Ibsen för «folk flest»?

Denna version av Hedda Gabler är som en adapterad skolpjäs för ungdomar i hela Norge. Den ska ju ut på turné och

hedda gabler

av Henrik Ibsen

Bearbetning av Fredrik Longva och Siri Løkholm Ramberg

Regi Fredrik Longva

Scenografi Katja Ebbel

Kostymdesign Solveig Holthe Bygdnes

Ljusdesign Martin Myrvold

Komponist Hanne Hukkelberg

Ljuddesign Amund Ulvestad

Dramaturg Siri Løkholm Ramberg

Riksteatret, Nydalen i Oslo, 5 februrari 2022

lära folk om… ja vad? Det är inte helt klart vad denna föreställning vill med sin publik, annat än att berätta om Heddas fastlåsning och passivisering, hennes väg mot ett kanske oundvikligt självmord. Omvärlden är liksom hennes direkta fiende. Hon drömmer om att själv kunna handla, är besläktad med Gregers Werle (i Vildanden) som vill orsaka förändring genom osjälvisk handling. I hennes fall kanske mest en handling av besvikelse, eller ren egoism, det får regin och skådespelaren välja. Här anar man i Ingrid Unnur Giævers tolkning att det är en stark förtvivlan som driver henne. Hon blir en slags kvinnlig Hamlet. Existensen på sin spets. Vill jag ha detta liv som jag bara passivt accepterat? Det fungerar bra till en början, men mindre bra vartefter föreställningen tar form och man ska begripa vad som egentligen får henne att handla som hon gör.

Klaustrofobiskt hem

Hedda Gabler, överklass- och generalsdottern, som har svårt att finna en riktig plats i livet, har många syskon i Ibsens egen dramatik och i världsdramatiken. Fredrik Longvas uppsättning på Riksteatret är en iscensättelse i ett slags rödblankt helvete. Kanske idén kommer från den bordelliknande inrättning som Eilert Løvborg besöker på natten, och som kallas för Dianas salong. Rummet har inga fönster, det antyder mer att det är en håla, en form av «dungeon». Med tillträde endast på scenens sidor, genom trånga korridorer. I originalet är det närmast en representationsvilla, en tidigare fru till ett statsråd har sålt den, via den alltmer dominerande domare Brack. Här står väggen i fonden ett par meter från scenkanten i föreställningens början, och vid ett tillfälle rör den sig bakåt och förstorar rummet, men illuderar ändå den starka klaustrofobin i stycket. Den som framför allt Hedda känner, men den drabbar här också alla de andra. Symboliskt – och så långt allt fint! Det är ett effektivt scenrum som Katja Ebbel har skapat. Med lite märkliga rester av 1890-tal. Pistoler i ett skrin, Brack som säger «passiar» om att dricka sprit, och några otidsenliga saker till. I en språkligt moderniserad bearbetning signerad Longva och hans dramaturg Siri Løkholm Ramberg.

Ansats till samtidsanalys

Att uppfatta personen Hedda som en gåta har sina fördelar. Här har man bestämt sig för att utforska henne, enligt texterna i programbladet. Man blir ju onekligen fascinerad. Alla personer i detta stycke är in i minsta detalj frammejslade av Ibsen och detta är fascinerande i sin skriftliga porträttkonst. En dramatiker som står på höjden av sin förmåga, med dialoger där varje replik är en vändpunkt. Allt som sägs äger intensitet. Däremot är det väldigt lite av visad handling, all historia återberättas i replikerna. Det gör den svår att göra intressant när intrigen utspelas utanför det röda rummet. Det gör det också svårt att bearbeta texten. Den innehåller redan så absurda ryck. som när Hedda ger pistolen till Løvborg, och uppmanar honom till självmord, för den stora skönhetens skull.

Texten bör kanske göras med ett konceptuellt grepp, eller genom att tillgripa en modernisering av själva realismen, som skänker föreställningen aktualitet. Här sker ingendera.

En nästan tokrolig lösning är då kandidat Tesman (Khalid Mahamoud), talar med sin tant Julle i ett headset medan han spankulerar omkring i det nya hemmet. Bara en del av deras dialog har behållits genom hans repliker. Den lösningen är alltför enkel. Det ska tydligen ge en förståelse för vem Tesman är. Tjänstefolket är struket. Allt för att uppdatera dramat till en nutid, där man kanske hellre håller sina släktingar på avstånd och ringer dem. Men det hade fungerat bättre att helt stryka bihandlingen med tanten och gå direkt på kärnan.

Tesman är över måttan vag och intetsägande, som att regissörens sympati ligger hos Hedda. Han blir till en skugga i sin välvilliga inställning till precis allting. Mahamoud gör honom jovial och naivt öppen, som definierad av det som Hedda säger om honom. Men det finns ett drag av girighet och karriärism hos Tesman som kunde ha utforskats bättre och gjort honom mer samtida. Personer utan mörker på scenen blir fort likgiltiga, mer karaktärsdrag än människor. Har han verkligen kunnat lura Hedda till äktenskap, eller är det domare Brack som ligger bakom även det? Var Hedda bara i behov av mannens pengar och status? Frågorna står olösta.

Borrar inte tillräckligt djupt

Psykologin hos en självmordsbenägen person som Hedda Gabler är en nöt att knäcka. Om det är slumpen eller något välplanerat, eller det finns andra orsaker bakom hennes abrupta slut måste utredas. Att hon begår självmord är däremot lika säkert som att det är osäkert om Eilert Løvborg verkligen skjuter sig själv med vilje, eller om han träffas av ett vådaskott. Kanske pistolen bara går av i hans ficka och han på det sättet lemlästar sina könsdelar och dör? Hedda och Løvborg är besläktade med varandra på ett ondskefullt sätt, på samma gång varandras motsatser. De har intima band i en tidigare relation.

John Emil Jørgensrud som Løvborg är en skadeskjuten björn, som slickar sina sår. Karriäristen som dras mot sin egen undergång är ett igenkännbart drag. Han riskerar att dra alla med sig ner i smutsen. Här ser det ut som att Løvborg ger upp för lätt, utan det emotionella tryck som borde finnas redan från hans första scen. Själva hans karisma bör överskugga Tesmans småborgerliga egocentricitet. Løvborg är ju en person som alla pratar om med beundran eller förfäran, han tycks i det hela taget verka skrämmande för omgivningen. Det är ingen som man vill ha i sitt hus. Men troligen gör denna bearbetning inte heller det enkelt för Jørgensrud att visa fram Løvborg som en person som står och väger. Istället blir han rasande och löper amok när han har förlorat manuset till den bok som ska förklara allt och rädda honom tillbaka till heder och ära.

Kristine Hartgen som Thea Elvestad är ett porträtt av en person som inte vill synas, men ändå leva fritt, och hon gör rollen fint. Att hon är styckets Nora från Ett dockhem, eftersom hon lämnat sin man för att leva ett fritt liv, är dock som bortblåst. Ingrid Unnur Giævers Hedda verkar uppriktig när hon försöker lyfta fram Tesman mot slutet av föreställningen, och det blir inte trovärdigt. Hon har just erkänt att hon har bränt Løvborgs manuskript, vilket skulle göra Tesmans karriär en stor tjänst. Det blir förvirrande när hon framstår som ärlig här, att hon plötsligt skulle börja beundra sin man och att hon gjort det för hans skull missar poängen i stycket. Tesman sätter sig istället med Elvested och de efterlämnade anteckningarna. De bryr sig inte alls om att Løvborg är död. Scenen hade kunnat visa på mänsklig låghet, men den blir liksom till ingenting. Den blir liksom för vardaglig. Och Heddas färd mot sitt slut ännu svårare att förstå. Hennes blick på de andras beteende kommer inte fram.

Nej, uppsättningen går inte tillräckligt djupt, behandlar inte sitt ämne med tillräckligt allvar. Hedda kan inte bli obegriplig, då mister publiken intresset för henne. Att Ibsen dödar sin titelroll, och att det är en föregivet så kallad «stark kvinna» som går under på detta förnedrande sätt, är en inte så liten provokation. Inte minst i dag. Man måste visa henne, fullt ut, förstå henne känslomässigt både på scenen och förmedlat ut i salongen.

Poängen med Hedda Gabler

Bäst är Eivin Nilsen Salthe som domare Brack, han har hittat en karaktär som både är hyggligt kamratlig och opportunistisk, en slipad person som gör saker som nästan bara är till hans eller möjligen hans yrkeskårs fördel. Det är nästan en studie i en uppstickande högerpolitiker med bruna tendenser. Man kan se hans vidare liv, efteråt, det är mycket lätt att föreställa sig honom som gammal. Det är fint att domare Brack har sista repliken, det ramar in allt, plötsligt var det han som berättade Historien om fallet Hedda Gabler. Hans slutreplik: «Sådant gör man inte!» om hennes självmord, är både en moralisk dom och antydan om att han blivit gravt förnärmad. Hans planer om ett lustigt och trevligt trekantsförhållande är omintetgjorda. Kanske finns fröet till hela den cyniska framfarten gentemot Hedda Gablers person just här, och som alla de andra bidrar till, men uppsättningen tar inte tillvara på det. Man vågar inte ta steget fullt ut och göra Henrik Ibsen till en iskall skildrare av mänsklig förnedring, mobbing, fåfänga, ja ren ondska. Jag menar: varför inte?

(Publisert 12.02.2022)