Fotografering – icke försoning

Bruno Ganz (Peer 8) skalar med upptäckarglädje och energi Peers lök för att med snopen besvikelse upptäcka att den inte har någon kärna – lika

Peer Gynt

Av Henrik Ibsen

Regi Peter Stein

Scenografi: Karl Ernst Herrmann

Dramaturg: Botho Strauss

Med: Bruno Ganz, Heinrich Giske, Michael König, Wolf Redl, Werne Rehm, Edith Clever, Jutta Lampe,

Schaubühne am Halleschen Ufer 1971

Inngår i Schaubühnes Ersatzprogram, 26. och 27. mars 2020

litet som han själv. Heinrich Giskes (Peer 1) skrävlar så inlevelsefullt om sina äventyr för mor Aase (Edith Clever) att vi åskådare förförs av hans fantasi – samtidigt som han avslöjas i all sin naivitet. Peer 8 vilar i den blinda Solveigs (Jutta Lampe) knä högt uppe i hennes hytte. En citerad pietà - men scenarbetarna bär ner stolen med den sittande Solveig omfamnande Peer till fotografering. I Peter Steins och dramaturgen Botho Strauß version av Ibsens PeerGynt, som hade premiär i maj 1971, är allt inlevelse – och allt distans.

”Ett skådespel från 1800-talet”

Henrik Ibsen skrev Peer Gynt (1867) som en dramatisk dikt och reducerade den själv inför Ludvig Josephsons iscensättning med Griegs musik 1876. Sedan dess har de flesta sceniska tolkningar varit reducerande; ofta har man lyft fram dramat som replik till Goethes Faust, Kierkegaards filosofi eller Ibsens egen Brand. Peter Stein gick en annan väg; han tolkade pjäsen som «ett skådespel från 1800-talet», där huvudpersonen förgäves söker falska existentiella lösningar på samhälleliga problem. Knappestøperen transformeras i Steins bearbetning till ingenjör och representant för den viktorianska tidens gryende industrialism. Det finns också ett drag av Jarrys Kung Ubu hos denne Peer.

Stein och ensemblen hade lämnat den rent politiska teatern; det bästa exemplet på den var deras Die Mutter med Therese Giehse i titelrollen (sendt søndag, 22.03.2020, red. anm.). Nu sökte de sig till 1800-talsteatern och under tre månader studerade de inte bara Ibsen utan också Karl Mays populära äventyrsromaner. Man ville visa pjäsens folkloristiska, publikfriande sida utan att göra satir av Hægstadfolk och troll. Trollen förlänas därför såväl maskeradansikten som borgarkläder från tiden.

Bland Steins kongeniala idéer fanns att ge konkret scenisk gestalt åt filosofiska tankar. Peer har ingen kärna; alltså får sex aktörer spela Peer i de åtta scener (Ganz och Wolf Redl har två var) i vilka dramat styckats. De avlöser varandra inför våra ögon genom att överta varandras pose. Giskes är den unge, drömske, övermodige Peer 1, Michael König den unge slagskämpen Peer 2, Wolf Redl den stabile och trogne Peer 4 och 6, som vaggar in Mor Aase i dödens rike och senare tror sig vara profet. Dieter Laser är den världsvane affärsmannen Peer 5, Werner Rehm Peer 7 på asylen och Bruno Ganz sökaren Peer 3 och 8. Utförligheten ledde, trots att flera scener och vissa rollfigurer, exempelvis Trumpeterstråle (den typiske svensken), ströks, till att iscensättningen måste delas upp i två helaftnar. Ändringar gjorde den unge Stein ibland: Gudbransdalens kyska säterjäntor fick bli berlinskt promiskuösa.

Imponerande scenbild

Scenen på Hallesches Ufer (numera HAU 2) gick längs hela det avlånga rummet med publiken sittande på två sidor, så att åskådarna hade aktörerna tätt inpå sig. I ena ändan kunde berget öppna sig och visa bergakungens sal, i andra ändan veks det väldiga sfinxhuvudet upp ur golvet. Genom avancerad teknik, tygskynken och belysning kunde norsk landsbygd transformeras till öken eller hav i Karl Ernst Herrmanns imponerade scenbild.

I motsats till Max Reinhardt eftersträvade den unge Stein aldrig illusion. Hästar drogs på hjul och Mor Aases katt var uppstoppad. Verklighetseffekten skulle uppstå dialektiskt genom att allt var teater, allt var «fake». Följdriktigt spelas Mor Aase av en då 30-årig Edith Clever som imiterar en norsk gumma. Undantaget var asylscenen i avsnitt 7 som får drag av starkt fysisk, brutal och naken teater i Artaudtraditionen.

Scener kan spelas simultant och dekor kan få stå kvar. Jutta Lampes Solveig sitter i sin hytte som den trogna, förlåtande, uppoffrat älskande Solveig även när Ibsen gett henne permission. Lampes Solveig är ett eteriskt väsen. Varför? Kanske har Stein velat visa Solveig som manlig önskeprojektion? En egocentrisk dröm om frälsning genom kvinnans kärlek.

Tanken var att publiken skulle medvetandegöras om borgarklassens felaktigt dragna slutsatser och benägenhet att dröja kvar i en kitschig förljugen värld av illusioner. (Adorno skrev, som bekant, att kitsch är parodi på katharsis.) Denna tankegång blev allt mer obsolet under 1970-talets gång och Schaubühneensemblen kastade sin Marx i papperskorgen – men kvar blev den teatrala lusten och glädjen att låta en pjästext veckla ut sig i all sin otidsenlighet och bedagade glans för en tacksam publik. (Publisert 25.03.2020)