I vårt europeiska slakthus

Redan scenografin och kostymerna anger var vår civilisation har hamnat. Europa är ett nedslitet slakthus, där

iliaden

Text: Eline Arbo och Tom Silkeberg, efter Homeros, översättning Otto Steen Due

Regi: Eline Arbo

Scenografi, kostym: Ida Marie Ellekilde

Ljusdesign: Christian Alkjær

Komponist: Thijs van Vuure

Betty Nansen Teatret, 14 mars 2023

Spelast till 22 april

människorna bär sorgens, den militanta fascismens, punkens och den dekadenta elegansens svarta färg. Kakelplattor har här och där fallit av väggarna i Ida Marie Ellekildes slutna scenrum. De åtta skådespelarna är inlåsta här, från början till slut. Inga utvägar finns för deras spelfigurer, annat än döden. Den förbereds med stora plastskynken som rullas ut, för att skydda scengolvet från allt teaterblod som ska hällas ut ur dunkar.

Norska regissören Eline Arbo ger inte någon hoppfull eller förlösande scentolkning av Homeros Iliaden, här på Betty Nansen Teatret i Köpenhamn. Tillsammans med den svensk-danske dramaturgen Tom Silkeberg har hon skapat en fri dramatisering efter Otto Steen Dues danska version av det stora antika eposet. Duon dekonstruerar effektivt hjältemyterna och klargör de enskilda skeenden som får greker och trojaner att år ut och år in döda varandra, i ändlösa hämndkedjor.

Sexslavar och alfahannar

Först som sist tycks det här handla om kvinnor. Kvinnor som erövras, blir sexslavar och krigstroféer. Kvinnor som insisterande vädjar till sina män eller söner att sluta slåss, men som ändå i slutänden får ta hand om liksäckarna. Den «sköna» Helena, Mathilde Arcel, glider runt i svart aftonklänning och presenterar situationen: nio år har kriget pågått, efter att hon, grekinnan, blev bortrövad av trojanerna, och den grekiske kung Agamemnon drog iväg med sina krigare för att få henne tillbaka. I det trojanska hovet hos Asbjørn Krogh Nissens iskalla kung Priamos nyttjas Helena i slentrianmässiga våldtäkter – hon är ju hans «svärdotter», ett lovligt byte.

I det grekiska lägret råder intern kris mellan två alfahannar: Ska superkrigaren Akilles få behålla sitt krigsbyte, den trojanska kvinnan Briseis (hon visas enbart som en lerstaty, ett objekt), eller ska hon överlämnas till chefen, kung Agamemnon? Mathias Rahbæk, iförd bikerjacka, jeans och boots, är en egensinnig, uppkäftig Akilles, väl medveten om sin betydelse på slagfälten. Han konfronteras av en infantilt skrikande Anders Budde – Agamemnon – i närmast övertydlig svart fascistuniform. Budskapet är: jag vill ha din sexslavinna, för man har tagit ifrån mig min!

Krig är teater

Eline Arbo kommenterar Iliadens mytiska stoff genom att sarkastiskt ironisera över de narcissistiska rollspel som män går in i för att leka maktkamp och krig. Här är få referenser till gudomliga imperativ. Allt är teater. Om man ska få sin vilja fram måste man skrika högt med sin teaterröst, man måste pumpa upp sitt adrenalin, slå sig på bröstet och maniskt upprepa «jeg er vred!», så som den annars fredlige, homosexuelle Patroklos (Mathias Bøgelund) gör när han ska förbereda sig för en fatal kamp mot trojanernas hjälte Hektor (Ena Spottag).

Eline Arbos estetik framhäver att alla agerar klichéaktigt inom ett hierarkiskt, patriarkalt system. Så även kvinnorna, som reduceras till ganska tama figurer. I vissa situationer får de av Arbo/Silkeberg kommenterande repliker, med tillägget «borde jag ha sagt…», för att tydliggöra vad kvinnorna egentligen tänker, men hur fångade de är i att bara heja på sina närstående män när dessa ska ut och döda.

Arbo lägger också in ett perspektiv som konkretiserar varje människoliv. När Akilles, Hektor eller Agamemnon är ute på krigsfältet – och med en svingande mikrofon gör en smäll för varje dödad soldat – uttalar de namnet på den de dödar. Det blir ändlösa rader av namn, en påminnelse om att krig inte bara är en global siffra över stupade, utan i högsta grad krossade, enskilda liv.

Sentimentala och egocentrerade

Ljus och musik har stor betydelse i föreställningen. Christian Alkjærs ljus skapar dramatiska rum och stämningar i den annars neutrala slakthallen. Komponisten Thijs van Vuure har försett skådespelarna med olika hemmagjorda stränginstrument som sysselsätter dem när de inte är i direkt handling. Musikaliskt ger de stöd eller dissonans åt de figurer som just då agerar. I vissa scener sjunger eller nynnar alla i stämmor, vilket kan vara suggestivt men ibland förefaller lite påklistrat som om vi ska känna vemod eller sorg, under all förödelse.

Över huvud taget har Eline Arbo svårt att hantera fördjupning och allvar i denna uppsättning. Hon saftar på så mycket med sarkasmer och distanserande kulturkritik, att även seriösa, mer känslosamma scener oavsiktligt blir ganska platta. Akilles kryper upp som ett oidipalt barn i knät på sin mor Thetis (Ida Cæcilie Rasmussen), Helena sjunger om det hopp och liv som ett nytt barn ger, Akilles gråter hjälplöst över vännen Patroklos lik, psykopaten Priamos talar om sorgen när ett barn dör. Men allt detta framstår som sentimentala uttryck i en tragedi där både skådespelare och publik betingats in i att se rollfigurerna som stereotyper.

Jag förmodar att Eline Arbo i grunden har velat få dessa scener att väcka eftertanke, mitt i slaktkulturen, att få upp våra blickar för de individuella känslorna. Men i mitt fall lyckas det inte – jag ser även deras emotionella utspel som produkter av en kollektiv mentalitet där var och en tycker synd om sig själv och endast bevakar sina egna intressen. Här hade det gärna fått finnas en konsekvens i regissörens kritiska analys. För sorg, kränkningar och kärlek är ju starka drivkrafter i krigssamhällets absurda verklighet.

(Publisert 13.04.2023)