Europeana – att ta död på en text

I snart fyrtio år har den tjeckiske exilförfattaren Patrik Ouředník levt i Paris som experimentell roman- och essäförfattare och

europeana

Av: Patrik Ouředník
Översättning: Mats Larsson
Bearbetning och regi: Mattias Andersson
Dramaturg: Irena Kraus
Scenografi och kostym: Ulla Kassius
Musik: Christian Gabel
Video: Johannes Ferm Winkler
Ljus: Charlie Åström
Ljud: Johan Blixt
Peruk och mask: Johan Lundström, Moa Hedberg
Medverkande: Rakel Benér Gajdusek, David Book, Kicki Bramberg, Electra Hallman, Christoffer Lehmann, Marall Nasiri, Rebecca Plymholt, Carla Sehn, Nemanja Stojanović, Christoffer Svensson, Joel Valois, Pierre Wilkner.

Dramaten, premiär 2 september 2023

översättare såväl av tjeckiska författare till franska som av Rabelais, Alfred Jarry, Raymond Queneau, Samuel Beckett, Henri Michaux, Boris Vian och Claude Simon till tjeckiska. Hans 138-sidiga essä Europeana från 2001 har översatts till 33 språk (till svenska av Mats Larsson) och vunnit priser. Texten är en hejdlös briljant skröna berättad av en naiv ung manisk man (inte Ouředník själv) om 1900-talets katastrofer, kusligheter, landvinningar och excesser från första världskrigets tanks och senapsgas via Förintelsen, tvåltillverkningen, psykoanalysen, spermadonationer, toalettpapperets uppfinnande, den sexuella revolutionen, atombomben, penicillinet, Barbiedockan och New Age, fram till Gudstrons fiasko, dekonstruktionen, sanningens försvinnande och historiens slut. Högt blandas med lågt. Tonen liknar den i Voltaires Candide: olyckor som en soldat som fastnar och gradvis sjunker i västfrontsleran skildras med understatement och snabba orsakskedjor mellan företeelser oberoende av varandra konstrueras. Det rör sig helt enkelt om en välskriven underfundig satir som man läser med glada skratt och kanske också en och annan ny tanke gör entré i läsarens hjärna.

Dramatenpremiär. Bråte på scenen.
När vi kommer in i Dramatens salong på premiärkvällen är ridån redan uppe. På scenen rör sig en ung man och en ung kvinna litet förvirrat framför en vägg med spånplatteskärmar i en modern våning där någon gått bärsärkagång. Skandinaviskt ljusa trästolar och bord är välta, en stor plastmonstera rör sig lätt och en kattbur, lyckligtvis utan katt, står i ett hörn nära en barnvagn. Här och där tomma vinlådor. Efter en stund börjar spelet i teaterchefen Mattias Anderssons tolkning av essäromanen. Christoffer Svensson i svarta vardagskläder går fram på scenen, tar fram en röd bok och börjar läsa högt, eller rättare sagt börjar rabbla. Ingen gestaltning här inte! Det känns som en kvarts amatörföreläsning. Småningom avlöses han av nio yngre och fräschare kolleger samt de slitna veteranerna Kikki Bramberg och Pierre Wilkner. Var och en har fått en bit text att recitera. Någon gång kan de, som exempelvis Electra Hallman, lägga in en egen ton, men oftast låter det irriterande monotont när vi konfronteras med «en kortfattad sammanfattning av Europas hela 1900-tal», ibland förstärkt av centrala begrepp ovanför aktörerna i lysande neon.

Svensk teater tvättar bort satir
Det hör till den svenska teaterns kännemärken att tvätta bort satir i kontinentala pjäser. För många år sedan blev Tankred Dorsts Merlin en naiv fantasy på Stockholms Stadsteater och på Scenkonstbiennalen i år kunde vi se en Elfriede Jelinekpjäs tolkad som om hon vore medlem av Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Ibland är det regissören och dramaturgen som inte uppfattar originalets ironi, ibland tror teaterarbetarna att svensk publik inte tål den sardoniska svarta tonen, utan missuppfattar och tar allt på allvar.

En svensk troskyldighet gör i sådana fall lätt en tolkning av en kontinental pjäs obegriplig. Här är det värre än så! Texten i boken kommer underifrån, precis som hos Voltaire, men när den förkunnas på scenen blir den ett slags Mästardiskurs, litet obehaglig, som om diktaren ville «förklara» århundradet litet didaktiskt för publiken. En aktris undrar om hon inte lika gärna kan gå därifrån, köpa boken och sätta sig i parken för att läsa. En annan börjar ifrågasätta texten när det blir tal om kriget på Balkan. Det är som om författaren skänks en avsikt han aldrig har haft.

Disco, möbler och klädbyten

Vad är det då som bär föreställningen? Särskilt före paus bygger man växelvis upp möblemanget i mainstreamrummet och vräker ner det, ungefär som obevakade skolelever i klassrummet under rasten. Scenografen Ulla Kassius må ha en eloge för att möblerna, i motsats till dem man köper på varuhuset, håller. Endast monsteran verkar försvinna. Möbelraseriet skall nog ange historiens växlingar. De unga aktörerna byter ideligen utstyrsel hysteriskt; ofta är de «nedklädda» och kläderna ger sina associationer, mestadels till ungdomlig förortskultur. Ett annat teatergrepp är den ständiga häftiga discodans som interfolierar diskursen, ungefär som psalmsång under en gudstjänst.

Politiskt korrekt
Associationerna går förstås till The Mental States of Sweden och andra tidigare anderssonproduktioner på Backa Teater i Göteborg och Dramaten. Teaterchefen vill komma åt ett själsliv hos större grupper ungdomar, eller besvikna unga vuxna, i en dyster värld. Här tycks han se det som en kvalitet att de nio unga multietniska aktörerna själva knappt har minnen från 1900-talet och dess framstegstro och optimism.
Budskapet blir naturligtvis politiskt korrekt. Vem vill försvara tvåltillverkning av döda älskarinnor, eller atombomber? Det hettar egentligen till bara på några ställen och det rör vattumannen och New Age, när en aktör förs ut i kulissen. Ett helt entydigt tillfälle läggs in strax före paus när det blir tal om Guldåldern eller La belle époque, när borgerlighetens intresse för världsutställning av exotiska civilisationer skildras i ironisk ton. Ljuset förändras, scenen öppnas upp och vi får klart för oss att Andersson inte tror på någon belle époque. I Sverige gör vi andra det inte heller, eftersom en trovärdig minister en gång beskrev Sverige som ett befäst fattighus just under denna tid.

Ljuset blir mer varierat och spännande efter paus, då spånplatteväggarna lyfts bort och aktörerna fått sätta sig till bords. Man pastorn (spelad av Pierre Wilkner) tar avsked. Efter en översikt av teoriers sammanbrott vid det förgångna seklets slut utbrister en aktör «Men många människor kände inte till den teorin (om historiens slut) och fortsatte att göra historia som om ingenting hänt». Ett svartklätt par dansar. Är aktören med huvan döden? En grön figur gör entré. Då får vi lämna salongen.

Projektet?
I den eftertankens kranka blekhet som gör sig påmind i foajén är det lätt att reta sig på satiren som blev politiskt korrekt mästardiskurs, men ännu mer på själva naiviteten i projektet. Texten från 2001 hade sin charm strax efter optimismens millennieskifte, då vi irriterades mera över George W. än Trump och Putin ännu var föga känd. I en tid när rysk och kinesisk aggression och därmed ett tredje världskrig hotar, i en tid när vår antiseptiska toleranta trolöshet gör våra politiker till ovänner såväl med islamister som antiislamister, i en tid när inflationen eroderar våra löner och somliga länder drabbas av översvämning, andra av förhärjande bränder, ter sig Europeana tyvärr som litet passé.

(Publisert 17.09.2023)