Från kejsare till drottning

Så kallade idédramer är inte lätta att göra till levande teater. Det finns ett fåtal som överlevt tidens tand och flitigt

caligula

av Albert Camus

Översättning Eyvind Johnson

Regi och bearbetning Idlikó Gáspár

Kompositör Flora Lili Matisz

Koreografi Veronika Szabó

Scenografi Lili Iszák

Kostym- och maskdesign Luca Szabados

Ljusdesign Tamás Bányai

Dramaturg Anna Berg

Göteborgs Stadsteater, Stora scenen, 17 februari

spelas. Ett av dem är Albert Camus klassiska pjäs från 1938, reviderad 1944, som ständigt är aktuell på teatrar i Europa, senast på Deutsches Teater i Berlin i november. Det är en teaterversion av idén om «det absurda» som Camus utvecklade under samma period i romanen Främlingen och essän Myten om Sisyfos. På Göteborgs stadsteater har man hyrt in ett helt lag från Ungern som står för konceptet

En komedi om«det absurda»

Det är en dristig satsning, med tanke på hur ovanlig denna typ av idébaserad och genomestetisk teater är i Sverige, och närmast hotad i Ungern. Den som fritt vill diskutera samhällsutvecklingen genom en form som tar starka skådespelarmässiga och visuella val. Regissören Ildikó Gáspár, med internationell karriär, har sin hemmascen på den framstående Örkenyteatern i Budapest, en av de få fria scener som Victor Orbáns regering inte lyckats ta över driften av. Diskussionen av pjäsens idéer om makt, frihet och moral i Caligula är brännande aktuell.

Men den ska också förmedlas till en publik i Göteborg. Dessvärre är konceptet alltför dåligt genomfört. Idéerna tycks inte ha blivit förankrade och den distanserade spelstil som man valt är fixerad vid att hela tiden lägga upp Camus stycke humoristiskt, något som ensemblen inte klarar av att få till att svänga. Möjligen har man valt att skämta om makt för att anpassa sig till och underhålla en svensk publik. Men satir som genre är svårt, särskilt om den som här är abstrakt och inte fångar upp det lokala.

Jag har också svårt att tro på det destruktiva och manliga projekt som Caligularollen tar sig för som ett kvinnligt. Det hade väl kunnat ge en dimension till Camus text, maktens kvinnor har potential att vara lika männen. Men detta trovärdighetsproblem har Andrea Edwards att slåss mot, i tillägg till att till synes vara upptagen av en hel del som är tekniskt avancerat. Bilden av en utlevande och pervers kejsare är annars vanlig, det är denna Caligulas rykte. Här har Luca Szabados klätt Edwards i obestämbart vitt, möjligen pekande på att kejsardömet är ett dårhus, samtidigt som de andras kostymer är grällt pastellartade. Men är han/hon verkligen en förvriden intellektuell, nära vansinnets rand? En ideologilös människa i maktens centrum, med ett hov fullt av queera?

Sceniska utmaningar

Dekoren har en stark visuell bild. Lili Iszáks scendesign visar enkelt kejserlig makt i form av ett symmetriskt hängande draperi över hela scenen, i mitten av allt detta en rund glob, med referens till den måne som Caligula i stycket vill låta hämta ner från himlen. Draperiet kan svängas omkring och döljer de andra skådespelarna, som att de väntar i kulissen och konspirerar, eventuellt strax ska mörda sin ledare. Istället trasslar de in sig i slingorna och skämtar om dekoren med clownaktiga rörelser. Den humorn sitter inte. En mycket fin ljusättning signerad Tamás Bányai skapar pulser i hängena från taket, det formar vackert en glöd som omger den kejserliga och runda tronen. Men ovanpågloben står, sitter eller ligger Andrea Edwards omkring fem meter från scengolvet genom i stort sett hela föreställningen. Det är en teknisk utmaning som nog tagit sin tid att repetera in, hon är kopplad till en säkerhetssele. Hon har inte någon bra kontakt varken med de andra skådespelarna nedanför, eller med publiken, som tvingas se upp på henne. Det är krävande för denna annars så skickliga och modiga skådespelare.

Tapp av idén

Det blir enklare när hon pekar ut personer i publiken och frågar vem som kan ha hostat och stört. När hon kommer ner från sitt klot för att möta antagonisten Cherea, spelad av den alltid förträffliga Anna Wallander, blir det också lättare att följa.

Scenen om valet mellan två helt olika livshållningar är den centrala i pjäsen. Cherea har förståelse för Caligulas maktanspråk, men gör motstånd för att han inte vill leva det liv som är dess konsekvens. Det är tvåfilosofiskt grundade politiska hållningar, viljan till makt eller viljan till ett gott liv. En av få lyckade spelscener.

Scenen med Edwards och Lukas Feursts patricier-man är en annan lyckad lösning, där hon uppe på sitt klot med sin hand styr över hans kropp som vore han en marionett, i en slags slapstick-pantomim. En tillräcklig bild av despotisk maktutövning som ensam kunde ersätta flera av de humoristiskt betonade scenerna. Åter och åter upprepas situationer där man försöker tillfredsställa kejsaren och där man ängslas över konsekvenserna. Bra som idé, med aktuella referenser. Men det är många tandlösa scener av hur makt fungerar här.

Kanske det största problemet med Gáspárs koncept är att Camus pjäs inte alls är någon satir, utan en idédiskussion som vill undersöka vad som sker om man har den största makten i världen. Tänk om allt är tillåtet, om man har en total och absolut frihet, vilket förutsätter att universum existerar utan Gud – vad händer med friheten då? Själv minns jag Göteborgs stadsteaters förra uppsättning av stycket, som gjordes på studioscenen 1991 av Annika Silkeberg. En ung regissör och ung ensemble borrade sig in i styckets idédiskussion, då för 32 år sedan.

Camus menade själv att detta var en pjäs om ett utvidgat självmord. Caligula planerar konspirationen mot honom själv och driver alla att hata honom. Han tar många med sig i fallet. Sådana har vi sett många i historien. Makten vet också att vi vet att den har tappat byxorna och står där naken, men den fortsätter ändå. Det är troligen den värsta insikten av alla i Caligula: cynismen som breder ut sig är total när «saken» får styra, inte arbetet i tillit mellan människor. Det missar Göteborgs stadsteater helt.

Folklig undergångsstämning

Det blev det stor debatt och demonstrationer när Folkteaterns hyresvärd i vinter höjde teaterns hyra med det

quasimodo

Text och regi Jens Ohlin

Scenografi och ljusdesign Susanna Hedin

Kostymdesign Matilda Hyttsten

Mask och perukdesign Suz Åberg

Dramaturg Klara Ejeby

Folkteatern, Göteborg, Stora scenen, 18 februari

dubbla, troligen en konsekvens av det nya Stordalenhotellet inne på teaterns bakgård. Konflikten tycks nu ha löst sig och påteatern fortsätter underhållningen. Regissören Jens Ohlin bygger vidare på sin relation till Göteborgspubliken efter Marie Antoinette 2017 (se NST nr 1/2017)och Misantroperna 2021. Denna gång med Quasimodo, en lättsam, humoristisk vridning av det kristna undergångstemat. Personerna på scenen får reda på att de bara har en månad kvar att leva, inseglen är brutna och apokalypsens ryttare är ute och rider. Skådespelarna är bekanta, några är nya, men Kim Lantz som den smått groteske 10-åringen Quasimodo har nog aldrig varit bättre. Hans korta, avhuggna repliker, som var det en förortssvenska som har översatts til ren och skär göteborgsdialekt, passar fint. När han ska dö i slutet av föreställningen säger han enkelt «Nu ska jag dö. Det var kul» och lutar sig tillbaka på sin stol, stödd av puckelryggen. Men de komiska, riktiga pärlorna är få, att skämta om den kristna versionen av undergången fungerar bara delvis. Jag förmodar att Jens Ohlin, som gjort regi och text, velat ge publiken en klackspark i dessa dystra tider. En fin scenografi av flitiga Susanna Hedin gör ett sobert intryck, men är mer av operaestetik. Jag sitter mest och längtar efter Jens Ohlins samarbeten med Hannes Meidal. Quasimodo är ingen katastrof, trots ämnet, den når säkert sin publik, men är inte tillräcklig «kul». Med tanke på premiärpublikens småskrattande gick den inte helt hem hos den heller.

Sångerskan som teaterdrottning

Helgen 17-19 februari var det Ane Brun som regerar i Göteborg med den nya 12 Songs påGöteborgsoperan.

12 songs

Iscensättning Kenneth Kvarnström

Koreografi i samarbete med Göteborgsoperans danskompani

Musik och sång Ane Brun

Dirigent och musikaliskt arrangemang Hans Ek

Kostymdesign Astrid Olsson

Ljusdesign David Stokholm

Ljuddesign Joachim Bohäll

Göteborgsoperans danskompani och orkester

Göteborgsoperan, Stora scenen, 19 februari (urpremiär 4 februari)

Kenneth Kvarnströms koreografi har alltid psykologiskt-teatrala kvaliteter, och här har han satt samman en föreställning i samarbete med kompaniets dansare. Det är plats till individuella uttryck, och samarbeten kring teman. Låtarna är inte nyskrivna, men snyggt orkestrerade, de flesta av dirigenten Hans Ek. På scenen står Ane Brun som kommunicerar med en dansare, eller leder hela kompaniscener, hon själv en lysande drottning i mitten. Med ny kostym i snart sagt varje låt. Astrid Olsson är en kostymdesigner att hålla koll på! Det är också sällan man ser en dansföreställning med full orkester, men så är detta både dans, teater och konsert i en skön mix. Ane Bruns låttexter får bära upp mycket av 12 Songs, de handlar om stora ämnen som livet och döden. Bäst är de när de berättar om olika drömlika tillstånd. Hennes säreget personliga och melankoliska röst, med sin förankring i folkmusik, står som en sordin över den vitalitet och livsglädje som dansen här står för. Det associativa och stilrena får gå före det berättande och linjära. Exempelvis låten «Shape Of A Heart» slår det mesta av annan modern pop, med hela ensemblen klädd i fantasifulla karnevalskostymer, och öppnar upp för sångens drömska kvaliteter.

Det är bara det inrepeterade extranumret som skämmer, där publiken bjuds in att sjunga med och ensemblen sätter sig på golvet runt Ane Brun. Det är synd att det blir en stunds feelgood, som var det för att skyla över de starka känslor som publiken fick i själva föreställningen.

(Publisert 28.03.2023)