Fel tänkt med fel dramatiker

 Sista delen, Antigone, av denna fem delar och sju timmar långa föreställning på Det Norske Teatret innehåller mycket av det som representerar det ojämna i den. Faktiskt är det ju fem olika föreställningar med lite olika infallsvinklar, men saker kommer igen, upprepas och påminns om på ett överdrivet pedagogiskt sätt.

Inramningen är en prolog och en epilog med kommentarer av dramat, däremellan fria versioner av det som brukar heta Backanterna, här Dionysos, fortsätter med Laios, Iokaste, sedan Oidipus, inslag av De sju mot Thebe og De fenikiska kvinnorna/Fønikarane och till slut Antigone. Gemensamt handlar de om samma släkt som utgår från Kadmos, som grundade Thebe och som efter att han dödat en drake gav upphov till det som kallas «draksådd», eller «drakesæd», ett gammalt uttryck för handlingar som får digra konsekvenser. Det fokuseras på en slags arvsyndsdramatik, där krigen kommer tillbaka och blodspillan sker i släktled efter släktled.

Slutet först

Antigone får representera skevheterna här, för «pedagogikens» skull. Kung Kreon (Frode Winther) förekommer som person i både Oidipus och i Aiskylos De sju mot Thebe och Euripides’ De fenikiska kvinnorna/Fønikarane, om bröderna Eteokles och Polyneikes som startar krig mot varandra. Kreon väntar liksom på sin tur under en stor del av föreställningen, och i Antigone har han förvandlats till en muskulös, självmedveten man i vit singlet och ljusa byxor. Han tar plats i en stol och målas långsamt med «bodypaint» av en maskör medan dialogen går mellan honom och de andra. Med alltmer vit hud blir han långsam i rörelserna, betraktar sig själv och sina gester. Färgen krackelerar medan den torkar och han blir nästan som Kommendören i Don Giovanni, en orubblig staty av makt. Till slut sitter han på en slags tron som byggts in med staplar av tallrikar. Men detta skapar också hinder för den problematik som ska spelas upp mellan Antigone (Ingeborg Raustøl) och Kreon. Det fjärmar pjäsen från dess existentiella och moraliska frågor och skapar effekter mer än tankar. När Winther i slutrepliken säger att man ska föra bort honom blir det mer en komisk effekt än Kreons försök att slippa makten: han kan inte röra sig på sin tron, skör av porslin som den uppenbart är.

Problemen ligger lika mycket i texten som i regissören Mina Salehpours oförmåga att gå djupare i dramats konflikt. Det blir endast fråga om en absolut makt kontra en kvinna som protesterar mot densamma. Mycket synd, för det kunde ha varit höjdpunkten på en ojämn dag i de grekiska myternas tecken. Att spela dramat fullt ut med dess problematik är inte aktuellt här. Publiken går miste om mycket när denna produktion inte litar på att den är intresserad av så mycket annat än underhållning.

Publiktilltal

Det är som att manusförfattaren Roland Schimmelpfenning också tvunget måste presentera det grekiska tragedimaterialet som att det görs för en okunnig publik. Dessutom med så många inflätade samtidsreferenser att det blir platt. Räddningen är skådespeleriet och några av spelscenerna. Oidipusdelen sitter som den ska, även om den estetiskt kunde varit mer angelägen. Antigone går att följa. De andra delarna är svårare att smälta.

Mina Salehpour har varit på Det Norske Teatret förr, 2019 gjorde hon Tschick – adjø Berlin, och 2024 Olje og vatn. Denna gång är det som att hon inte tar materialet på särskilt stort allvar och inte heller tilltror publiken om att vi är intresserade av dessa grekiska myter och pjäser. Mycket blir skämtat med och det är svårt att känna sig engagerad när så mycket spelas ner i vasken. Mitt sällskap under dagen nämner Rick Riordans romaner om Percy Jacksons äventyr bland antika hjältar och myter, som barn och ungdomar idag älskar att läsa. Har man missat att den antika kulturen faktiskt är högst levande? Är det bara vi medelålders medelklasspublik som ignorerat dess betydelse? Frågorna hopar sig.

Tillrättalagt

Om det nu är Roland Schimmelpfennigs fel att han skrivit ett så tillrättalagt och smart drama utan särskilda djup bör regissör och dramaturg ändå ta grepp för att göra alla de fem delarna angelägna. Dramaturg Siri Løkholm Ramberg och Salehpour fångar upp textens slängiga sätt att samtidskommentera med slapp relevans. Flera scener känns helt enkelt stendöda och antikverade, ungefär som klichén är om teatrala, grekiska dramer, fast tvärtom. En poppig version gör klassikerna än mer döda. En annan tid med en annan mytologi och andra värderingar verkar inte vara intressant. I alla fall verkar man på Det Norske Teatret se det så – trots goda försök att spela denna dramatik för inte så värst många år sedan, och då på allvar.

Schimmelpfennings förklaringar om samtidsrelevansen finns inskjutna här och där i hans långa manus, vilket tydligt visas fram här som de största svagheterna med denna text. Varför inte bara spela klassikerna utan krusiduller utan denna tyska versmakare? Han framstår här som en hantverkare som säljer bra på hemmaplan och inte så mycket mer. Antropolis var ursprungligen ett beställningsverk för Schauspielhaus Hamburg och borde kanske stannat där.

I Oidipus fungerar dramat bättre och är mer engagerande. Framför allt för att det är en så effektiv och fångande som dramatisk text i sig själv. Att Oddgeir Thune kommer in i rollen som budbärare iklädd en hårig kostym med bar underkropp, spär samtidigt på i alla fall mina tankar om att man fastnat i den tyska trashestetiken och glömt bort varför man spelar teater.

Stand up

När Frank Kjosås berättar historien eller snarare de olika versionerna som finns av samma historia, om ätten som utgår från Kadmos, som grundade Kadmeia, har han till uppgift att berätta länken som går mellan Backanterna/Dionysos och Oidipus. Han kommer in iförd underbyxor, morgonrock och gula handskar, uppgiften är att städa upp efter backanternas härjningar bland alla blodbestänkta tallrikar som är strödda på golvet. Han skriker ilsket ute i kulissen, men håller god min inför publiken. Som att han tvingas städa efter tidigare sommargäster. Kjosås insats är briljant när han spelar de olika rollerna i de olika versioner som finns av Laios historia med Iokaste och andra personer.

Men det blir viktigare att framhålla att det är fråga om Oidipus föräldrar, att berätta om släktskap och att våldet går igen i generationerna, än att spela fram en seriös gestaltning av vad dramatiken vill säga oss, egentligen. Efter 30 minuter är det nog med stand-up, Kjosås fortsätter ändå en god stund till. Till slut blir det tråkigt. Här uppstår en dubbelhet: ja, han spelar bra denne Kjosås, det är skickligt gjort, men vad är det han ska berätta, annat än just att binda ihop släktled? Till slut en monologiskt upprepande, akademisk monolog då de kontrapunktiska versionerna av myterna till slut mister sin poäng.

Personlig bakgrund

Mina Salehpour berättar före premiärens start i foajésamtalet med teaterchef Kjersti Horn att delar av hennes egen iranska familj drabbades av våldet i januari, då två släktmedlemmar blev dräpta av regimen. Det som händer nu i Iran har präglat produktionen. Därför är det så mycket mer märkligt att hon inte fördjupar och aktualiserar dessa grekiska dramer som handlar om maktbegär, hämnd, moraliska val, framtidstro och hopp, ödets makt. Återbruk av practical jokes är det gott om, även om som sagt vissa skådespelare glöder i några av scenerna.

När man inte förmår gestalta problematiken får det heller inga direkta känslomässiga eller intellektuella konsekvenser. Det blir intern teaterlek, bitvis svårt monoton. Jag börjar till och med önska mig tillbaka till Ulrich Rasches «tredemølleteater» (eller rullbandsteater) som jag såg på Burgtheater i Wien för ett par år sedan. Hans Backanterna var strängt hållen och nästan outhärdligt enformig, men förmådde förmedla den djupa dödsdriften som finns i maktutövandet samtidigt som tragiken när Pentevs slaktas av sin mor Agave blev starkt belyst. I ett starkt ögonblick står Gertrud Jynge, tryckt mot väggen i bakgrunden, när hon som Iokaste försöker hindra sina söner från att gå i krig och dräpa varandra. Hon vet att det inte lönar sig, men måste försöka. Det är mer än vad denna produktion försöker under sju timmar.