I slutet står de nihilistiska tankarna kvar som stora frågor

Är det verkligen basunerna från Tinto Brass film Caligula som hörs på Det Norske Teatrets (DNT) stora scen när en av senatorerna förs ut till

caligula

Av Albert Camus

Översättning: Tove Bakke

Regi: Peer Perez Øian

Scenografi: Etienne Pluss

Kostymdesign: Bianca Deigner

Ljusdesign: Martin Flack

Kompositör: Gaute Tønder
Koreografi: Kristin Ryg Helgebostad

Maskdesign och peruk: Ida Frithioff

Dramaturg: Siri Løkholm Ramberg

Det Norske Teatret, Hovedscenen, 24 februari

avrättning? Referanserna anas, de är många, inte minst i Etienne Pluss scenografi och Bianca Deigners kostymer. De ekar av citat, man vet nästan inte varifrån. Gina Bernhoft Gørvells Scipio är klädd helt i blåsammet och guldperuk. Karl-Ivar Lendes rödögda och sömnlöse Caligula i en guldfärgad rökrock, Morten Svartveits beräknande Helikon i en slick linnekostym med runda, tonade glasögon och grekiskt krull på håret. Det är visuellt festligt.

En bild av perverterad makt
Men bara så småningom övertygar denna tolkning av Albert Camus mest spelade stycke, skrivet 1938 och reviderat 1944. Det startar i ett övertydligt spel mellan Caesar och hans underhuggare i ett styrelserum på ett stort företag, som påminner om statsministerns kontor i den aktuella teveserien Makta, i vilken titelrollsinnehavaren här, alltså Lende, med stor förtjänst spelar statsministerns pressekreterare. På DNT är porträtten på väggarna större, här är alla män precis som där, förutom Scipios pojkliknande skepnad, samt en tillgjort världsvan förförerska, Caesonia (Ingeborg S. Raustøl), men ingen kvinna är uppsatt i porträttraden. Träpanelerna är lika bruna, och fönstren ut mot Roms gator silar samma slags storstadsljus genom skuggande gardiner som regeringskvartalets i Oslo. Det bästa ljuset är det atmosfärsrika indirekta, signerat Martin Flack.

Till slut är porträtten på väggarna utbytta och Caligula själv återfinns inramad i dem alla. Greppet att låta alla senatorer och kejsarens olika förtrogna förbereda sig för ett möte, för att sedan börja konspirera i detta styrelserum, fungerar bara delvis. Det är klassiskt snittad teater med igenkänningsfaktor. Samtidigt är dramats idédiskussion länge frånvarande, Karl-Ivar Lendes Caligula blir en perverterad despot som driver sitt spel som maktgalen. När han för ut Octavius (Paul-Ottar Haga) fru och ljudligt våldför sig på henne bakom väggen medan konspiratörerna försöker ha möte, har det en sällsam blandning av stånkande, satirisk humor och typiserad bild av maktens övergreppsmekanismer. Senatorerna försöker ha möte men spelar pinsamt berörda av ljuden, trots att de kanske inte är det. Senare blir de både förnedrade och förödmjukade på olika påhittiga sätt. Att det är senatorernas privilegier som från och med nu sätts på spel av deras kejsare finns det egentligen inte mycket som visar, fast det är dessa Caligula vill provocera genom sin maktutövning. Han raserar en ordning för att bygga en ny.

Ondska utan egennytta

Det finns många bilder av makt som vi blivit kanske alltför vana vid. Det igenkännbara i olika konstnärliga visioner av makten blir nästan som en egen genre och ska visa sanningen om den. Visionerna reproduceras och påminner om varandra. Maktutövandets vardagliga, grå verklighet visas däremot nästan aldrig. Inte heller får vi känna beundran för makten, känna dess förförande aura. Vilket är tämligen lätt att suggerera på teatern, men som väl kanske för en del känns lite farligt? Jag minns den svenska frigruppen Institutets föreställningar i Malmö om Roms uppgång och fall för 15 år sedan. Där kändes det helt omvälvande att vara nära Caesar, därför att man i timmar befann sig i samma mentala rum. Här är man inte det. Här tittar man bara på i ett par timmar, sedan går man hem till sitt. Här är det både satir och allvar. Känslan av att regissören Per Perez Øian inte riktigt valt vilket som är viktigast stannar kvar.

En despot ska idag vara underhållande, och gärna med satirisk vinkel. Problemet är att satir inte fungerar så bra på just romerska kejsare, det måste åtminstone finnas ett porträtt av en samtida despot för att det ska bli samtida. Karl-Ivar Lende är varken lik Putin, Lukasjenko, Kadyrov (kanske lite?), eller andra. Detta beror troligen på att Camus först och främst vill diskutera makten som idé, inte en specifik samtida härskare. Det fanns annars gott om dem även i början av 1940-talet. Caligula är mest av allt ett exempel på en despot, vald av dramatikern för att han är känd för att ha varit så extrem.

Som diktaren och upprorsmakaren Cherea säger i Jon Bleiklie Deviks balanserade och pålitliga tolkning: de har här att göra med en ondska utan egennytta. Det är den farligaste sorten. Camus repliker är fulla av dessa sentenser om makt, som samtidigt är filosofiska utsagor. Tag denna: «Ingenting stimulerar tanken så mycket som bristen på trygghet» (fritt översatt ur minnet).

Den stora idédiskussionen

Idédramer är svåra att realisera på scenen så att det blir levande teater. Det är välkänt. Det som är det stora med Camus klassiker är att den leder fram till den stora diskussionen mellan poeten Cherea och Caligula i slutet, strax innan kejsaren mördas. Den är i grunden en diskussion av två olika politiska hållningar. Chereas förståelse för Ceasar hindrar honom inte från att vilja mörda honom. Diktaren vill ha ett gott liv, leva anständigt och med insikt om världen, inte kräva allt i ett radikalt bejakande av det fullständigt autentiska som är hans härskares. Det autentiska leder till lögn och mord på oskyldiga, verkar Camus vilja säga. Det är nästan som en självmedveten, iscensatt debatt mellan portalfigurerna inom existentialismens filosofi: moralisten Camus mot Sartre. Camus är helt avgjort på poetens sida.

Det är mot slutet av föreställningen som idédiskussionen tar fart, både i stycket och i Øians regi. I akt två är rummet sprängt, med likpåsar liggande strödda omkring och kommande nedrasande från loftet. Konceptet fungerar mycket bättre med en mer upplöst spelplats. Det är också dristigt gjort att göra denna produktion med Det Norske Teatrets hela resurs på stora scenen. Man vill diskutera maktutövandets konsekvenser. Kal-Ivar Lendes dans med ett skelett med bar överkropp iförd tyllkjol uppe på ett flyttbart långbord med vit duk inför några av senatorerna, de har tvingats att klä sig till maskerad, är en enkel och vacker bild av maktens pervertering.

Karl-Ivar Lendes tolkning av Caligularollen ger en känslomässig dignitet till kejsaren som ändå fungerar i längden. I stället för att han kanske skulle bli en alltmer kallhamrad, resonerande retoriker som går sin undergång till mötes i en ständig debatt med sig själv och sin omgivning, men kall som en sill. Lende förlänar honom mänsklighet och skörhet som till slut blir rörande. Samtidigt blir rolltolkningen smått komisk. Det är som att Øian inte tillåter Lende att försvara sin roll riktigt. Hade han varit allvarligare hade han också haft en större tragisk fallhöjd, jag inbillar mig att man då ocksåhade förstått idéerna i stycket bättre.

Slavens nya liv
Varför man stöttar upp runt Caligula är hela tiden en gåta, eftersom de privilegierade här inte blir annat än karikatyrer. Någon måste tjäna på att kejsaren blivit galen. Men gåtan om att de inte tar bort kejsaren tidigare får ett svar i Morten Svartveits Helikon när denne mot slutet förklarar varför just han stödjer Caligula. Han är en frigiven slav som av Caligula har fått möjlighet till ett annat liv, något som de välbärgade senatorerna aldrig kan förstå eftersom de fötts in i sina privilegier. Rom är ett överklassamhälle som tillåter att en mindre elit styr över alla andra. Därför upprätthåller han den nya ordning Caligula infört och blir svårare att störta.

Slutscenen när kejsaren inser att hans egen tanke om alltings absurditet och ändlighet slår honom i dödsögonblicket är en rörande och tänkvärd gestaltning av de filosofiska idéerna i pjäsen. Så visst lyckas man till slut förmedla det. Det är ändå inte så illa. Uppsättningen övertygar i längden, i slutet står de existentiella och farliga nihilistiska tankarna kvar som stora frågor. En underhållande kväll på teatern är det inte – men nog så tankeväckande.

(Publisert 26.02.2024)