Folkkomedin Norge

Gruppen Statsteatret har gjort en form av folkkomedi till sin specialitet. Tankarna går både till Dario Fos folkliga och politiskt drivna

2010 Lollywood

av och med Statsteatret

Regi Yngve Sundvor og Statsteatret

Manus Yngve Sundvor

Dramaturg Morten Kjerstad

Ljus Rikard Strømsodd

Statsteatret på Oslo Nye Teater, Centralteatret, Oslo, 6 april 2019

publiktilltal, samt till gruppteater i 1960- och 70-talsstil. Det är en form av mild satir som spelas, och de gör det skickligt. Som vanligt, höll jag på att säga. Men detta är endast den andra föreställningen av dem som jag ser, efter att ha besökt Vinterlysfestivalen i Mo i Rana, där de i februari spelade den förra delen i sin dekalog: 1980 Aker Brygge. Där var det 1980-talets finansboom och spekulation som avhandlades, med den norska nyrikedomens betydelse för egofixering och satsa-på-dig själv. Den här gången har de hamnat i vårt eget årtionde. De olika formerna av outtalad rasism och fördomar mot andra kulturer är ämnet. Med tanke på att båda dessa föreställningar är så vällyckade, så är det synd att jag inte har fått se de andra sju delarna, exempelvis musikalen om Digerdöden samt den allra första delen med vikingar och kungasagor. Men kanske de så småningom gör en egen festival, när alla de 10 produktionerna är i hamn, och då kan spela alla på räcke och rad?

Kändiskult

En norsk skådespelare med pakistansk bakgrund, Shahid Khan, spelad av Per Kjærstad, kommer i början av föreställningen till huvudstaden Lahore, för att delta i en ny norsk actionfilm. Han möter där den osjälvständige och fege regissören Sunny Lee (Cato Skimten Storengen) och hans hårt arbetande producent (Kim Sørensen). De väntar alla på den norska superstjärnan Geir Grimstad (Gard B. Eidsvold), som är Shahids idol, och som ska vara den som drar publik till filmen. Att sakerna inte står rätt till visas med djärv komik: att få expempelvis pakistanska tekniker att arbeta är inte så lätt, och man anar olika sätt att arbeta på i västligt och pakistanskt filmskapande. Synen på de andra är här spelat öppet, med fördomar och allt, också för att det är norska skådespelare som driver med de främmande, samt spelar alla roller. Men det är de norska fördomarna, särskilt fint gestaltat i splittringen hos Shahid, som ena stunden är “pakkis” och den andra purnorsk, som kommer fram i denna historia. När Grimstad väl kommer, så målar han sig svart i ansiktet, för att han ska spela Shahids bror.

Lollywood är också just själva kännemärket för pakistansk filmindustri, mer eller mindre en kopia av det som Bollywood blivit så berömt för i Indien, musikalfilmer. Det norska teamet ska här göra en romantisk actionkomedi, vilket också är undertiteln till 2010 Lollywood. Metareferenserna är standard i denna form av folkteater.

Det manliga geniet

Eidsvolds porträtt av Geir Grimstad är en skådespelare som framstår som urtypen för den geniförklarade mannen, som får som han vill var han än går, och hävdar sin rätt med fräck aggressivitet. Eidsvold gör honom med satirisk udd. Till slut är det ingen som tycker om honom längre. Han får telefonsamtal från en annan producent, där det visar sig att han blivit av med jobbet. Det ökar hans frustration – och galenskap. Alla vill här hävda sig på en arena, och det visas en hackordning där stjärnan är störst, mellanpersonerna framstår som medlare, och regissören som den lägste, den riktige hackkycklingen, eftersom han är alltför full av en vilja att göra folk till lags, både publiken till hans filmer och folk omkring honom. Problemet är bara att de är i ett främmande land, där egentligen ingen bryr sig om vem som är störst eller minst i Norge.

Den veke regissören Sonny Lee får till slut nog, och vill efter att ha fått utstå mycket av sin stjärnskådespelare göra en helt annan film. Inte längre film för “folk flest” (sticket mot Fremskrittspartiets slogan är viktigt), utan liksom de manliga genierna som får tömma ut sina privata historier och känsloregister i sin konst, och få folk att dansa efter det. Kort sagt: han blir lika galen som sin stjärna. Det slutar både med självmordsförsök och att han flyr till Afganistan, där han bildar en armé. Filmen Apocalypse Now och romanen Mörkrets hjärta av Conrad ligger nära till hands – i skrattspegel. Grimstad och Khan beger sig för att leta efter honom.

Jag ska inte avslöja handlingen vidare, då föreställningen bygger på hur den just vindlar sig fram. Men attacken mot manligt beteende är stark, till och med politisk. De har publiken med sig på det. Handlingen slutar katastrofalt för personerna, och Statsteatret får fram en sorglig ton mitt i det groteska i humorn.

Imaginärt och realistiskt

Exempel på illustrativ och historieberättande slapstick är när man i starten av föreställningen omtalar att en dron istället för en kran används under filmandet, vilket orsakar panik på gatorna. Dronen blir nedskjuten till sprakande ljud och ljuseffekter. Man påminns om att terror är en del av vardagen. En tiger ska också vara med i filmen, och den slipper lös. Ett norskt korvföretag har sponsrat filmen, och Shahid ska hålla en korv under en tagning. Tigern smyger sig på bakom honom, utan att den visas förstås, och plötsligt dras korven ur hans hand, och han står skakande av rädsla kvar. Detta är fint löst med att en synlig lina är fäst vid korven han håller i. När den dras bort kramar han samtidigt till den så det sprutar om ketchupen. Det är exempel på att det imaginära i berättandet är lika viktigt som de konkreta realistiska situationerna, och att visa fram tekniken öppet. Allt är byggt kring en god och spelbar teatertext. På ett sätt faktiskt teater i sin mest klassiska form.

Statsteateret arbetar alltid med en välgörande enkelhet i scenografi och effekter. De sitter själva och styr ljud och ljus, dvs den skådespelare som för tillfället inte gör en av de många birollerna sitter vid sidan av på scenen och sköter tekniken. En tudelad dörr används här som ett objekt i föreställningen, och den har en mängd funktioner. Bland annat används den undre delen som en bassäng, där Sonny försöker dränka sig och Shahid simmar ner och hämtar honom. Så stängs den undre delen och den övre öppnas. De är nu över ytan, ser in i varandras ögon, en kärlekseld tänds hos Sonny. Han blir kär i sin “supporting actor”.

Kvinnornas tur?

Efter snart tio föreställningar summerar Statsteatret sin dekalog och man kommer inte ifrån att detta är pojkaktig teater, om män och mäns tillkortakommanden och deras relationer till omvärlden. Det är gott så. Vi män behöver speglar för att kunna se oss själva bättre. Vi måste kunna skratta tillsammans med kvinnorna åt oss själva. Men jag undrar, och efter vad jag minns har det egentligen bara funnits humorgruppen Melonas under de senaste 20 åren, de gjorde inte teater utan TV, om det nu inte är dags för en grupp med kvinnor att göra samma sak som guttarna i Statsteatret? Det finns mycket att ta upp, och det finns en massa talang som kunde växa i en grupp. Statsteatrets sätt att arbeta är uppfordrande, de odlar en högst levande och vital teaterform. Man behöver inte kopiera: men en lika intelligent folkkomedi av kvinnor, det hade varit något – om inte annat så för att få andra perspektiv på den politiska verkligheten.

(Publisert 9.04.2019)