Iscensättning som dissekerar våldtäktskulturer

En hyllning till Gisèle Pelicot, det är undertiteln till den dramatiserade läsning som iscensätter en av Frankrikes mest omtalade rättegångar. Och visst är Pelicot-rättegången, som framfördes på Dramatens stora scen under en enda kväll, en hyllning. Likaså en påminnelse om att «skammen måste byta sida», som det stod på vepan som hängde på Dramatens fasad denna kväll.

Gisèle Pelicot fick ikonstatus i kampen mot sexuellt våld mot kvinnor när hon bestämde sig för att öppna upp de lyckta dörrarna under rättegången som pågick i Avignon under tre och en halv månad, hösten 2024. Inte mindre än 50 män stod åtalade. Hon ville ta kontroll över sin egen berättelse och hon ville placera skammen där den hör hemma, hos alla de män som förgripit sig på henne under tio års tid – inklusive hennes make. Dominique Pelicot annonserade på den numer nedlagda och förbjudna sexsajten Coco efter män som ville komma hem till parets hus i Mazan och våldta hustrun efter att han hade drogat henne medvetslös. Han filmade våldtäkterna, filmer som fanns i hans dator tillsammans med runt 20 000 bilder. I datorn fanns även en mapp märkt «Min nakna dotter» med bilder på parets dotter Caroline Darian iklädd endast underkläder, liggandes i en ställning som avslöjade att hon var medvetslös. I den här typen av rättegångar står ju ofta ord mot ord, det är sällsynt med fällande domar, men här fanns det alltså bevis. Och männen dömdes, Dominique Pelicot själv till 20 års fängelse. Här ringas han in som rasist, homofob och som en självcentrerad personlighet med en mycket långt driven försvarsmekanism. Han sägs bära på en inre splittring, en dubbel personlighet, det var den som gjorde att hans omgivning inget misstänkte. Inte heller hans hustru som fick minnesluckor av alla droger och drogs med olika könssjukdomar.

Många röster bygger en väv

Hur kunde alla dessa brott ske? Det är det som den schweiziske regissören och dramatikern Milo Rau, tillsammans med dramatikern Servane Dècle, vill undersöka. De har utgått från det som framkom under rättegången, från journalisters anteckningar, de har talat med advokater och åklagare, med olika forskare och även med de feministiska nätverk som bänkade sig som publik under rättegången. En mängd röster kommer alltså till tals och bygger en väv. I en intervju i Dagens Nyheter säger Milo Rau att det finns formmässiga paralleller mellan rättegångar och teater: «Det är intressant med rättegångar, du kan ta in hela världen i ett rum.» Och i den här iscensättningen belyser han en hel samhällskultur som inte tar det sexuella våldet mot kvinnor på allvar, som har låtit det normaliseras.

Föreställningen hade sin urpremiär på Wiener Festwochen, som Rau är konstnärlig ledare för, tidigare detta år och har efter det framförts på flera ställen, bland annat i New York. Milo Rau är omtalad för att greppa tag i politiskt kontroversiella ämnen och hans uppsättningar bygger ofta på dokumentärt material, precis som här. Han har även tidigare utgått från rättegångar, bland annat den mot Anders Behring Breivik. I Stockholm är han aktuell under både december och januari. Kvällen efter denna dramatiserade läsning kunde frigruppen Konträrs publik delta i en alternativ Nobelmiddag, An Other Nobel Prize Dinner, där Milo Rau och Konträr lyfte fram vittnesmål från den så kallade Kulturprofilens sexuella övergrepp, som avslöjades i samband med metoo. Och i januari har Milo Rau ytterligare en premiär på Dramaten, Rage, som handlar om hotet från högerextremismen.

Vittnesmål i närbild

Pelicot-rättegången inleds med en prolog där vi uppmanas att inte glömma betrakta oss själva, och våra handlingar. De 33 skådespelarna ur Dramatens ensemble som sitter utplacerade på scenen reser sig sedan en efter en, går fram till ett slags vittnesbås där de blir filmade i närbild så att vi i publiken kan skärskåda minsta skiftning i deras ansikten medan de läser upp de olika vittnesmålen, ofta med nedtonad gestaltning även om vissa av dem tar ut svängarna lite mer. Få av de åtalade erkänner att de begått en våldtäkt, några säger att de inte hade något uppsåt att våldta, några nekar helt till det de anklagas för. Det handlar om män i alla åldrar, i alla möjliga yrkespositioner, vissa av dem är fäder, lever familjeliv. Någon påstår att han blev manipulerad av Dominique Pelicot, någon annan att han faktiskt var rädd för honom, någon tredje att han trodde Gisèle Pelicot hade gett sitt samtycke i förväg. Erik Ehn ger röst åt en brandman som upprört slår fast att han tillbringat fyrtio år med att rädda människor, att han aldrig skulle begå ett medvetet övergrepp, nej, det var hans kropp som våldtog Gisèle Pelicot, hans hjärna gjorde det inte. Sätten som dessa män bortförklarar sina handlingar på är många.

Gisèle Pelicot kommer själv till tals i två starka vittnesmål, som framförs av Ingela Olsson och Cecilia Nilsson, där hon förklarar att hennes fasad är solid men att insidan ligger i ruiner. Hon och hennes make hade en femtioårig relation bakom sig som hon trodde var baserad på förtroende mellan dem, på tillit. Om inte förr så förstår man åtminstone då magnituden i det svek hon utsattes för.

Vad ligger bakom?

Ljuset i salongen släcks aldrig ner helt under de fyra och en halv timmar, utan paus, som läsningen pågår. Det är lång tid och vissa i publiken ger mot slutet upp, själv sitter jag nästan hela tiden som i ett skruvstäd. Övergreppen som beskrivs är svåra att ta in, som hur Gisèle Pelicot kunde ha kvävts till döds när männen körde ner sina penisar i hennes svalg. Där finns också nästan skrattretande detaljer som att de allra flesta av männen behöll sina strumpor på under våldtäkterna. Dramaten hade klokt nog ordnat ett terapirum dit man som publik denna kväll kunde ta sin tillflykt om man behövde stöd.

Vad är det då som har fått männen att begå dessa våldtäkter? Det läggs fram flera teser under kvällen som inte bara har med förövarna som individer att göra utan med hela samhället. Här talas om mäns förmåga att stänga av sina känslor, hur de socialiseras in i en våldskultur. Här lyfts porrindustrin, hur tillgången till porr inte bara har påverkat vuxnas sexliv utan också barns syn på sex, att många unga killar tror att sex ska innehålla våld.

Ett återkommande tema hos de åtalade är att de själva har varit utsatta för övergrepp som barn, det gäller även Dominique Pelicot. Först rätt långt in i läsningen får vi ta del av hans ord, han som kallats för «monstret i Avignon». Men här är det snarare en bruten man som framträder i Johan Holmbergs gestaltning. Det är en laddad scen där man får syn på det mänskliga i Dominique Pelicot, trots hans hänsynslösa handlingar. Han förklarar att han avgudat sin fru, men de sista tio åren hände något. Det verkar vara hennes självständighet, att hon kunde sätta gränser, även sexuellt, som har väckt hans ilska. Flera gånger säger han att övergreppen berodde på att han «ville kuva en upprorisk kvinna».

Pelicot-rättegången klingar slutligen ut i en både smärtsam och tröstande sorgesång med hjälp av operasångaren Viktor Priebes countertenorröst, där Gisèle Pelicot ges sista ordet. Hon hoppas på att män och kvinnor i framtiden ska kunna leva tillsammans i respektfulla relationer. Det är försonande ord från en skändad kvinna som lyckats ge sitt lidande någon form av mening genom att försöka bidra till en samhällsförändring.