmar ensemblen som spelar den, och gör föreställningarna krystade och lite svåra att följa med i. Men i denna uppsättning växer situationerna fram i sin familjära, lätta absurditet. Det blir levande teater, och rokokokostymerna och frisyrerna tillför mycket med sin förkonstling. Nia Damerells val av visuellt uttryck får allt att bli till ett underliggande, socialt uppvisande av makt, pengar, status. Kan verkligen ett sådant grepp fungera? Liknande har förstås gjorts förr, med Fosse och andra, för att skapa främmandegöring som lyfter texten till en närmast metateatral nivå. Nynorskan som konstspråk ger förstås extra dimension, inte bara för att det är Det Norske Teatret.

I denna text finns en kort diskussion om de som har mycket, och de som inte har. Som Kjersti Dalseide som Ei syster säger: det finns två kategorier av människor, «toppfolket» och «bunnfolket». Anspelande på de som bor i stora villor med flott utsikt vid en älv och de som likt de själva inte gör det. Som genomgående grepp så övertygar kostymerna. De blir ett uttryck som skapar nya betydelsenivåer, och anspelar på välstående och ganska så självbelåtna människor. Gestiken, koreograferad av Kristin Helgebostad, tillför det lätt ceremoniella, pråliga. Lite som att alla går runt och är tonårsdrottningen Marie Antionette, utan någon förståelse för underklassens problem.

Kulturmänniskan

Alla spelar sin roll som med en specifik egenskap: Ein nabo spelad av Kyrre Hellum är en posör, med komisk knorr i repliken, Thea Lambrechts Vaulen som Ei ekskone är berusad och vinglar omkring med öppna armar, (alkoholismen finns det grund för i texten). Kjersti Dalseides två helt olika systrar, Preben Hodnelands båda versioner av Eit eg och Eit anna eg, och Laila Goodys båda mödrar är de som är mest fullständiga som männskor.

Laila Goodys modersfigur är personifikationen av någon som brottas med sina problem i en tillvaro där hon inte ser sig själv i något större perspektiv. Hon är strålande som uppsättningens centrala figur. Kampen för att hålla ihop en familj kan också framstå som mycket egoistisk, och konserverande. Hon är en fitta, hon säger det själv. Det är väldigt roligt. De flesta av Lygres karaktärer är här självmedvetna och verkar ha gått kurser i självreflektion, de har ett avklarnat sätt att se på livet och sitt eget handlande, som lägger upp texten en dimension. Det är inte vem som helst som kan säga sådana saker om sig själv. Därför blir det faktiskt också till en studie, en skildring av en samtida kulturmänniska. Det är regin och scenografin som tillför detta.

Det är också Peder Varkøys ständiga orgelspel, där han sitter på en plattform på scenen och ibland skjuts omkring av ensemblen, som tillför mycket till det arrangerade, showiga men även något religiöst mättat till stämningen. Han ackompanjerar alla scener, ibland musiklägger han replikerna som plötsligt blir till sång. Detär snyggt gjort. Alf Lund Godbolt har bearbetat musik från flera sekler för att passa in.

Existensen

Det börjar med att Ein mor kommer till en plats nere vid en älv, och som visar sig vara den nya delen av en kyrkogård, en bit utanför en stad. Hon har sin dotter med sig, de talar om sonen/brodern som ska komma dit, och snart kommer grannen (Hellum) som ska ha ett sista möte med exfrun (Lambrechts Vaulen). De har bott i ett hus i närheten, och exfrun vill träffas på en plats där de inte har bott ihop. Fler och fler ankommer, en änka, som är styvmor till sin mans två vuxna söner, ska se ut en gravplats till sin döde man, och där den ene sonens homosexualitet har varit en skavande del i familjebildningen.

De omtalar sina egna roller innan de så att säga stiger in i dem, med ett fint grepp i repliken: «Ein mor seier:»,«Ei syster tenkjer:» och så vidare i repliken, säger de. Folk samlas på en bänk vid en älv. De blir åtta personer till slut. Halvvägs i stycket blir det påtagligt att något måste hända. Och så kommer denna son/broder till platsen, och allt blir förändrat. Han vill ta farväl, för han vill helt enkelt förvinna.

Det att inte bara finna sig själv, utan frågan om hur vara i sig själv, i nuet, är närmast Heideggerskt i sin existentiella fråga, blir det som avslutar före paus. Preben Hodneland går fram till scenkanten och håller sin monolog, och det är en Hamlet som står och väger mellan liv och död, verkar det. Det är mycket starkt, med direkt publiktilltal. Och här överraskar Damerell: plötsligt börjar den ljuspelare, som liknar en dorisk kolonn röra sig runt på scenen. Från först ha varit en ljuskälla längst bak, liknande en stor luftfuktare, tar den magisk form när den börjar röra sig, till synes svävande helt fritt. Som en slags Gud bland människor skänker den både värme och ljus. När de senare festar i stycket, börjar den lysa i regnbågens färger, antydande att här är alla välkomna. Det är ändå bara ett mekaniskt ljuselement, som ofta ger illusion av att vara den enda ljuskällan på scenen (i ett fint samarbete mellan Damerell och ljusdesignern Norunn Standal.)

Svag punkt

Den minst lyckade scenen i pjäsen kommer en bit in efter paus, när Davids (eller Eit anna eg) grannar kommer till dennes födelsdagsfest. Preben Hodneland är här istället pojkvännen som vill glömma, han är «den glade gutten», och festen kan börja, kärleksbesvären gömmas undan för en stund. Här tappar dialogen styrfart och det blir ett lite allmänt prat om relationer. En man som kommer på besök har tagit med sig sin tidigare fru, och har hennes nuvarande partner i släptåg på festen. Alla verkar ha det bra och talar om sin lösning påregnbågsrelationer och annat. Här är det svårt att också förstå varför Ane Dahl Torp spelar mannen och Jon Bleiklie Devik kvinnan i relationen, kanske för att skådespelarna trumfat igenom ett val för att kompensera textens vaghet. Den vägs till sist upp av att de släpper loss och börjar dansa, och ljuskolonnen rör sig över hela scenen medan alla kastar av sig sina rokokoutstyrslar. I bara underkläderna leker de glidkana på ett allt våtare scengolv. Liknande grepp har man sett på Det Norske Teatret i Corell Pedersens Werther, då var skådespelarna nakna, i en minnesvärd och uppsluppet naiv och smått galen scen. Här är det väl inte att de är påklädda som skapar en hämning, utan kanske att just denna del inte var lika väl inrepeterad som dialogerna på generalrepetitionen. De fortsätter sedan genom att de tar replikerna i turordning med en mikrofon som går från hand till hand, sittande i en stor hög på golvet. Allt blir lite tillkämpat skojigt, som på en teaterhögskolas dramaimprovisationer.

Ny vändpunkt

Men uppsättningen är som sagt så mycket av en kärleksförklaring till teatern, att detta kan passera. Även bra texter har svaga punkter och att försöka lösa dem gör dem ibland inte bättre, man ser att det saknas något. Det blir då annat av när Laila Goody i sin andra roll som Ei anna mor, alltså den svikne Davids mamma, kommer in som festförstörare och ödelägger stämningen med sin gråt om att hennes man har lämnat henne för en annan kvinna. Alla får gå hem. Mor och son sitter sedan hela natten och talar med varandra, och känner till slut en stark glädje över livet. Här ska väl inte avslöjas mer, men det är just glädje som stannar kvar i scenrummet när lamporna släcks.

Och här kan man reflektera över en liten detalj, som jag menar gör Arne Lygre till en betydande dramatiker. Det eleganta tidshoppet: när modern i slutet av stycket säger att de suttit hela natten, så har de det, fast dialogen är mycket kort. Det anger en stämning, som flyttar perspektivet i texten. För vad de egentligen sagt under natten är det som står i den korta dialogen. Färdig! Texten ligger mycket nära det traditionellt realistiska. Arne Lygre har alltid utmanat med det udda, lite underligt tillspetsade. En existentiell dramatik som i första hand befinner sig i det språkliga.

(recensionen är baserad pågeneralrepetitionens föreställning).

Publisert 30.01.2022)