I energisk närkontakt med dödsriket

Är det en komedi, är det en tragedi? Med Lisa Lies teatrala experiment blir man aldrig klok på vilket.

Svingende skygger

av Lisa Charlotte Badouin Lie

Regi: Lisa Charlotte Badouin Lie

Scenografi och kostymdesign: Ida Grimsgaard

Ljusdesign: Steffen Telstad

Komponist: Ingvild Langgård

Maskdesign: Marianne Aunvik

Dramaturg: Kristoffer Spender, Mina Rykke Stokke

Trøndelag Teater, Studioscenen, 10 november 2023 (spilles til 11. januar 2024).

Med sin nya föreställning visar hon, med tre skickliga medspelares (här en bättre term än skådespelare) arbete, hur andevärlden och teatraliteten möts på både finurliga och smått fantastiska sätt. Humorn är själva drivet i föreställningen. Energin som Christian Eidem, Anna Ladegaard och Fabian Heidelberg Lunde spelar med, klädda i något som ser ut som gamla nattsärkar, får dem att likna mumien i August Strindbergs expressionistiska Spöksonaten. Det är en tidsmässigt ofattbart lång lek med teatrala schabloner och konster, men utan att man utnyttjar tillfället till skräckeffekter.

Esoterika på scenen

För det är en lång, lång föreställning på över tre timmar, som nästan stjälper sig själv därför att den vill så mycket.

Ändå

lyckas man hålla uppe intresset på något sätt. Redan efter 12 minuter är det en lång paus, sedan släpper man loss i en desto längre andra akt, som varar och varar. Vi fyra som väljer att sitta kvar i salongen medan scenen prepareras har fått mersmak, och spelarna på scenen går av och på helt professionellt, välregisserat och effektivt. Teknikerna ordnar lite med deras kostymer. Så börjar man igen efter lite dryga kvarten, och med samma starka energi. Det är konsekvensen i formen och att man vänjer sig vid det udda och esoteriska i att skapa scenkonst om andeskådning och andesökning som gör att man blir kvar. En del av publiken är också stora fans av Lie, det märks, de skrattar högljutt så fort tillfälle ges. Föreställningen har redan spelat i tre veckor vid undertecknads besök.

Det gäller förstås att tillfredsställa den publik som man har på sin sida. De andra ska övertygas. Det taffliga och oseriösa i människors försök att väcka andar och döda släktingar till liv kommer fram tydligt och visar fram hur vi beter oss idiotiskt för att få en kick av att plötsligt få ett bord eller något föremål att förflytta sig i ett rum. Som tonåring har väl de flesta haft sådana seanser med uppvärmda glas som sakta kryper över bokstäver som blev till hårresande budskap från andra sidan. Människor i samtiden söker inte Gud, de söker hellre kontakt med sina döda släktingar. Det finns trots allt en tro – på något. Svingende skygger spelar på den känslan.

Därför kan den också träffa rätt i samtidens solar plexus när den fungerar som bäst. Som när de tre medspelarna gemensamt försöker frammana andarna vid det på scenen centrala, runda bordet klätt med en smutsig tofsduk och det lyfts upp. Teaterns teknik blir synlig och det är alls inte fråga om magi. Den ligger någon annanstans, i försöken till teatral tolkning av det som annars är en form av rituell underhållningsteater. När Anna Ladegaard hissas upp i taket i den batikfärgade och brunt belysta dekoren, gjord av stora draperade tygstycken, får det samma dumma effekt. Men när hon kravlar runt och gnager på vegetarisk mat som vego-zombie, då klarnar det. Det är helt enkelt humorn som skapar förståelse för magins förvandlingar.

Som bearbetning av det vi innerst inne är rädda för: ond, bråd död, det okända på andra sidan, det som inte går att kontrollera, blir Svingende skygger ett exempel på en gammal tradition inom teatern. Om Lisa Lie tidigare sysslat med en del tonårigt trams och banala fånerier så får denna föreställning blod och kött i något som känns viktigare. För i stort sett är det som rituell teater den går hem, med en förankring i den franska Grand Guignol-traditionen, som har mycket gemensamt med både melodramen samt den senare franska absurdismen och surrealismen. Dessa gamla fornlämningar av teaterformer som var populära för alls inte så länge sedan väcks liksom till liv på nytt.

Post-romantisk ironi

Förra året blev det en ganska formstark men ändå enformig Utiseta på Det Norske Teatret, utan att humorn eller komedin i den liksom «ägde rum» på scenen. Lisa Lies tidigare verk pendlar mellan det humoristiska och det gravallvarliga, i bästa mening finns det en känsla av romantik som det vänds och vrids på, ibland kritiskt, ibland innerligt-musikaliskt, ofta med en stor portion ironisk distans. För det är egentligen en slags romantiker hon är. Den Ibsenprisvinnande Mare som spelades 2019 var en mer lyckad, eklektisk men romantisk bild av en teatralt genererad situation. Den grekiska tragedin som komedi, åtminstone djupt personlig absurdism.

Den som är uppvuxen under 1970- och 1980-talen har matats med den ironiska generationens 1990-tal. Med all den postpunk och post-vad-det-nu-var som härjade Europa, samtidigt som det första verkliga kriget efter det stora kriget ägde rum 1993-95 i forna Jugoslavien. Sedan folkmordet i Rwanda. Slakt av människor som man aldrig trodde kunde hända igen. Efter murens fall 1989 fanns det en tydlig riktning att demontera, rekonstruera och kritisera gamla hierarkiska men även patriarkala former. Jag läser Lisa Lie som en post-ironisk romantiker och komedienne, som försöker vaska fram mening trots att alla teatrala effekter som hon blandar in också åskådliggör hur falskt allting är. Det ger hur som helst mening att hon söker vidare i sin form.

Fixeringen i bygden

Det finns dessutom en bakgrund av bydgeromantik i allt hon sätter upp, en etniskt norsk, absurd komedi, varför hon lyckas också mycket bra med att väcka intresse för denna «gokk», denna norska byhåla med alla dess kufiska personer och detaljer. Den finns ju där som ett inslag i allt från NRKs nyhetssändningar och hembygdsprogram till identitetspolitiska världsförklaringar av folk med lite för mycket självhögtidlighet. Samhället likriktas mer och mer och vi blir alla alltmer lika alla andra och förlorar vår särart, särskilt i städerna. Det är som att Lisa Lie vill säga att det är i den äldre mytologin, i folktron och magin, den som yttrar sig på små ställen inne i skogen och uppe på fjället, där har vi ännu något att hämta. I hennes fall i förvridna former inspirerade av den skräckromantiska genren, av burleskerier, fixeringen och fascinationen vid kretsloppet mellan liv och död i traditionella underhållningsformer. Dessutom utan en särskild fixering vid det sexuella i ritualen, vilket känns befriande: så många har så ofta försökt att uttrycka kopplingen mellan ritual och eros, vilket ibland har lett till rena pinsamheter. Här är erotiken snarare en del i och inte en framskjuten del av formen.

Skogsunderholdning - Talk Softly But Carry A Big Stick från 2007 och 2015 var ett fantastiskt exempel på det - för undertecknad framstår den som en milstolpe och fortfarande det bästa hon har gjort. Svingende skygger är snuddande nära.

(Publisert 20.11.2023)