Fosses helt vanliga män

Og så kan hunden kommeMorgon og kveld

Og så kan hunden komme

Regi Leif Stinnerbom

Scenografi Lars Jacob Jakobsson

Kostym Inger Stinnerbom

Musik Magnus Stinnerbom

VästanåTeater i samarbete med Epo Art AS

Det Norske Teatret. Oslo, 11-12 september 2019

Morgon og kveld

Regi Terje Skonseng Naudeer

Dramatisering Hildegun Riise

Ljus Fabian F. den Otter

Hordaland Teater,

Nynorskens Hus, Oslo, 11-14 september 2019

Vad är essensen av Fosse? Finns det en essens, någonsin? Frågan är existentialistisk, och det är i första hand en existentiell upplevelse att läsa hans texter. Man kan tala om upprepningarna, om språket och tiden, om döden, och vad det representerar i hans olika skådespel och i de närbesläktade romanerna och dikterna. De handfallna personerna som inte vet riktigt hur de ska bete sig, eller hur de ska leva sina liv. Det finns en rituellt manisk monolog och dialog som cirklar rytmiskt runt, som musik. Döden verkar vara slutpunkten på den ständiga rörelse som präglar texten. Eller som starten påen annan, in i vakandet, drömmen, och sömnen. Två föreställningar på Den intenationella Fossefestivalen har olika sätt att ta sig an Jon Fosses prosa.

Livet pålandet

En av de tidiga och starkaste berättelserna från Jon Fosse, lika spännade som en thriller, är Og såkan hunden komme från 1991 (publicerad i To Forteljingar 1993). Det är en kort prosaberättelse som lutar sig mot en tradition av välkomponerad spänningslitteratur. Som att se en Raskolnikov mot norsk, lantlig bakgrund komma till liv, fast utan Dostojevskijs filosofiska grubblerier. Mannen i berättelsen försöker hantera chocken av att en granne skjuter hans hund, och dessutom demonstrativt har lagtden ner utanförhans dörr. Historiens gång, som utspelar sig i sanntid, det vill säga i berättelsens nu, skriker på dramatisering. Så har Jon Fosse också gjort en variant av den med stycket Dei døde hundane (färdigskriven 2003). Textens intensitet liknar också det Fosse har gjort senare i prosan, som i Andvake, första delen av Trilogien, och innehåller för Fosses del ovanligt våldsamma och aggressiva handlingar. Här finns det helt enkelt ett otyglat raseri, som kontrolleras av mannens paradoxalt metodiska men ändå impulsiva mord på grannen: han går in i hans hus samma natt och dräper honom med en högaffel, och dumpar sedan vapnet i fjorden från sin båt.

Västanå Teater med regissör Leif Stinnerbom har gjort denna spänningsberättelse till en historia om en ganska vanlig man. Hans skepnad, spelad av Paul-Ottar Haga, är lite sliten och trasig, och lätt misslyckad. Han verkar leva ett stilla liv med sin hund, vilket visar på en form av bygdementalitet, och som spelar på de invanda klichérna om ensamma, bortkomna män, vilka för omvärlden, det vill säga på teaterscenen som här återgivet som berättarteater, blir till lätt komiska figurer. Till detta flankeras Haga av två folkmusiker, på gitarr, trumma, fela och nyckelharpa, något som förstärker det lantliga och den lätt inavlade, inkrökta i mentaliteten. Också Hagas sätt att framföra grannarnas repliker, de som kommer på besök, hon på cykel som kommer med skvaller men kanske också är sexuellt intresserad, den äldre grannen som är dålig i hälsan men som också går runt och tänker tankar om folk, blir väldigt typiska. Den här uppsättningen baserar sig på igenkänning, och det är väl inget fel i att berättaren framställs som helt vanlig. Men det blir desto otroligare då att han faktiskt dräper sin granne, som hämnd för hunden. Det hänger liksom inte samman, och det blir endast en litet mer än en timme lång underhållning, där det dramatiska och plötsliga sker i en ack så vanlig vardag.

Jag tänker att ska man fånga Fosses språk, intensitet och faktiskt även hans psykologiska analys, bör man gå längre än detta. Redan från första meningen är ju Og såkan hunden komme en gripande historia, med en väldig massa referenser, men står samtidigt på egna ben, självständig som hämnddrama. Berättelsen visar hur mästerlig Jon Fosse är. Västanå Teaters föreställning förminskar den kraften.

Se människan!

Då är Morgon og kveld från Hordaland Teater, med Stig Amdam som enda person på scenen i Nynorskens Hus, mer i fas med Jon Fosses tempo, stil och musikalitet. Romanen som kom 2000, och mycket besläktad med Draum om hausten, beskriver i två delar Johannes från de ögonblick då han föds, och den dag dåhan som gammal går bort, utan att han själv är helt medveten om att döden har kommit. Han ska fara, men vandrar omkring, och alla han möter är döda, utom dottern Signe som kommer för att besöka honom i slutet. Också Amdam gestaltar, med sin åldrande kropp, de olika personernas särdrag, genom att illustera och spela fram dem. Men han har ett annat publiktilltal än Paul-Ottar Haga, genom att visa mer på berättelsens begriplighet och koncentera sig på förmedlingen av den, utan att bli bygdetypisk som hos Västanå Teater. Det fungerar detta väldigt bra i Terje Skonseng Naudeers varsamma regi.

Givetvis är texten ihopdragen och komprimerad, och dramatiseringen är gjord av skådespelaren Hildegun Riise, med lång erfarenhet av Fosse. Denna översättning gjordes i samband med hennes egen uppsättning med Anne Marit Jacobsen på scenen, och utmärkande är att hon har tagit bort många av kommentarerna som männen har om kvinnor. Det blir lite lätt sött att Johannes är tafatt inför det andra könet, till och med inför sin fru, istället för att som hos Fosse låta kvinnan vara en del av det han inte begriper i världen, i den totala upplevelsen av livet och upplevelsen av döden. Att tillåta sig att uppleva saker är också en av dessa saker som Fosses personer ofta brottas med. Pappan Olais kommentar efter Johannes födelse säger mycket, när han får se sin hustrus fjärrskådande och utmattade blick: han har egentligen aldrig förstått sig på «kvinnfolk». Det sättet att se framstår som komiskt och tragiskt påsamma gång, och det går igen hos Johannes.

Men detta är alltså struket. Mannen som en helt vanlig man fungerar i alla fall mycket bra här, han är en kroppsarbetande fiskare som har levt sitt liv påsjön, och som aldrig haft några större tillgångar. Han har bott fast på en och samma plats genom hela livet. Stig Amdam förmedlar texten tydligt och klart. De ögonblick där han ser sina gamla redskap i en gyllene glöd, och som han upplever som så underligt, hastar han igenom, för att han inte helt begriper varför det känns så märkligt. Det är drivkraften i föreställningen, och det fungerar bra. Gamlingen vill ha svar. Publiken vet, och blir alltmer medveten om vad som väntar honom. Här finns lite av det arkaiska hos Fosse. Han kan sin Sofokles.

Man kunde ha gjort mer från boken, framför allt gäller det Johannes födelse, för aldrig har väl en författare gjort en så konkret och musikaliskt stark textlig tolkning om det att födas ut ur en varm mage till det helt okända livet som i denna bok. Johannes möte med dottern Signe, där berättarperspektivet skiftar flera gånger mellan hennes upplevelse av faderns närvaro, och hans av att hon passerar rakt igenom honom, han känner värmen från henne, kunde ha dragits fram som tyngre ögonblick. När hon strax efter kommer in till hans säng och hans livlösa kropp, är hennes fråga om att sitta hos honom för att hålla sällskap lika lönlös, som att han själv står utanför huset och undrar varför hon inte ser honom. Men dessa stilla ögonblick passerar lite obemärkt.

Tolkningen pekar fram mot insikten om döden. Bara en säng, en stol och en pall finns påscenen, med enkel ljussättning. Det stärker berättelsen. Inga ljud, inga teatereffekter. Stig Amdam, själv dramatiker och med stor känsla för en teatertexts verkan, behandlar materialet varligt och milt. Han framstår som en godhjärtad förmedlare. Skådespelaren smälter därmed ihop med rollen, Johannes var vad man kunde ha kallat en god människa. (Publisert 26.09.2019. Del I av Fossefestival-kommentaren ble publisert 19.09.2019.)