Gengangere som lustspel

Redan när salongsdörrarna öppnas har en ljuslockig feminiserad Oswald (Emil Johnsen) likt en autist börjat dansa disco med sig själv i bara

Gengångare

Av Henrik Ibsen

Översättning: Klas Östergren

Regi: Kjersti Horn

Dramaturgi: Marc Matthiesen

Scenografi, kostym, ljus: Sven Haraldsson

Ljud och komposition: Erik Hedin

Mask: Patricia Svajger

Kulturuset Stadsteatern, Klarascenen, premiär 2 februari 2024

kalsongerna. Gång på gång halsar han öl och vin ur massor av flaskor, så hysteriskt med spastiska tics att vi undrar vad i all sin dar regin vill med detta. Han viftar med en jacka som en stripteasedansör som är något passé. Till sist kräks han. Sven Haraldssons scenbild i Kjersti Horns tolkning av Henrik Ibsens Gengangere på Kulturhusets Klarascen är enkel: en mörkröd soffa något till vänster om mitten av scenen, två vita plaststolar vid var sin sidvägg i det grunda horisontella scenrummet och symmetriska dörröppningar till höger och vänster. I en spegel bakom dekoren ser vi först oss själva, sedan öppnas spegelväggen mot en trist bakgård i skandinaviskt gråväder där regnet plaskar. En knappt märkbar glasvägg avskiljer scen från salong. Ett gott exempel på tittskåp, alltså!

Kjersti Horns val

Pjäsen kan te sig både sönderspelad och sönderanalyserad som prototyp för det naturalistiska dramat. Syfilisskildringen upprör numera faktagranskarna, inte moralisterna. Stockholmarna har framför allt kvar Ingmar Bergmans tolkning på Dramaten 2002 på sina näthinnor med Pernilla August som en sällsamt moderlig Helene Alving, där associationerna i slutscenen fick drag av inverterad Michelangelos Guds skapelse av Adam när den nakne Jonas Malmsjö som intensiv Oswald mottog sitt dödliga gift.

Kjersti Horn har valt en helt annan tolkning och visar hur lätt det är att ge Ibsendramat en alldeles egen accent. Här är pjäsen inte ett sorgespel utan en parodi eller ett sällsynt underhållande lustspel. Vid asylbranden spelas Pucciniarian «Nessun dorma». Helena af Sandebergs Fru Alving, elegant i mörk peruk, liten svart klänning och högklackade skor, gör hysteriskt stressad entré och kvittrar sig igenom aftonen som den värsta överklassdam i lyxvaruhuset. Makeupen är perfekt och ytterst få av hennes pladdriga repliker verkar komma från hjärtat. Kärleken till Oswald ter sig särskilt överspänd och ytterst affekterad. Oswalds bindning till henne varierar från incestuös kladdighet till lätt aggressiv revolt. Fru Alvings berömda repliker om gengångare är kvar, men såväl hennes böcker som de nya idéerna slarvas förbi. I stället träder Fru Alvings förljugenhet och tidigare förhållande med Pastor Manders långt mer emfatiskt i fokus än vanligt och i princip vore hon beredd att kasta sig över Kyrkans man än en gång. Eftersom hon inte skäms över den döde kammarherrens illgärningar och sina egna försök att dölja dessa får avslöjandet av det förflutna mest drag av konversationsämne.

Gud och Djävulen

Sällan tydliggörs interaktionen mellan Guds och Djävulens representanter, det vill säga Pastor Manders och Snickare Engstrand, som likt fan själv har problem med sin (bock-)fot, så explicit som här. Johannes Kuhnke gör visserligen entré i prästskjorta och utstrålar överdriven myndighet, men allt mer kläs han av och kläs om i ironiskt lättsam fritidsklädsel. Han har ju blivit våt i regnet. Svällbuken blottas och de lånade skorna är löjligt röda. Kuhnke excellerar i parodisk högfärd och återhållen egoism. Stämman dundrar entydig och entonig som hos en regelstyrd 1800-talsprelat, men de egoistiska baktankarna, särskilt rädslan för vad pressen och byborna skulle kunna tycka, sticker övertydligt och ofta upp som bevekelsegrund. Idag, när såväl präster som kyrka utövar makt på annat sätt, blir hans argument till sist litet ihåliga. Rent komisk är Gerhard Hoberstorfer som en oborstad obekymrat lätt alkoholiserad Engstrand med hängmage som gör entré med plastpåsar om fötterna, Manders blir ett skrattretande lätt byte för denne listige ordvrängare i dramat.

Regine

Matilda Ragnerstam, som vi först möter som en slapp Regine som städar och torkar upp Oswalds spyor, är i allt en kontrast till av af Sandebergs Helene Alving, en typisk representant för proletariatet utan hållning och värdighet. Man förstår till fullo hennes klagomål att frun inte har uppfostrat henne som «en kondisjonert manns barn» i slutscenerna. Vad den fjollige Oswald ser i den långhåriga litet trumpna Regine bidrar förstås till komiken. Men här fastnar skrattet i halsen och vi ställer oss på hennes sida i slutscenen, eftersom alla de fyra övriga velat utnyttja henne på olika sätt.

Slutscenen som film

Precis som många andra regissörer numera, senast Stefan Larsson två dagar tidigare på konkurrentscenen, använder sig Kjersti Horn av filmteknik. Filmprojektionen täcker hela scenen. I storbild får vi exempelvis se Fru Alvings bekännelsesamtal med Pastor Manders, vilket skapar rytm och skifte av tid och nivå i iscensättningen, så att den inte blir alltför tjatig. Men att låta den avslutande dödsscenen utspelas som film förtar spänningen, oavsett att det här knappast är fråga om en rent tragisk död.

Horns tolkning må te sig blasfemisk för en viss typ av teaterhabitué. Den är dock på sitt sätt intelligent, men allt krut avlossas i början, så att gestalterna varken fördjupas, utvecklas eller varieras. Föreställningen ter sig litet platt och ihålig. Men möjligheterna i Ibsens text blir tydliga. Genom att tempo och tonfall förändras blir sorgespelet (som Gengangere förr brukade tolkas som) ett lustspel, och det diaboliska hos kyrkans män och det försåtliga hos ondskans tydliggörs, så att dessa blir ömsesidigt beroende av varandra. Iscensättningen blir ytterligare ett bevis på den välkände dramatikerns ibland spöklika, ibland skämtsamma, intelligens.

(Publisert 23.02.2024)